I denna ljuva sommartid

När Lisa Holm gick till sin moped den där kvällen kunde hon inte föreställa sig att hon tjugo minuter senare skulle hänga död i ladan mitt emot. Som jag förstår det var det ett snabbt förlopp. Hon har släpats (?) till ladan där mördaren har satt silvertejp för näsa och mun och hängt henne i ett rep som han virat runt ett rör. Därefter har han med bil (?) forslat kroppen till en bod där han tryckt in den i ett skåp och skapat ett livslångt lidande för de anhöriga.

Dagen innan hon dog var vi på Kinnekulle. Och nu när jag körde förbi caféet kunde jag inte fatta hur någon skulle vilja jobba där. Eller fika.

Det är ofattbart att en människa kan dö på det sättet. Lika ofattbart som 21-åringen som dog i joggingspåret. Båda rörde sig ute när det var ljust och mycket folk i närheten. Som Leif GW Persson sa om joggingmördaren: ett högriskbeteende.

Det var inga ödsliga platser. Han hade bara tur som inte lyckades väcka uppmärksamhet. Samma med Lisa Holms mördare – enbart tur.

Så. Jag tänker på vad en muslimsk man skrev i ett brev under Bosnienkriget: ”Är livet så oförutsägbart?” Ja, så oförutsägbart är livet. Men vi kan inte leva som om det vore det. Vi måste tro att det går att förutsäga. Att kriget inte bryter ut. Att sjuttonåringar som ska ta mopeden hem från sitt sommarjobb på Kinnekulle inte blir mördade och hängda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det tycks i alla fall som om åklagaren har hittat rätt man. Det skulle förvåna mig mycket om han blir frikänd när hans DNA finns på (insidan av) Lisas kläder. Etc.

Uppdatering: Troligen har hon frivilligt följt med honom. Samma kväll som vi höll på att krocka med ett träd när vi kom från Munkängarna (inte långt från Blomberg) försökte han övertala en kvinna att visa vägen till Medelplana på en karta i hans bil.

Munkängarna

Det märkliga med Munkängarna är ramslöken.

DSC_0173

Då vi hade en tidig vår var det med ramslöken som med Martorpsfallen, det hade slutat blomma respektive forsa. Det var bara bladen kvar, de låg som ett täcke över hela skogens mark. Hit ska man åka om våren. Men det var vackert ändå. Nästan sagolikt! Jag som knappt har något luktsinne tyckte mig känna att det luktade lite annorlunda, det var ”den sötaktigt doftande ramslöken” – även om den blommat över.

Det knakade i träden som i en gisten dörr!

munk

Redig tös

DSC_0823Ibland tycker jag att Vanna lever upp till sin artondeplats på hundarnas intelligenslista (afghanhund sist som nr 79). T.ex. när vi skulle ta oss till Martorpsfallet. På våren lär det forsa ordentligt där. Jag var inställd på att det skulle forsa mindre ordentligt. Det var knappt vi hittade dit, men vi kom till en parkering med en skylt som pekade rakt över vägen. Vi stötte omedelbart på hinder i form av ett sånt där kreaturshinder. Hon kunde inte gå vid sidorna för det var elstängsel. Jag hoppades på det bästa och hon ramlade såklart igenom med ett ben eller två. Men över kom hon. Vi gick där och strosade, det var ett märkligt ängslandskap. Jag tänkte på Linné som ska ha varit övermåttan förtjust i Kinnekulle.

DSC_0831

Efter att ha passerat ännu ett kreaturshinder med ungefär samma resultat som tidigare, ett ben eller två gick igenom, kom vi till en skylt, nu var det bara 200 meter kvar. Vi gick dessa 200 meter och jag fattade ingenting. Inte tecken till vatten. Jag stirrade och tänkte: Är detta fallet? Var detta fallet? Vilket fall är detta? I alla fall… I så fall…

Untitled-1

Torrt och uselt. Här skulle det ha forsat.

DSC_0819

Vid en grind uppmärksammade jag denna varningsskylt. Nötkreaturen på Kinnekulle är som vildvittrorna i Mattisskogen, tänkte jag och rös. Så slog det mig: Var det inte därifrån vi kom? Har vi inte varit på den sidan? Varför tänkte jag inte på det när vi gick över hindren – varför har man sådana hinder om man inte har kreatur? (Jag är så underbart naiv.) Vi hade gått rakt in i fiendeland! Usch, nu måste vi skynda oss tillbaka. Jag är extra rädd för Vannas skull som redan är rädd, det värsta som kunde hända vore om det kom en skock ilskna kor emot oss. Jag såg hemska scenarior framför mig, hur de bokstavligen skulle angripa henne…

DSC_0780

DSC_0813

När vi kom till hindret igen började jag fundera på om jag skulle försöka bära henne men förstod att det var dömt att misslyckas. Jag skulle inte se var jag satte fötterna och vi skulle båda slå ihjäl oss. Det var då hon storligen förvånade mig. När hon balanserat sig upp till hälften tog hon plötsligt ett jättesprång och hoppade längdhopp över resten av hindret och undkom på så sätt faran. Vilken kreativ hund!