Man får inte hoppa fot

Jag säger till Vanna att man inte får hoppa fot när hon skuttar vid sidan, vilket hon kan göra när hon blir lite upphetsad. Då kan hon även nafsa mig i jackärmen. Jag har inte brytt mig om detta, dels inträffar det ganska sällan och dels har jag fått för mig att det ska växa bort. Men det gör det nog aldrig. 😉

20140409_171148[1]

Vi gjorde rutan: en dummy i varje hörn, 1, 2, 3, 4. Skicka hunden från 1:n till 2:an och från 1:an till 4:an. Gå till 2:an och skicka hunden till 3:an respektive 1:an.

Hunden går fot när man lägger ut dem. Det var mellan 1:an och 2:an som Vanna hoppade fot. Mellan 3:an och 4:an lade hon sig plötsligt pladask. ”Man får inte ligga fot heller” sa jag till henne då.

Vi gjorde eländet två gånger. När hon apporterat alla fyra fick hon apportera om dem allihop. Hon lyckades bra vissa gånger, mindre bra andra. Springer hon helt snett och jag visslar på henne kommer hon tillbaka om jag gör det tidigt, men om hon kommer långt och får vittring (eller snarare syn) på dummyn, går hon INTE att kalla tillbaka.

Hon skulle skendräktighetsgräva lite. Skendräktigheten är en lång period. Som jag ser det börjar den direkt efter löpet och håller på tills valparna har lämnat boet. (Inbegriper både skendräktighet och skenvalpighet.) Det är tre-fyra månader.

Tiken blir ju skum (om hon har sådana anlag) redan när hon slutat löpa. Inka blev t.ex. rädd om sig själv och skrek bara någon annan hund vidrörde henne. Inte ens Tabasco (som hon brukade rullade runt i gräset med) fick nudda henne utan att hon skrek av fasa. Jag tolkade det som att hon var rädd om valparna i magen. Hur ska man annars tolka det?

Sen när Inka hade fött skenvalparna började hon skendia. Då låg hon i soffan och flämtade och hade ett saligt uttryck i ansiktet. Jag förstod att det var det hon gjorde när jag såg en bild på en curlytik med valpar. Den såg precis likadan ut. Vanna flämtar också i soffan, men inte lika mycket som Inka. Hon låter inte sitt tillstånd nämnvärt påverka apporterandet.

Det var bara på slutet hon kroknade…

…och skendräktighetsjoggade i mål.

Vanna som apportör

Återfått tron på Vanna som apportör. Nu tror jag återigen att hon är ämnad för något stort. 😛 Nej, jag har aldrig haft någon tappad tro på hennes apporteringsegenskaper, men det är så mycket annat…

20140330_151639

Jag fattar bara inte hur tollaren kan vara så överintelligent. Tollare, det har man ju alltid haft fördomar om. Ingen riktig retriever – skrämma upp gäss locka till sig änder vid sjöarna i Kanada och sen apportera. Det blir lite spaniel över det. Men hon är helt makalös; följsam, mjuk, tyst, gör allting utan att bry sig om andra. Totalt fokuserad även (!) när hon löper.

Och hennes linjer – så raka att änglarna gråter av glädje. Vanna svajar lite på vägen utan att för den skull tappa riktningen, men hade tollaren sprungit på de vita linjerna på en fotbollsplan hade hon knappt lämnat den med tassarna. Hon är bara två år och redan en fullfjädrad artist.

Långa linjetag

Det var en halvdöd människa – inte sovit på två nätter, jag försökte intala mig att det gav mig en chic look – som åkte till jaktträningen i morse.

DSC_0009

Instruktören passade på att träna med sin egen hund före kursen.

Om man ska vara elak kan man säga att goldengubben, som är en större charmör än apportör, aldrig behöver filmas i slow motion, han utför ändå allting i slow motion. Det blir särskilt tydligt när han ställs mot Flax (lab) och Vanna (flat).

Nu ska vi träna lååååååååånga linjetag. Inte för att det behövs utan för att det inte behövs; ”ni ska inte vara rädda för att utöka avståndet” (om bara hunden vet var den har sin dummy). När Vanna genomförde sitt lååååååååånga linjetag (från ena änden av planen till den andra) kunde jag inte förstå hur de övriga kursdeltagarna kunde stå och småprata bakom oss, det var ju så vackert. Hur kunde de frivilligt avstå från att engagera sig i denna skönhetsupplevelse? Jag log av lycka.

Som i en bubbla såg jag henne röra sig över fältet. ”Fältet.”

Ny milstolpe

Vanna och jag har nått en ny milstolpe i vår apporteringskarriär! Hon har för första gången någonsin klarat ett dolt linjetag. Hon har utan retning på mitt ut-tecken sprungit rakt fram till ett träd och lokaliserat en tennisboll. (Se föregående inlägg). Bollen låg där över natten.

DSC_0005

Så kaxig blir man då

Klassens mest uppmärksamma elev

När alla de andra eleverna tuggar gräs, rullar i gräs, tittar hit, tittar dit, helt enkelt är allmänt ofokuserade, sitter Vanna på rumpan och släpper inte fröken med blicken när hon talar om Viktiga Saker som Dolda Linjetag. Min hund är en mycket uppmärksam elev. (Varför får jag inga pluspoäng för att jag lyssnar så noga? /Vanna)

20130915_120708

Det började bra i form av linjetag. Fröken lade ut en dummy. Vanna var först och gick rakt på den. De andra tre gick det åt helvete för.

