En kvinnlig McEnroe

Google firar inte att Bob Dylan fyller 75 idag utan att Suzanne Lenglen skulle ha fyllt 117. Hon verkar ha varit en kvinnlighetens motsvarighet till John McEnroe:

…överkraven bidrog till att hon ofta fick nervösa utbrott om hon missade några bollar i rad. Under sin karriär kunde hon aldrig med att förlora, detta innebar dock att hon också hade svårt att uppleva glädjen i att vinna.

Hon var – precis som han – en ytterst karismatisk person och hade – precis som han – en gudomlig bollkänsla. Till skillnad från McEnroe brukade hon stärka sig i pauserna med cognac. På 1970-talet drack spelarna coca-cola.

Hon bröt mot den tidens klädmode som för damer i sportsammanhang föreskrev lång kjol och långa ärmar samt helst korsett. [!] För att öka sin rörlighet och snabbhet på banan klädde hon sig istället i halvlång kjol och kortärmad, urringad överdel.

Sorgligt nog blev hon inte äldre än 39 år men har för evigt förändrat damtennisen. Hon hade ett väldigt yvigt kroppsspråk! Det märktes att hon dansat balett.

Suzanne Lenglen was also known as a very graceful player.

Annonser

John McEnroes självbiografi

Jag har läst McEnroes autobiography från 2002. I USA heter den You Cannot Be Serious och i Storbritannien (det är den utgåvan jag har) bara Serious. ”The Number One International Bestseller.” John McEnroe var inte bara nummer 1 i tennis, han är nummer 1 på att sälja böcker också. 😉

Som jag sagt förut, det bästa med McEnroe – i mina ögon – är att han tycks vara ohjälpligt dålig på att förställa sig. Lika naken som han var på tennisbanan, lika naken är han utanför. Han har inga större problem med att berätta som det är. Även om det som är, inte är så förbannat bra. Kolla här:

The very lowest point came at the beginning of the third set, when I saw some people in the stands cheering for Gilbert. They weren’t doing anything wrong, just encouraging him, but something in me snapped, and I actually heard myself mutter an ethnic slur. No one heard it but me. And I thought, You have now officially gone over the edge. 

Den som aldrig har tänkt något rasistiskt räcker upp handen.

That was diametrically the opposite of how I had been brought up, of everything I believed in. It wasn’t me. But it had come out of my mouth.

Jag tillhör dem som tror att rasismen ytterst är av biologisk natur, att det är människans flockmentalitet som gör henne till rasist. Och att det är bättre att erkänna att man har rasistiska tendenser än att förneka det. Men McEnroe hade inte behövt berätta det för hela världen. Hade han inte varit så självreflekterande…

john-mcenroe-serves-bjorn-borg1

Det sorgliga är att McEnroe under uppväxten aldrig tyckte att det var underbart att spela tennis, det var inte så att han älskade det. Det gjorde han inte under karriären heller. Det var som om han såg det som en plikt, någonting han bara måste göra. Han var bäst på det så han var tvungen att fortsätta. Men han led så djävulskt av sina förluster att han knappt kunde uppskatta segrarna. Att vara nummer ett i fyra år hjälpte honom inte:

A line from a letter sent to me by my old high-school friend Melissa Franklin kept ringing in my ears: ”You always seem slightly distressed.” I knew she was right, and I kept wondering why.

Distressed = bedrövad. Han återkommer hela tiden till hur mycket roligare det var att spela i lag, han spelade bl.a. basket och fotboll (mest europeisk) men jag antar att det blev tennis för att tennis var hans bästa gren. Inte hans roligaste, men hans bästa. Han skulle ha mått betydligt bättre av att kunna dela eländet med andra. Det var därför han gillade att spela dubbel och Davis Cup, då var han inte ensam. Just ensamheten var hans stora problem. Att allting hängde på honom. Ingen annan.

When people boo, I have a hard time not taking it personally. (…) I feel isolated out there in the first place (…)

Hans föräldrar tryckte på:

Sometimes I think I was pushed into something I didn’t really want to do.

