Från Yttra Berg till Bergs naturskog

I princip går vi inte genom kohagar längre. Vanna har ju koskräck och jag skulle inte förlåta mig själv om någonting hände. Jag fruktade alltid att Inka skulle gå för nära elstängslen. Nu fruktade jag att Vanna skulle göra det…

Vi lyckades ändå hamna i en kohage. Det var två kvigor som var på rymmen (jag skulle hojta om jag såg dem!) och när vi varit nere vid vattnet och vänt var vi själva inhägnade, djurägaren eller vem det var hade stängt grindarna. *skrattar så jag gråter*

Istället för att gå naturstigarna i Yttra Berg gick vi till Bergs naturskog. Finns det något underbarare än att traska omkring i en förfallen skog med en hund som enda sällskap? Och fåglarna.

På hemvägen stannade jag vid sjön Svarten och såg att gamle kungen varit där 22/6 1954. Då var mamma elva år och när han (eller rättare sagt hans chaufför) kom körande genom Okome på väg mot Gällared vevade han ner rutan så att hon kunde överräcka en blombukett. I Gällared skulle kungen lyssna på ett tal men gubben som skulle hålla det var så nervös att det fick avbrytas. Det hjälpte inte att kungen försökte lugna ner honom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fredrik och Sofia och en ouppbrunnen papegojbur

Som så många slott var Kronborg ursprungligen en medeltida borg, uppförd på 1420-talet i syfte att kontrollera sjöfarten och inkassera tullar i Öresund. Mellan 1574 och 1585 förvandlade Fredrik II borgen till ett renässansslott med torn och spiror. Han var influerad av tanken att ”rikedom snarare än militär styrka hade blivit en symbol för makt”.

199_2

Fredrik dör 1588 och hans omyndige son Kristian IV är arvtagare till tronen. Änkan Sofia, som var betydligt yngre än Fredrik, bosatte sig efter några år på Nykøbing Slot. Hon levde till 1631 vilket innebar att hon hann få nyheten att hennes gamla hem brunnit ner:

Kristian IV trivdes på Kronborg och tillbringade mycket tid där. Flera av hans barn föddes på slottet, bland annat i september 1629 då hans sista barn med Kirsten Munk föddes där. När hon låg i barnsäng på slottet utbröt en stor brand som i stort sett förstörde hela slottet förutom slottskyrkan. Kirsten fick snabbt föras ner till byn och vidare till Frederiksborgs slott. Den svenska diplomaten Johan Fegræus (Strömfelt) skrev hem till Sverige att slottet blev ”helt och hålligt i grundh förbrändt”.

20160809_161450

Den kungliga familjen måste ha suttit däruppe under gudstjänsterna.

Kyrkan undkom emellertid nästan helt och många av slottets kaminer klarade sig, dock brann det mesta av inventarierna upp samt allt som var av trä och timmer.

Drottningens papegojbur (se föregående inlägg) tillhörde uppenbarligen de få materiella ting som förblev intakta…

Det är Shakespeareår i år

Även för mig personligen. Det är 400 år sen han dog och när vi var i Oxford var det en utställning om Shakespeare med the First Folio bakom glas. Jag ville fråga vakten om man fick fota men kom mig inte för. Jag såg den i alla fall! Ett stort ögonblick i mitt liv. 🙂

20160809_161730

Två skådespelarkollegor samlade hans verk och fick dem utgivna 1623. Ingen vet med säkerhet hur Shakespeare såg ut men man antar att porträttet på the First Folio återger honom någorlunda korrekt. Vännerna borde ha protesterat annars.

20160809_174102

I sommar gick Jonas och jag på Hamlet på Kronborgs slott. Det är någonting jag velat göra länge. Kronborg är Hamlets slott, det är där handlingen utspelar sig. Eller där man tror att handlingen utspelar sig. Shakespeare tar inte Kronborg i sin mun. Han talar bara om Slottet (”the Castle”) i Elsinore, som är den engelska benämningen på Helsingør.

20160809_163820

Shakespeare kände till Kronborgs existens och man vet att engelska teatersällskap var på besök under hans levnad – fast troligen inte Shakespeare själv. Det slott som Shakespeare hade i tankarna brann ner 1629 och byggdes upp på bara tio år. Interiören blev aldrig lika magnifik som den en gång varit. Dock tillräckligt magnifik!