Vi var sju som delat in oss i två grupper. En tollare, en golden, en svart labradorhane (utställning), en svart labradorhane (jakt), en brun labradortik, en welsh springer spaniel och en Vanna.

Efter linjetaget skulle den ena gruppen stå på ena sidan av sjön och den andra på andra. Vi skulle kasta åt varandra. Eftersom kastarna inte var så skickliga (jag slapp, tack och lov) blev kasten ganska korta så Vanna kom in i sitt tvekbeteende, hon såg nog inte var dummyn var vilket fick henne att vända (ajdå) och simma tillbaka när hon väl börjat simma, men jag tänkte att det kan funka att skicka ut henne igen och det gjorde det, hon får liksom en hjälp då. Jo, du klarar det! Vi klarar det båda två. Yes we can!

Så hon simmade hela vägen bort och hämtade den vita dummyn – vit för att den skulle synas extra bra i sjön som var full med vass. Första gången Vanna simmat i sådan terräng. Det var en skön syn att se sin svarta hund med sin vita dummy komma simmande tillbaka, mycket nöjd med sig själv.

Jag var inte lika nöjd med att hon var pipig. Klassens näst pipigaste elev. Hon är inne i en pipperiod nu, det vet jag, men det blev överjävligt vid sjön. Hon pep och hon drog och hon led och hon svor (om hon hade kunnat). ”Hunden får aldrig jobba när den piper” säger fröken – men den regeln åsidosätts på kurs. Man kan inte gå därifrån.

Hon var i och för sig inte pipig när hon väl skulle jobba, pipet kom först när hon var i vattnet. Det har jag också noterat på sistone. Hon har pipit när hon ska vattenapportera, som om hon lider av att bollen är därute och att hon har inte har den hos sig. Jag tror att pipet har hormonella orsaker. Hanarna reagerar. Jag ska beställa tid hos veterinären nästnästa vecka. Då ska de hormontesta henne och så ska jag be att få Galastop utskrivet. Hon juckar, piper, gräver, markerar (skvätter urin) och luktar tik.

20130915_130330

Jag fick en påminnelse om hur det var att vara hanhundsägare: den svarta biffen till labrador pep sig igenom hela kurstillfället och var totalt ointresserad av all apportering. Han går samma kurs nu som Vanna ska gå sen (förberedande tävlingslydnad) och där är det löptikar, hemma är det löptikar – han har bara löptikar i skallen. Vad är en dummy mot en tik?

Den svarta jaktlabradoren hade problem med avlämningarna, han skakar sig redan i vattnet. Det hjälper inte att gå ut och möta honom. Han gillar inte att vara blöt. Skakar sig i regn osv.

Vi fick tips om Bodfäldt-övningen som gick ut på att man ställer en skål med godis vid vattenbrynet som hunden får gå till om den INTE skakar sig. (Utan att apportera, den ska bara gå i vatten, bli blöt och komma upp igen.) Jag kanske ska testa det på Vanna.

Man får ju inte skaka sig ens när man har apporten i munnen. (Hör du det, Vanna?) Då förstör man viltet. 😦

polisman2

Vi gjorde några stoppövningar. Man lägger ut en skål med en godisbit, skickar hunden dit och så fort den har ätit upp visslar man stopp. Vi gjorde detta medan vi väntade på att det skulle bli vår tur vid vattnet. Så fort Vanna ätit upp godisbiten var hon i ilfart på väg mot sjön – men jag lyckades stoppa henne med stoppsignalen genom att stå framför henne och visa handen som en polis. Hon stannade motvilligt i steget. (Precis som labradorhanen bara hade löptikar i skallen hade flatten bara vatten. – Jättetrevliga godisövningar det här du men nu ska jag doppa magen!)

Slutligen skulle de göra ett linjetag på samma ställe som sist fast bara gå på minnet, då misslyckades Vanna och började söka. Närsökssignalen fungerar inte i det läget, jag tror inte ens hon uppfattar den. Hon är så inne i sig själv. Vi har inte nått det stadium då signalerna tränger igenom medvetandet även när hon jobbar. Om vi någonsin gör det är en öppen fråga. Man vill gärna nåt dit, men jag undrar hur det ska gå till.

Jakt måste vara bland det svåraste man kan träna, och ändå har man en hund som har alla (eller de flesta) grundförutsättningar. Det kan göra en lite missmodig ibland – att det ska vara så förbannat svårt! Vissa saker är lätta, men vad hjälper det när allting runt omkring är så svårt? En sån enkel sak som att få Vanna att gå fot på en stig som leder till en sjö. Det är helt omöjligt, bara att glömma. Jag håller fortfarande på att försöka få henne att fatta själva fotpositionen i neutrala miljöer. Men på sistone känns det som att polletten har trillat ner, jag har haft ett helvete med att hon dragit mot belöningen (dummy eller äpple). Hon har aldrig kunnat hålla positionen. De senaste gångerna är det som om hon förstått att hon måste sakta ner – vad det är som ger belöning. Om det är så ser jag ljuset i den vidrigt mörka, kolsvarta tunneln.