Fredrik och åskan

I min barndom fanns det en gubbe som hette Fredrik. Han kände farmor och farfar och mormor och morfar. På somrarna kom han och hans två ogifta systrar, som han delade lägenhet med i Göteborg, hem till byn. Systrarna brukade ta tåget, själv tog han cykeln.

Fredrik hade två egenheter: den ena var att han var väldigt åskrädd, den andra var att han var väldigt religiös – även i jämförelse med den religiösa omgivningen. Hell, mormor och morfars religiositet gick inte av för hackor! Farmor och farfars var det klenare beställt med, de gick bara i kyrkan på julottan.

Han var en jävel på att memorera predikningarna och betade av flera kyrkor varje söndag. Om prästen drog samma predikan som han gjort för tre år sen var det ingen annan än Fredrik som begrep det, han kunde dem utantill.

En gång satt han i köket hos mormor och vi stod i hallen och tecknade ljudlöst att ”vi går nu”. Vi visste att om Fredrik fick syn på oss skulle det dröja innan vi kom därifrån. Han var snäll och oförarglig men lite långrandig. (När jag tänker efter minns jag att han alltid skulle utröna vem man var utseendemässigt mest lik, sin far eller sin mor.)

Fredrik var så rädd för åskan att han skakade. Han kunde komma hem till farmor och farfar och sitta i trappan och bokstavligen skaka av skräck.

Det hände att han placerade sig i prästens bil. Man ska vara säker i en bil och prästens bil borde vara ännu säkrare.

Ja, han var som ett stort barn.

Häromdagen slog blixten ner i min kusins björk på tomten. Alla kontakter i huset exploderade och brandkåren kom. Min kusin började skaka och hon skakade i timmar, precis som Fredrik.

Blixten grävde ett hål vid roten av björken, som fällde sin bark i meterstora flagor.

På något sätt synes mig Fredriks åskrädsla betydligt naturligare än dess motsats – folk som tycker att det är trevligt med åska, som njuter när det blixtrar riktigt ordentligt. Jag har aldrig gillat det, jag har tvärtom alltid hatat det och har ett vagt minne av att jag en gång också satte mig i bilen, dock inte prästens. Bara pappas.

Man ska vara rädd för åska, det är farligt. Min kusin kunde ha dött. Det läskiga var att det inte ens var på landet. Det var i stan. Gamla stan.

Inte en spänn

”Vid en häftig brand på kvällen den 5 september 1938 lades allt på en kort stund i aska och allt mitt ihärdiga arbete var tillintetgjort. Ingenting kunde räddas.”

Det var ett oerhört slag för morfar och hela familjen, de var ett tiotal barn då. Morfar hade köpt kvarnen 1928, grunden till det som skulle bli träindustrin (damm, såg och hyvelbyggnad). Allting gick bokstavligen upp i rök. Men han kunde dö lycklig, alla skulder var betalda. Morfar var inte skyldig en spänn när han dog.

Ibland har jag ordning på mina papper. Alla papper som har med morfar att göra ligger i ett stort kuvert. T.ex. hans tal på 50-årsfesten. I talet nämner han Herren sju gånger: ”men Herren har trofast stått mig bi”, ”så hjälpte Herren mig”, ”Herren som förmår att hjälpa i all nöd”, ”Herrens löfte stod fast”, ”Herren måtte hjälpa mig”, ”Herrens rika välsignelse”, ”Herrens straffdom”.

Morfar tillhörde en av de sista generationerna för vilken religionen var en självklarhet.

Han håller talet 1943 och måste syfta på världskriget när han säger att ”nästan hela människosläktet suckar under tyngden av Herrens straffdom”.

Morfars Gud var inte bara god. Han var ond också.

Herren var ond mot morfar personligen när han ställde honom på bar backe med hustru och fem barn i slutet av 20-talet. Och Herren var väldigt ond mot morfar när han lät hans mödosamt uppbyggda sågrörelse förintas i lågorna. I tio år hade han kämpat hårt med räntor och amorteringar och reparationer och andra utgifter: ”…det var ingen lätt sak att begära hjälp då man inte vet om man förmår att betala igen sina skulder eller ej.” Han var redan djupt skuldtyngd när branden slog till: ”Den lilla försäkring på 27 000 kr som jag fick räckte inte långt och återigen måste jag vädja till mina medmänniskors välvilliga hjälpsamhet.” Dessa människor kunde räknas i hundratal.