20160809_145415

Jag rekommenderar alla som regelbundet eller oregelbundet åker till Helsingør att passa på att besöka slottet. Hela min uppväxt förflöt utan att det hände – fråga mig inte varför. Jag har fortfarande vänner som inte varit där. Det är allmänt obegripligt, Kronborg är ju en skatt och en stor turistattraktion, men svenskar har en tendens att åka till Helsingør bara för att köpa alkohol och äta pølse. Det gjorde förstås vi också. Minus pølsen.

20160809_191402

Vi travade runt i Helsingør innan vi travade till slottet och gick igenom rummen, precis som jag gjorde förra året. Då gick jag omkring själv därinne medan Micke passade Vanna utanför. I år var ingen Vanna med. Det hade faktiskt ändrat sig lite, vissa saker var borta och andra var tillkomna. I år noterade jag drottningens papegojbur:

20160809_153535

Den är alltså från 1500-talet och stannade alltid kvar på Kronborg när de ambulerade mellan slotten. Papegojan färdades i en mindre bur. Drottningen är drottning Sofia och kungen är Fredrik II. De hade ett ovanligt harmoniskt äktenskap.

20160809_162038

Här sitter de och småpratar.

20160809_163009

Det är alltid svanungar i vattnet när jag är där.

20160809_164308

Och andra fåglar.

20160809_164153

En andmor var ute och gick med sina ungar och jag blev lite orolig när de gick iväg från slottet. Vart ska de ta vägen? De skulle trilla ner i vattnet. Först hoppade morsan över kanten och sen resten av gänget.

20160809_165544

Föreställningen skulle börja åtta och pågå i en och en halv timme, det var en kraftigt reducerad version. (Hela pjäsen skulle enligt Jonas ta fem timmar.) Från början när jag beställde biljetterna hade jag inte en tanke på att scenen skulle vara under bar himmel, jag trodde bara det var vi, publiken. När jag förstod det blev jag ännu mer nervös för vädret. Har en halvtimme av pjäsen spelats får man inte pengarna tillbaka på grund av regn.

20160809_191850

Oavsett om man får pengarna tillbaka eller ej känns det inget vidare att enbart se delar av pjäsen. Värre än Wimbledon! Kronborg får göra som de gjorde på centrecourten för några år sen: skaffa tak som går att rulla in vid behov.

20160809_192806

Det var inte överdrivet varmt i Helsingør den här dagen och på kvällen var det svinkallt. De hade förvarnat om att det kunde bli køligt så jag hade tagit med en extra tröja, om än ingen filt. Trots denna tröja hackade jag tänder när mörkret sänkte sig över oss.

En ung man – som sig bör – spelade Hamlet. Föreställningen var på engelska, samtliga skådespelare var britter, varav en, Claudius, Hamlets fars mördare, lämpligt nog var känd från Morden i Midsomer (som lämpligt nog spelas in i Oxford).

Problemet var att man inte är engelsktalande av naturen. För att man inte skulle vara piskad att hänga med i engelskan försedde Kronborg oss med danska textremsor ovanför scenen. Det slutade allt som oftast med att jag krampaktigt satt och stirrade på dessa texter samtidigt som jag försökte höra vad skådespelarna sa. Det går fort så man hinner inte grubbla på vad ett ord egentligen betydde. Resultatet blev att jag kanske uppfattade 70 procent av handlingen.

20160809_201141

Hamlet var en stor del av föreställningen placerad i en svart skinnsoffa där han led alla helvetes kval. Det mest chockerande var att han fick för sig att spela gitarr och sjunga Cat Stevens (”Find a girl, settle down…”). Hans bästa kompis spelade trummor.

Fyrtio minuter in i föreställningen kommer regndropparna och publiken letar efter paraplyer och regnkläder. Hamlet kör på i sin soffa som om ingenting hänt medan alla andra fullkomligt tappar uppmärksamheten. Jag undrar vart det är tänkt att de ska ta oss, de har meddelat att de ska leda oss i skydd om det börjar regna. Ska vi gå in på slottet? Efter tio minuter har det slutat regna och sen regnar det inte mer.

Vi springer till färjan och lär oss att när tågstationen är stängd får man gå runt på baksidan för att komma med båten hem.

20160809_141026

Tidigare på dagen var vi på Louisiana. Vi köpte en kombinationsbiljett i Helsingborg så det var bara att kliva på tåget till Humlebaek och följa strömmen.

Olyckliga i alla sina dagar

I’ve got what my mother’s got — however bloody you’re feeling you can put on the most amazing show of happiness.

Det är prinsessan Diana som säger detta i ”The Secret Tapes”. Hon pratar om sig själv som om hon är hos psykologen. I själva verket talar hon med sin talpedagog.

