Denna blodiga hantering

För att göra Vanna glad köpte jag fem märgben i zooaffären. Första gången hon fick ett märgben blev hon stenhård i magen, därefter har jag karvat ur märgen. Det är en väldigt obehaglig sysselsättning, framför allt på grund av lukten, för att inte säga stanken. Under tiden stod Vanna bredvid mig, flämtande av upphetsning och med ögonen lysande av förväntan: Ska jag få alla de där nu? Nej, *märgen ska slängas i sopsäcken som i sin tur ska slängas i soprummet och benen ska frysas ner i frysen* – blev mitt iskalla svar.

Annonser

August & jag

”En författare är endast en referent af hvad han lefvat” (Strindberg)

IMG_6930

För att inte Vanna skulle förstå att hon var ensam i flera timmar bullade jag upp med ben i soffan. Man måste skydda klädseln.

IMG_6934

Jag satte på TV:n så hon skulle ha någonting att höra på.

IMG_6936

Till min stora förtjusning visade det sig att om man tog bussen istället för spårvagnen fick man åka ända fram till Götaplatsen och slapp ta ett steg i onödan.

IMG_6958

Jag lyckades pricka in en visning som började klockan tre.

IMG_6963

Även om det handlade mest om fotografierna så handlade det också om målningarna och jag måste be August om ursäkt för att jag sa att målningarna ”är ok, inte mer” – det är för att jag är så dålig på konst! Jag förstår nu, efter den trevlige guidens undervisning, att du August var en stor innovatör och faktiskt anses vara en av de större i svensk konsthistoria, trots att du bara fuskade (du var ju författare! och målade bara när du hade svårt att skriva!). ”Någonstans mellan Monet och van Gogh” i stil. Du föregick impressionismen. Du var inte realistisk i dina målningar. Det är det jag inte har förstått, jag har bara sett hav och tänkt ”hav – tråkigt”. Som på Louvren, som Göran Palm skrev. Men du ville inte alls måla av havet som det såg ut utan som du såg det – i din egen hjärna. Du ville sila tillvaron genom den mänskliga upplevelsen. På samma sätt experimenterade du med kameran. Du var helt galen (men genialisk som vanligt) och tog bort linsen. Du fotograferade stjärnhimlen genom att bara rikta plåten upp mot himlen. Det såg ut som om du kladdat med målarfärger! Du använde inte pensel, du använde pastellkniv.

IMG_6968

Jag blev barnsligt upphetsad när jag såg ett porträtt som jag inte tror mig ha sett förut. Wow! Jag är ju Strindbergsnörd och en oskriven Strindbergsuppsats ifrån 60 p i litteraturvetenskap, jag har 50 (enligt det gamla poängsystemet). Men just nu befinner sig hans samlade verk på vinden.

IMG_6970

När jag kom hem kom Vanna ut i hallen med ett halvt vitt tuggben i käften, det bruna  var helt. Hon hade uppenbarligen tröttnat på märgbenen.

 IMG_6986

Som om det inte räckte med dessa ben hittade hon ett nytt ”ben”! Himla gott!

Ensam är svag

Idag lånade jag två hundböcker och två skönlitterära: Hur får jag hunden att…? av Memea Mohlin (läst förr, men länge sen), en aktiveringsbokDen store Gatsby och Jag ska egentligen inte jobba här.Ö785/*-/Ä <— Vannas fel [hon trampade på tangenterna]

Började läsa Memea på pizzerian medan Vanna låg hemma och tuggade på ett saftigt märgben. Det tuggade hon på i över två timmar – det var alldeles uppenbart att hon inte var färdigtuggad när jag kom hem. Då går det alldeles utmärkt att lämna henne ensam.

Det stank kött och blod i hela sovrummet. :/

Memea tycker att man ska vänja hunden att sova i ”tältet” (buren). Idén tilltalar mig på sätt och vis, Vanna kan ju absolut inte sova när hon är ensam, hon är för otrygg för det. Om man vänjer hunden vid att sova i ”tältet” när man själv är hemma så ska hunden så småningom sova ensam, först bakom en stängd dörr och sen ensam i huset/lägenheten.

Ja, inte vet jag…

Det enda jag inte gillar är att hunden ska göra detta på nätterna. ”Vänj hunden vid att ni sover i skilda rum.” Den ska ligga utanför sovrummet! Ve och fasa! Det blir det nog inte tal om här. Då brister både mattes och flattes ♥.

Inte heller Memea tycker att hundar ska vara ensamma mer än 4-5 timmar per dag.

Någon måste göra det smutsiga jobbet

Karva ur märgen ur märgben tillhör inte mina favoritsysselsättningar.

Jag tar bort det mesta av märgen för att Vanna blev så hård i magen att hon nästan blev förstoppad när hon fick det som det var. Sen fryser jag ner hela härligheten – köper fem åt gången – och tar fram ett ibland när hon ska vara ensam. Det händer också att jag återanvänder dem genom att fylla dem med uppblött torrfoder eller annat och stoppar in dem i frysen igen.

Vanna har en imponerande samling märgben – detta är bara ett axplock.

När hon har tråkigt tar hon fram det ena efter det andra i hopp om att hitta ett som smakar bättre. Att gnaga på ett gammalt märgben är jämförbart med att tugga på ett gammalt tuggummi.