Ett typiskt lån från 30-talet såg ut så här:

Långivare Gunnarps sparbank
1936-06-27
1.500 kr.
Borgen av Johan Johansson, Buskabygd
Arvid Johansson, Buskabygd
Edvard Johansson, Buskabygd
Oskar Johansson, Fridhemsberg
Inlöst 1939

Det största lånet togs 39-04-15 (efter branden) och var på 15 000 kronor med 24 st. borgensmän. Inlöst 1949.

Sorg

Familjens sågverk, morfars livsverk, går i graven. Nej, det gör det inte, det byter bara ägare, det säljs. Det upphör att vara ett familjeföretag. Först var morfar direktör, sen tog hans söner och sen deras söner – mina kusiner – över.

Alla mina morbröder och alla mina (manliga) kusiner som bott kvar har arbetat där. Antingen som verkställande direktörer eller som sågverksarbetare eller som lastbilschaufförer. ”Sedan 1995 drivs företaget av fem kusiner i tredje generationen.”

Huset då? Mormor och morfars hus? Sågen äger det. Det måste innebära att de nya ägarna övertar även det. Ja herrejävlar…

Ingenting varar för evigt, men vi har alltid tänkt: Den dagen, den sorgen. Nu är den dagen här. Vi har ju insett att det inte finns någon som kan/vill ta över, men jag trodde inte de skulle sälja förrän det var absolut nödvändigt och de själva gick i pension. Det står på hemsidan att ”största delen av driften styrs av datorer. I princip sker processen från stock till färdig vara, utan att en mänsklig hand behöver vidröra virket.” Ha, det skulle morfar ha vetat! Han som hyvlade bräder på dagarna och satt på kontoret om kvällarna.

Mysteriet med efternamnet

Min bror, som är lite bättre på historia än jag, om det inte är litteraturhistoria, säger att det faktum att morfars far fick byta efternamn naturligtvis berodde på att han inte bara var i det militära utan att han var militär (yrkesmilitär, även om han inte var det hela livet). Tänk dig själv, sa han, om befälet delar ut en order och alla heter Svensson. Hur ska man då veta vilken Svensson som avses? Eller Larsson.

Jmf. Rasken i Vilhelm Mobergs roman: om den indelte soldaten. Alla hette Rask och Kling och Klang och Sånt.

Det var det ena. Det andra var att han inte trodde att morfars far hade att välja mellan Dahlberg och Natt och Dag utan mellan Dahlberg och Dag och Natt. Dels verkar det mer logiskt – båda börjar på D – och dels är väl Natt och Dag ett adligt namn?

”Men jag vet inte”, sa min bror. Jo. Det visade sig stämma:

”Natt och Dag är en svensk uradlig, månghövdad ätt från Östergötland, varav den adliga ätten nummer 13, känd från 1280 enligt Riksarkivet, utgör den äldsta nu levande svenska, adliga ätten.”

En simpel soldat kan omöjligt ha fått ta detta namn? Men mamma har alltid sagt att det var Natt och Dag. Detta kräver konfrontation!

När jag googlar på Dag och Natt får jag noll träffar.

Jag kollade t.o.m. på birthday.se. Alla heter Natt och Dag! Ingen heter Dag och Natt! Vi hade varit unika! Eller så hade morfars far tumme med adeln.

10477257_10152923230351799_7713068215766262889_o

Mormor och morfar och Margit och Evert. Margit är nu 93 och Evert 92. Mormor var 91 när hon dog och är tjugo på bilden. Morfar dog vid 84 års ålder och var elva år äldre.

Dag 3

31/7: Vanna uppsöker James Herriot 

DSC_0284

”Ta om! Jag blundade.”

Jag pratar med Gunnar, f.d. ägare till torpet och nuvarande ägare till lador och hagar och åkrar, och han upplyser mig om att stutarna inte är stutar utan en stut och en kviga (syskon) samt att de är helt ofarliga men att man får se upp när de kommer galopperande, då kan de halka och halka emot en på något sätt.