John McEnroe Sr var entusiastisk inför att ha en son med så stor idrottslig talang. Som tolvåring var han sjua i landet. Hade Jr själv fått bestämma hade han troligen inte blivit nummer ett. (Jmf. föräldrar som tvingade sina barn att ta pianolektioner. I efterhand är de tacksamma. Det är så han ser på det idag.)

And so my parents pushed me. It wasn’t in a bad way – you know the horror stories about tennis parents – but they were the driving force.

På flera ställen skrattar jag högt:

Becker was a big guy with a huge serve, he was deliberately intimidating. He always walked around with his chest stuck out, like: ”Oh, you’re lucky we didn’t win World War Two.”

McEnroes föräldrar var affectionate mot hans första fru, Tatum O’Neal, men de gillade henne inte riktigt eller gillade inte riktigt att deras son var tillsammans med henne. Tatum var skådis, hennes föräldrar var skilda, hon var för ung (fem år yngre än McEnroe), hon hade ingen högre utbildning. Nu var hon gravid och ännu var de inte ens gifta:

And then, beyond all that, to have a child out of wedlock! My parents were churchgoing Catholics. My brothers and I had all been baptized and confirmed, and I had gone to Mass every week until I was eighteen. Even though I had decided for myself that organized religion was a sham, and that God, if He exists, must be deaf, dumb and blind, – Catholic guilt doesn’t go away easily.

Vilket gjorde att han fick enorma problem att meddela sin mor att Tatum var gravid och att de väntade sitt första barn. Till slut tog han mod till sig.

Jag tycker inte att hans mamma verkar vara den allra trevligaste. Efter sex månaders uppehåll från tennisen skulle han börja spela igen. Föräldrarna blev mycket lättade och mamman sa: ”Now you can buy some diapers for Kevin.” Hur mycket pengar skulle han behöva tjäna för att hon skulle sluta säga sådana saker? undrade han. ”Is it five million? Ten? Fifteen? Twenty?”

Det som verkligen krossar mitt hjärta är en rad på s. 269 när han håller på att separera från Tatum. De bor fortfarande ihop (skilda sovrum). En kväll får hon för sig att gå på bio och han följer med. Det väcker en viss uppmärksamhet. De är ju celebriteter. I mörkret sitter John och gråter och kan inte fatta hur hon kan gnistra och glänsa och se ut att vara lyckligare än nånsin: Varför var inte hon ledsen, även om hon nu tyckte att skilsmässan var en bra idé? När hon flyttat därifrån sover han med de två sönerna i sängen och gråter varje dag. Han har ovanligt lätt för att gråta. (Precis som när han var barn och förlorade en match. ”Here come the floods” brukade folk säga.) Det är detta som krossar mitt hjärta:

In Paris, I was literally crying on the changeovers.

Jag tycker vansinnigt mycket om John McEnroe och jag tror att han tycker så mycket om Björn Borg för att Björn Borg lät honom vara den han var. Borg skulle aldrig drömma om att säga något dumt till McEnroe när han uppförde sig dumt. Han lät andra vara – – som de var – och det är en sällsynt mänsklig egenskap.

Game, Set & Match: McEnroe

I och med att jag fått för mig att jag ska spela tennis igen (det är bara det lilla problemet att jag inte har någon att spela med) har jag gått in i en McEnroe-period och kan sitta i timmar och titta på gamla klipp. Han var min barndoms stora tennishjälte.

Connors dundrar på med sina hårda slag som McEnroe besvarar med sina mjuka. Den här matchen är intressant inte så mycket för spelets skull utan för att man ser en ung John McEnroe som kommit ända till herrarnas semifinal i Wimbledon fast han egentligen skulle spela juniortennis. Han är som en outvecklad kopia av vad han en gång ska bli.

ecef0c1869379e70f1dc99dae801b153

Slutet av 70-talet: kassettband och träracketar

En liten pojke i en stor värld. Han kände sig liten också. Jimmy Connors, som inte var en särskilt trevlig person, hade psykat honom genom att ignorera honom.