Diana kunde relatera till andra människors lidande för att hon lidit själv. Inte bara genom sitt kärlekslösa äktenskap. Det var på något sätt en naturlig följd av hennes egen barndom. ”My parents… they never said they loved me.” – So you never knew that anyway? ”No, no. No idea. There was no… there was always a kiss there [pekar på ena kinden]. There was no hugs or anything like that.” (Princess Diana Revealed)

parkhouse1

Park House, Sandringham (Dianas första barndomshem)

De grälade så mycket att en av hennes äldre systrar brukade skruva upp volymen på sin stereo för att slippa höra dem. Diana var bara sex år när de separerade och tog skilsmässan hårt.

800px-Althorp_House

Althorp (Dianas andra barndomshem)

Lady Diana Spencer gifte sig med prins Charles i juli 1981 inför 750 miljoner TV-tittare. Samma sommar var hela familjen i London på vår första utlandsresa någonsin (Danmark räknas inte). Mamma hade sparat och sparat och sparat. Även om jag inte var så gammal var det en av de mest intensiva veckorna i mitt liv och jag vet inte hur många smaklösa souvenirer med brudparet vi släpade hem; från väggtallrikar till glasunderlägg.

Jag skrattar så jag gråter när jag tänker på denna komiska tragedi. Inte ens Shakespeare hade kunnat fantisera ihop något mer dråpligt. Hur alla inbillade sig att de var lyckliga, hur alla fullständigt drogs in i en kollektiv psykos och hur vartenda skyltfönster i London visade deras ansikten – trots att det borde stått klart för en imbecill att något var fel när Charles i förlovningsintervjun kläcker ur sig: ”Whatever in love means.” Kejsaren var naken, men ingen ville se det, ingen vågade.

Det ska t.o.m. ha varit så illa att han använt uttrycket förut. Den unga och naiva Diana: ”I love you so much.” Den äldre och cyniske Charles: ”Whatever love means.” Han fann sig i ett läge där han varken kunde säga att han älskade henne eller inte älskade henne. Skulle han säga att han älskade henne skulle han tappa sin självrespekt och skulle han säga att han inte älskade henne skulle han aldrig bli gift.

I Dianas värld förlovade man och gifte sig inte om man inte gjorde det av kärlek – därför antog hon i det längsta att det var kärlek, hur många tecken som än talade emot. Vad ska en nittonårig flicka tro? Varför visade han sådant intresse för henne och samtidigt sådant ointresse? Varför ville han gifta sig med henne om han inte var förälskad? Han måste vara förälskad, annars skulle han inte…

Vid 32 års ålder verkade Charles inkapabel att träffa någon som han kunde känna något annat än vag sympati för. Det enda han ville var att hitta en uthärdlig fru, en fru som kunde stå vid hans sida och se söt ut och uppföra sig ordentligt.

Sen hade han alltid Camilla Parker Bowles, som Diana hade hört honom säga ”I will always love you” till i telefon. Det var några veckor före bröllopet.

På Dianas fråga fem år in i äktenskapet: ”Why is this lady around?” svarade Charles: ”Well, I refuse to be the only Prince of Wales who never had a mistress.” (Vår egen kung kunde ha svarat något liknande om Silvia hade frågat. Precis som Charles hade sin Camilla hade Carl Gustaf sin!) Det sorgliga var att Diana fortfarande var svartsjuk.

19810729-informal-_2324213c

Träbocken med sitt unga byte

När det är fyra dagar kvar bryter bruden in spe ihop offentligt och måste gråtande föras bort från den polomatch som hennes fästman (hästman) utkämpar.

Både Charles och Diana ville ställa in bröllopet och drabbades av panik på varsitt håll. Charles för att Diana inte var den lättsamma country girl han hade trott utan redan visade tecken på att vara en betydligt mer komplicerad typ och Diana på grund av Camilla. Hon skrattade först när Charles friade, hon trodde inte han menade allvar. De hade bara dejtat ett halvår innan de gifte sig och vad jag förstår inte tillbringat en enda natt ihop. 

Två dagar före bröllopet gick Diana till sina systrar och sa att hon inte kunde genomföra det. Systrarna sa att det var för sent att ångra sig, ”ditt ansikte finns på kökshanddukarna”. De offrade henne eller tyckte att hon kunde offra sig själv. Din lycka är ingenting mot nationens anseende. Som drottning Victoria enligt skrönan uppmanade sin dotter: Blunda och tänk på Imperiet (under sexualakten). 

Det var två ensamma människor som gifte sig med varann, men Diana var ensammast. Längs altargången kände hon sig som ett lamm på väg till slakt:

…it was so grown up — and here was Diana, a kindergarten teacher. I mean, the whole thing was ridiculous.

