Frishejping – det gick inte så bra

I lydnadsbibeln ges ett exempel på frishejping som jag tyckte lät tillräckligt enkelt för att jag skulle vilja prova: lära hunden snurra runt genom att shejpa hela beteendet från början till slut. Man låter hunden stå framför sig och så fort den visar minsta lilla tecken till att vrida på huvudet klickar man. Jag kom så långt att Vanna vred en bit på huvudet men sen liksom fastnade vi och mitt (och Vannas) tålamod tröt.

Dessvärre vill hon gärna sätta sig när jag tar fram klickern. Hon har väl fått det som sitt defaultbeteende. Man kan räcka vacker tass, man kan sitta fint osv.

Vi körde några klick, pausade några minuter, körde några klick, pausade några minuter, körde några klick… men varje gång kändes det som om hon var tillbaka på noll.

Till slut klickade jag istället när Vanna i desperation gick genom benen och snurrade runt mitt vänsterben, det var inte alls planerat. Nu har hon lärt sig det istället. Jag får väl utveckla det till Åttan, det vore onekligen bekvämt att slippa dra henne igenom Åttan med hjälp av godis i handen. Man säger bara: Åttan!

Skinner kunde lära en duva att snurra runt på nolltid…

…men matte kunde inte lära flatte trots upprepade försök

För övrigt träffade jag en arbetspsykolog idag. Han tyckte inte att det rådde någon tvekan om min mentala status. Mår man så jävla dåligt så jävla ofta som jag är det inget snack.

Du milde

IMG_0700

Jag beställde Lydnadsträning i teori och praktik på biblioteket. Det är utan tvekan den tjockaste hundbok jag någonsin hållit i min hand. Det förvånar mig egentligen inte med tanke på författarna, de är fanatiker. Jag får ständigt mail från Canis om hur jag ska träna hunden att göra ditten och datten. (Nu ska vi lära hunden att gå runt sin egen baktass. Vi delar in momentet i femton delar.) Tidningen Canis som trillar ner i brevlådan bekräftar att Canis är en institution för de verkliga hundnördarna, som inte jag tillhör. Jag måste avsluta den prenumerationen. Men boken verkar spännande.

IMG_0703

Flyt kontra störningar

Lektion nr 9 i klickeriets e-postkurs var riktigt intressant. Om hunden får ett flyt blir den inte lika känslig för störningar. Flyt = automatiserat beteende, att hunden kan utföra beteendet utan att behöva tänka efter. Säger man sitt sätter den sig direkt. Den behöver inte koncentrera sig på uppgiften, det går av sig självt.

Ett bra mått på flyt är att hunden kan utföra uppgiften ca 20 gånger på en minut. Poängen är att hunden i allmänhet då kan utföra samma uppgift även med störning(ar).

Kort sagt – är bara beteendet tillräckligt inlärt, förlorar störningarna mycket av sin kraft.

Vilket i sin tur betyder att man tjänar på att träna in övningarna riktigt ordentligt i absolut störningsfri miljö:

Så istället för att stressa med träning nere på hundklubben varenda kväll (även om det är trevligt), har man ofta bättre träningseffekt genom att perfektionera beteenden hemma i trädgården fullständigt utan störningar. När du sedan efter några veckor tar med dig dina perfekta, flytande grundfärdigheter till hundklubben igen – lägg märke till skillnaden på hunden! Du har fått en ny hund!

Det påminner om hjärntvättstänket (som bl.a. Memea Mohlin skriver om när det gäller inkallning – att programmera hunden att komma på inkallning). Man upprepar någonting så många gånger att hunden automatiskt gör vad man vill att den ska göra. Man nöter in en signal, men det gör man oftast utomhus – man visslar på hunden när den inte är upptagen av någonting annat och så kommer den. Frågan är om man inte ska göra det inomhus för att utnyttja den störningsfria miljön? Jag gjorde det ett tag med Vanna och visselpipan, jag visslade tre signaler och matade henne med äpple i köket, bara för att hon skulle förknippa signalen med någonting smaskens. Jag funderar på om man inte ska börja med det igen. Och använda pipan i vardagen. Jag har sett den som ett redskap för jakten, men man skulle kunna försöka att alltid ha den med sig ut – som en nödsignal. Målet är ju en 100-procentig inkallning, men de flesta hundägare har någon akilleshäl.

Ett tag tänkte jag att jag skulle vissla (själv, utan pipa) på Vanna och belöna henne en massa gånger när hon var lös, men då finns det som bekant störningar överallt i form av läckerbitar på marken. Det är de enda störningar som Vanna inte klarar av. Det är klart att hon kom när jag visslade om det inte fanns någonting direkt ätbart i närheten just då, men en gris kunde räkna ut att hon inte skulle komma om det fanns. Så var signalen heller inte ”hjärntvättad”. Dels gav jag upp för tidigt, dels tränade jag i fel miljö. (Varför inte i koppel? Signalen betyder bara att hon ska komma till mig, oavsett om hon är en eller tio eller tjugo meter ifrån mig.) Ibland ger hon faktiskt upp läckerheterna för min skull, men inte alltid och det är det där ”inte alltid” som retar mig.