Två saker är lite lustiga. 1) Han servar normalt. Bara något år senare skulle hans serve vara helt annorlunda. Jag kommer ihåg hur konstig man tyckte den såg ut när man var barn: alla andra stod snett mot motståndaren när de servade men McEnroe stod i sidled med båda fötterna längs baslinjen. Först böjer han sig framåt, sen liksom gungar han rakt bakåt och hamnar med ryggen mot motståndaren. Det var en ryggskada som gjorde att han började serva så och det visade sig vara en bättre serve – svårare för motståndaren att lista ut var han skulle slå. 2) Den brittiske domaren uttalar efternamnet fel. Han uttalar det som min pappa brukade göra, inte med tonvikten på Mc (eller Mac som i Johnny Mac, hans smeknamn) utan med tonvikten på E: McEnroe. Det var tydligen svårt, trots Mackans irländska ursprung (hans farfar utvandrade till USA).

41924066_7aeaf39b24

Denna egendomliga serve

Orsaken till att jag under de där gyllene åren, och de mindre gyllene, var så förtjust i McEnroe var inte hans våldsamma utbrott (även om jag kunde identifiera mig med dem i så måtto att jag förstod hur barnsligt han fungerade – som Boris Becker sa: ”När jag förlorade ville jag dö”; varje förlorad boll var en orsak till depression för McEnroe) utan hans fantastiska spel.

mcenroe-borg-fire-and-ice-1024

Fire & Ice

Alla som kan någonting om tennis vet att McEnroe var ett spelmässigt geni. Jag har alltid varit svag för idrottens artister; spelare som spelar vackert. Om man skulle jämföra honom med idrottare i andra sporter skulle man kunna säga att han är tennisens Peter Forsberg eller tennisens Zlatan Ibrahimovic. Man talar alltid om hans känsla för bollen och hans känsla i handleden. Han slår inte så mycket på bollen som han möter den. Det är sport när den är som vackrast. Inte minst under den legendariska matchen mot Björn Borg 1980 som han bittert förlorade, hans tid hade inte kommit än. Han fick vänta ett år.

Tyvärr hade jag lite otur och föddes i en familj som helt saknade intresse för mitt intresse. Det var min barnflicka som lärde mig spelets regler, men jag var ännu för liten för att till fullo förstå dem. ”Alla tennisintresserade människor kommer ihåg var de befann sig lördagen den 5 juli 1980” som Tim Adams skriver i sin fantastiska bok. Ja, jag satt i soffan framför TV:n på andra våning i föräldrahemmet. Med mamma ständigt gapande nedifrån:

– Är det inte slut snart?

Fyra år senare när jag var intagen på BUP levde McEnroe rövare i Stockholm Open, ett av hans mer berömda utbrott. Bl.a. slog han mot vattenglasen med sitt racket så att det stänkte hela vägen upp till kung Carl Gustaf. En manlig vårdare på avdelningen uttalade då, som en självklarhet, att McEnroe må vara en lysande tennisspelare men som människa var han ju rutten. Jag fattade noll. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur han kunde dra den slutsatsen om McEnroes person – utifrån hur han agerade på en jävla tennisbana. Har han ingen annan personlighet, är han ingen annan? Jag tyckte det var så enfaldigt resonerat.

Det kan bero på att jag växte upp med en person som dömde Jörn Donner efter hans cigaretter. (Han rökte och svor i svensk TV.) Jag var mer intresserad av vad som fanns inne i Jörn Donners huvud.

Ungefär så var det med McEnroe också. Som Björn Borg säger i den underbara dokumentären om de båda: ”I liked this guy from the beginning.”

Jag visste eller trodde att han var bra som person, oavsett hur han uppträdde.

article-0-02369BE3000004B0-81_468x441

Borg och McEnroe är de goaste vänner! Fast när Björn för några år sen började säga att han älskade honom tyckte John att det var lite svårhanterligt. Han klarade inte av att säga det tillbaka. Men har nu slutligen lyckats.

Ofta såg han ut som om han skulle brista i gråt, det vädjade väl till mina moderskänslor. Själv menar han att han började skrika för att inte gråta – han grät upp till en enligt honom själv pinsamt hög ålder.

”I was a different kind of player as a kid and didn’t do too much shouting and screaming. If things didn’t go my way, I tended to get a bit overwhelmed. All I wanted to do was cry on my mom’s shoulder. I didn’t know how to handle defeat in front of a crowd and I didn’t want to be the loser.”