Väl framme vid altaret försöker hon intala sig att han kommer att släppa Camilla nu och bli lika förälskad i henne som hon obegripligt nog var i honom och ta hand om henne och all sån skit:

Well, was I wrong on that assumption.

Charles kunde inte ta hand om (look after) någon, allraminst Diana. Han var främmande för hela hennes person, en sån besvärlig varelse! Bulimin slog ut i full blom. Jag läste en gång att hon efter långvarig utveckling gjort stora framsteg: ”Nu spydde hon bara tre gånger i veckan.” Istället för att bli orolig, vilket han hade blivit om han hade brytt sig om henne på riktigt, blev Charles motsatsen. Han signalerade att hon var sjåpig. Till slut slängde hon sig utför trapporna och skar sig i handlederna. Den kungliga familjen saknade förmåga att handskas med sådana djur.

Om de inte hade haft så förbannat bråttom mellan förlovning och giftermål håller jag det inte för uteslutet att det hade spruckit inífrån, det hade vittrat sönder – hur skandalöst det än hade varit. Hade inte pressen jagat Diana så fort de förstod att hon var tronföljarens nya flickvän hade hon kanske kunnat använda sitt förnuft istället för att motvilligt låta sig smickras av uppmärksamheten. Och hade inte alla tyckt att det var en utmärkt affär. Och hade hon inte knuffats i fel riktning. Och hade hon inte varit så oerfaren. Etc etc etc.

I sitt berömda begravningstal över Diana konstaterar brodern att hon förblev ”a very insecure person at heart”. Men det var just denna litenhet som gjorde henne stor. Den 31 augusti var det nitton år sen hon dog.

Today is our chance to say thank you for the way you brightened our lives, even though God granted you but half a life. We will all feel cheated always that you were taken from us so young and yet we must learn to be grateful that you came along at all.

”Vad har hon hittat nu då”


Kungen och Claes Elfsberg
tar en promenad i Drottningholmsparken och kungen har släppt hunden (en bayersk viltspårhund) lös. Det skulle han inte ha gjort. Helt plötsligt börjar kungen vissla. ”Nu sticker hon”, konstaterar han. Varpå han utbrister: ”Jävlar!” Han visslar och visslar och varvar med diverse läten; hey och nej. ”Fan…” mumlar han och frågar om mikrofonen är på. ”Kungen kanske inte ska svära så himla mycket”, säger Claes Elfsberg. ”Men det är svårt att låta bli när man har hund”, säger kungen och undrar vad hon har hittat nu då. Det måste vara ”nåt äckligt”. Haha! Det är precis så det går till på våra promenader också. Ibland.

När kungen närmar sig hunden – som heter Brandie – sträcker han ut båda armarna som en fågelskrämma men jag tror inte att man ska tolka det som ett inkallningstecken. Det är nog mer ett övertydligt: ”Vad har du gjort?” Han fortsätter säga ”nej” med jämna mellanrum.

Straffet för Brandie blir att hon får gå i flexikoppel resten av promenaden.

Vårt gemensamma intresse

Mamma och jag har ett gemensamt intresse: kungafamiljen. Idag påminde hon mig om Året med kungafamiljen klockan åtta. (Hon är dock brinnande rojalist till skillnad från mig som är brinnande republikan.) Jag tänkte på fyra saker:

  1. Hur hemskt det skulle vara att vara kock åt kungen när (både) kungen (och drottningen) har för vana att inför alla officiella middagar krypa ner i köket och provsmaka såsen. ”Den får ni hotta upp” sa kungen. Hu! Vad händer om de misslyckas med att hotta upp den? Blir de då avrättade på galgbacken?
  2. Tänk om prins Daniel förälskar sig i barnflickan? Hon gjorde ett ärtigt intryck. Män har som bekant en tendens att förälska sig i sina barns barnflickor. Men man behöver nog inte hysa alltför stor oro på den punkten. Allt tyder på att prins Daniel älskar kronprinsessan av hela sin själ/kropp – fortfarande.
  3. Hur kungen kan hålla alla sina samtal igång. T.ex. när han mottar ambassadörerna och de talar om ”stort och smått”. När jag var ung brukade jag tänka att det fanns två saker jag aldrig skulle lära mig: det ena var hur man inleder ett samtal, det andra var hur man avslutar det. Kungen måste behärska denna konstform till perfektion!
  4. Prinsessan Sofias uttalande om flyktingarna var nog det klokaste i hela programmet. En dag kan det vara vi.