Frågan är också hur många gånger om dagen man måste vissla på sin hund för att det ska bli en hjärntvätt. Räcker det att vissla tio gånger om dagen i två veckor? Eller måste man vissla tjugo gånger om dagen i fyra veckor? Eller spelar det ingen roll hur många gånger man visslar – hunden kommer ändå att ignorera signalen om någonting mer lockande hägrar? För det har hunden gjort förut?

IMG_4630 copy

När man talar om trollen…

Lektion nr 5 i klickerskolan handlar om tasstarget. (Jag måste erkänna att jag blir lite stressad av tempot i den här e-postkursen! En lektion om dagen!)

Dagens utmaning är att lära hunden att trampa på en musmatta med framtassen (eventuellt ett plastlock eller något annat platt som kan läggas på marken). Detta är också en typ av targeting. När du har lärt hunden att trampa på musmattan kan du använda denna färdighet att lära in betydligt mer avancerade övningar.

De är väldigt noga med att påtala att om man inte har någon lämplig matta kan man alltid köpa det hos dem! Musmatta, klicker, targetstick och andra nödvändiga tillbehör kan du förresten lätt och enkelt köpa här. 

Suckar tungt och går och letar efter en musmatta, alternativt plastlock eller något annat platt – vad nu det skulle vara.

Musematte4

Titta så glad man blir när man sätter tassen på musematten! (Det är från början en norsk kurs.) Flatten ska alltså inte sätta tassen på matten som i matte utan som i matta.

Lektion 3 i Canis klickerskola

misslyckades fullständigt. Man skulle lära hunden att nudda en så kallad targetstick med nosen. Redan där blir jag misstänksam: vad ska vi med en så kallad targetstick till? Nymodigheter! Trams! Detta är faktiskt en väldigt nyttig sak att lära hunden. ——— Ok då, tänker jag resignerat, och går och hämtar en linjal (som det står Jusek på, jag har fått den på jobbet).

Steg 1

Håll targetsticken rakt framför näsan på hunden och vänta! Första gången kommer förmodligen hunden att lukta på den av ren nyfikenhet – klicka och belöna.

Hallå, jag har en retriever, hon luktar inte, hon tar den i munnen! Det gör hon minst fem gånger i rad. Jag tänker att det kanske går bättre med en penna men det går inte bättre med en penna, hon förstår inte hur jag kan hålla någonting framför nosen på henne utan att hon ska ta det i munnen. ”Vad ska man annars göra???” Mvh Flatcoat

Steg 2

Upprepa detta flera gånger. ———

Tyvärr kommer vi aldrig till steg 2 eftersom vi fastnar på ”ta den i munnen”-stadiet. Hon är väldigt snabb, min hund, så man/jag hinner inte klicka innan hon tagit den i munnen.

Steg 3

När du har klickat några gånger för att hunden nuddar targetsticken med nosen, går det plötsligt upp ett litet ljus. ”Aha, matte klickar och belönar bara jag puttar på den där långa saken!” Från den här punkten går träningen väldigt fort.

Jag skiter i klicker och lever och tar några torrfoderbitar i handen istället. Då går det bättre, så fort hon bara är i närheten med nosen får hon torrfoder. Det finns hopp om den här galna retrievern! Har man för gott godis upphör hon att tänka.

IMG_4637

Flatte har tränat (våldsamt)

Jehovas vittnen

Lyckligare än så här blir det inte.

mortenogcecilie250 Tre lyckliga flattar med två lyckliga ”mattar”

De heter Morten och Cecilie och är huvudinstruktörer på Canis hundskola.

Jag har anmält mig till Canis e-postkurs i klickerträning. Kursen är gratis. Första lektionen gick ut på att ranka godis respektive leksaker.

Rätt meningslöst för mig – Vanna tycker att köttbullar är lika gott som kyckling som är lika gott som skinka som är lika gott som lever som är lika gott som korv som är lika gott som mjukost, ungefär som hon tycker att Magnusson är lika gott som Doggy som är lika gott som Robur som är lika gott som Royal som är lika gott som Precept.

Vad gäller leksaker står bollar högst i kurs; hon är mest förtjust i sin mjuka boll, tätt följd av smileybollen, tätt följd av tennisbollen. Ja, om man inte betraktar en dummy som en leksak och det gör vi inte. Den betraktar vi möjligen som en ”allvarlig leksak”.

Satan i gatan

vad det är svårt att träna hund. Jag håller på att lära Vanna putta bollen med nosen. Hon har i princip förstått vad ”putta” betyder nu. Men försvårar man en övning så vet inte hunden vad det betyder längre. Jag tror inte hon lyssnar så noga på själva ordet heller, hon vet bara att när jag sätter henne och lägger bollen en bit ifrån henne är det meningen att hon ska gå fram och ”putta”. Nu hade jag klickern för att bli ännu mer pedagogisk och klickade varje gång hon puttade bollen. Sen fick jag för mig att jag skulle öka avståndet mellan Vanna och bollen och det gick hyfsat bra. Vad som inte gick bra var när jag själv stod bredvid bollen, då kom Vanna i full fart och tog den i munnen istället. Det var inte det värsta, det värsta var att jag klickade! Man ska klicka i exakt rätt ögonblick och därför kan man inte vänta för länge och jag kunde inte se om Vanna ämnade putta eller ta bollen. Så jag klickade för att hon tog upp bollen från golvet. Det allra värsta, mer än det värsta, var att jag lyckades göra det en gång till! *skrattar ihjäl mig*

boll1

Bara att bryta ihop och komma igen.