En gång när han råkade slå en för lång volley skrek han att han var ”disgusting” och att det vore bättre om publiken gick hem. Då vann han ändå matchen stort. Han tålde inte sin egen imperfektionism och det säger sig själv att i en sport som tennis är det vad man måste tåla hela tiden.

130212194607-mcenroe-1984-french-open-horizontal-gallery

1984 vann han 82 av 85 matcher (!) och hade klippt ner korkskruvarna.

Det närmaste McEnroe kom ett felfritt spel var i Wimbledonfinalen 1984.

En ovanligt skön seger, dels för att den var så överlägsen att det var löjligt, och dels för att det var Connors han besegrade.

article-2694756-1FB0E3D000000578-376_634x393

Sen försökte han leva både det vilda rock’n’roll-livet och det stillsamma familjelivet med Tatum O’Neal. De fick tre barn. Han har ytterligare två med sin nuvarande fru + en bonusdotter.

Det finns otaliga exempel på McEnroes oförskämdhet, här följer ett på hans godhet:

Scenen är Masters i New York och rollerna är plötsligt ombytta. Borg servar, McEnroe ser att det är ett ess men domaren dömer ut, Borg protesterar förgäves och det absolut ofattbara händer: Björn servar igen och McEnroe slår ut bollen med vilje – rakt ut i publiken (6:45). Som ställer sig upp och applåderar.

Han skänkte Borg den bollen. Och faktum är att vredesutbrotten över feldömda bollar inte bara var vansinnesutbrott. När han hävdade att ”Chalk flew up!” var det sant.

Man ser kritdammet ryka i reprisen. I de flesta fall var han helt säker på att bollen var inne när han klagade. Han klagade inte för att klaga utan för att han inte stod ut med att man tog en boll ifrån honom som han i själva verket hade vunnit.

I mina ögon var McEnroe bra som person tills någon kunde bevisa motsatsen. Jag har ännu inte lyckats få den motsatsen bevisad.

Tvärtom är McEnroe mer begåvad och empatisk än de flesta. Han är heller inte den som förskönar sig själv. Det var kanske därför jag gillade honom… Jag avskyr människor som inte kan tala öppet om sig själva. Som döljer sina skavanker. Som låtsas bättre.

Dessutom, och det är tur för mig, har han hjärtat till vänster och röstar på Demokraterna. På 80-talet tackade han nej till en miljon dollar för att spela en uppvisningsmatch i Sydafrika. Många år senare träffade han Nelson Mandela och tänkte att han var ”an angel on earth”. Mandela å sin sida deklarerade med sin sedvanliga artighet: ”It’s an honor to meet you” och det menade han nog med tanke på att han lyssnat på 1980 års Wimbledonfinal i sin cell på Robben Island. På äldre dar har McEnroe också gått och blivit en sorts feminist, han tycker inte längre att de gamla argumenten som han och grabbarna ägnade sig åt i omklädningsrummet och offentligheten, att de spelar bättre och längre, fem set istället för tre osv., berättigar dem till mer pengar. När folk säger det idag säger McEnroe: ”Look man, you’re just barking up the wrong tree now…”

mcenroe100830_1_560

McEnroe undervisar barn på sin tennisakademi (Photo: Finlay MacKay)

Jag måste bara tillägga att i kampen om vem som hade snyggast ben – Borg eller McEnroe – vann Borg med hästlängder. McEnroe var ju rätt knubbig och hade vita, tjocka ben av det mindre vackra slaget. Men han hade ett vackert inre!

Dunlop Maxply McEnroe

maxplmc

”…among the conditions of the agreement between McEnroe and Dunlop was that a new racquet would be built for McEnroe to satisfy his needs, and however the racquet developed, Dunlop would sell exactly the same frame to the public.”

Dvs mig.

De gamla träracketena är löjligt små i jämförelse.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”De — — — var generellt tyngre (de vägde cirka 380–410 gram) än dagens racketar och hade dessutom en mindre slagyta, vilket innebar att bollarna inte kunde slås med lika stor kraft som i dag.”

mc

Här har McEnroe smugit sig in i mitt sovrum (och håller i mitt racket). 

Mitt liv som tennisspelare

Mitt yngsta (högt älskade) syskonbarn och jag har investerat i varsitt tennisracket. Tanken är att vi ska spela på somrarna när han och jag själv är i Falkenberg.

Vi spelade en timme på en sån där gratis asfaltbana och var lika jävla dåliga båda två. Han som aldrig spelat förr (med undantag för en dagissession med skumgummiboll) och jag som visserligen spelat förr men som höll upp till typ 2008 då jag gick en kurs och sen inte har spelat mer. Han frågade mig när jag slutade spela tennis (som barn). ”Hon har egentligen aldrig slutat”, sa min bror. ”Hon har bara tagit ett långt uppehåll.”

Det kan man kanske säga. Jag har tennisen i blodet, men jag spelar som en kratta numera. En fucking kratta.

Efter trekvart upptäckte vi till vår förvåning att vi plötsligt blev bättre båda två. Som mest lyckades vi hålla bollen fjorton gånger över nätet.

Något bättre, that is.

Min brorson har uppenbarligen talang. Han slår hårt och träffar inte sällan rent – han ska bara lära sig placera slagen. Vi har diskuterat att ta en privatlektion ihop men vi får nog inte till det. Jag tycker att han ska gå en kurs i Skåne men de bor på landet och hans far är i Göteborg tre dagar i veckan och han spelar fotboll varje helg etc etc etc.

I valet mellan fotboll och tennis prioriterar han fotboll.

Som barn spelade jag mycket mot mig själv och det hade jag tänkt göra nu också. Men var? Man vill ju inte slå in ett fönster. Det visade sig att det fanns ett bollplank på Skrea strand, där det också finns tennisbanor, inklusive en centercourt (där jag en gång såg Mats Wilander spela och där Falkenbergs Tennisklubb håller till). Jippi! tänkte jag.

Det var bara det… att när jag kom dit och började slå… dröjde det inte länge innan första bollen satt i nätet ovanför planket. Den vägrade ramla ner. Jag som spelar uselt har så dålig kontroll på slagen att jag med jämna mellanrum slår över planket. För det mesta ramlade bollarna ner men sen började de sätta sig mer och mer i nätet och jag hade ingen lust att bli av med alla bollar (som min bror dyrt köpt i Ullared!).

När det var som värst var jag av med tre stycken.

Jag försökte såklart banka ner dem med mitt nya racket, det fungerade inte, jag nådde inte. Det var först när jag gick på baksidan som det funkade. Då blev jag glad.

Men säg den glädje osv. Rätt som det var sköt jag igenom den lilla glipa som var mellan plank och nät. Jaja, tänkte jag, den går väl att hitta… Jovisst. Om man vill slåss med nyponbuskar. Jag hade ingen hund till min hjälp heller. Jag letade i två omgångar innan jag gav upp.

Slutligen slog jag en boll så högt att jag inte fick ner den med racketen på baksidan. Jag tog en fet pinne som jag frenetiskt kastade mot nätet. Tills också den fastnade.

Summa summarum: två bollar minus. Jag gick på jakt efter bollar som andra människor slarvat bort, som låg utanför tennisbanorna, och lyckades till min stora belåtenhet hitta två. På vilka det stod Roland Garros. (Den icke tennisintresserade vet inte att det är där man spelar Franska öppna. Som alla tennisintresserade vet att Björn Borg vann sex gånger och John McEnroe aldrig. Men han var jävligt nära, han föll i fem set mot Lendl 1984. Han satt med handduken över skallen efter matchen och led och jag led för att han led.)

Problemet var alltså att planket var för lågt för mig. När jag försökte skärpa mig och träffa planket slog jag istället så låga bollar att jag inte kunde returnera dem. Jag kände att detta inte var idealiskt för mitt spel. Att jag nog fick ge upp detta plank. Att det gjorde mitt redan dåliga självförtroende ännu sämre.

P.S. Men titta vem som var här! Det är nog en av väldigt få människor som jag i vuxen ålder skulle kunna tänka mig att be om en autograf.