DSC_0344

Jag vaknade av traktorljud. Det var Gunnar som var ute och körde.

Sen bestämmer jag mig för att Vanna har öroninflammation och måste till en veterinär. Symtomen är likadana som förra sommaren. Jag tänkte beställa tid i stan när det slog mig att vi har en veterinär några kilometer härifrån. Jag kör på vingliga vägar dit och ser en man ligga på knä i rabatten. Man måste väl ändå kunna åka till en veterinär på landet utan att ringa först – bara för att se om eller när han har tid? Men det känns lite dumt. (De bor där, hans fru är också veterinär.) Jag körde hit på vinst och förlust, säger jag, för att se om veterinären var hemma. Jag har semester, säger han. Åh fan! Det föll mig aldrig in att en veterinär kan ha semester. Jaha, säger jag, och känner mig ännu dummare. Vad gäller det? frågar han. Hund med öroninflammation, svarar jag. Vi kan ta det ändå, förklarar han och börjar gå mot huset. De ursäktar röran, han har en ung kvinnlig medarbetare. Diagnos: öron- och ögoninflammation. (Jävlar x 2) Men bara inflammation i ena örat, det jag ”visste” att hon hade det på.

Både när de ska undersöka och rengöra öronen tvingas de hålla fast henne. Ska vi ta munkorg? säger han till sin assistent (och till min fasa). Nej, det ska nog gå bra, menar hon. Även om Vanna sprattlar och ger underliga läten ifrån sig. Typ kvävda morr.

Jag ska droppa morgon och kväll samt använda öronrengöring mitt på dagen varannan dag. Jag får alla tre flaskorna i handen samt en smärre chock: 1336 kr. Medicinerna var dyra men besöket var också dyrt. Jag begrep aldrig att det skulle räknas som ett akutbesök, då hade jag beställt tid på telefon. Det enda roliga var att jag slapp åka till Apoteket, och därmed den avgiften.

DSC_1017a

En lycklig flat är en blöt flat

När jag förstod, vilket jag halvt förstod kvällen innan, att Vanna hade öroninflammation igen blev jag deprimerad. Det var detta jag försökt undvika. Eftersom det händer på sommaren är jag helt säker på att det har med vatten att göra. Som mamma sa: ”Hon tål väl inte vatten då.” Nä – ungefär så. Dels får hon klåda, dels får hon ont i öronen. Hennes största lycka är hennes största olycka.

Jag har haft fetvadd i öronen varenda gång (varenda gång!) hon badat. Jag brukar med jämna mellanrum kontrollera att de sitter kvar, men några gånger har hon lyckats skaka ur dem. Är det därför? Hon klarar inte vatten i öronen alls?

Vad jag också skulle ha gjort är att rengöra öronen varje gång hon badat. Oavsett fetvadd. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! De sa t.o.m. att man kunde använda öronrengöring varje dag, alltså om behov finns. När det gäller en hund med svåra problem finns inga begränsningar.

Det är bara det att hon skriker av smärta eller ångest. Det är det som plågar mig mest – att hon plågas så. Det gör ont att ha öroninflammation och då vill man inte att någon ska skicka ner svidande vätska i örongångarna. Alltså skriker hon. Och fortsätter skrika även efter läkning. Hon är rädd om sina öron. :/

Nu ska vi ha det så här i två veckor: skrik och skrik.

När jag betalat gjorde Vanna som hon brukar göra i dessa sammanhang: ställde sig på bakbenen med framtassarna på disken och ett strålande leende på läpparna. Hon glömmer fort, konstaterade jag. En riktig charmknutte! konstaterade veterinären å sin sida. (Borde han inte ha sagt charmknatte? /Flatte)

Innan vi åker frågar han om jag har sommarstuga här. Min bror har, säger jag och försöker beskriva var. Din bror bor i Lund? säger han. Ja, säger jag. Nästan grannar, säger han. Bara ett berg emellan.

Efter denna för Vanna (fysiskt och psykiskt) och mig (ekonomiskt) fruktansvärda upplevelse kör vi till Sumpafallen – ett av mina favoritställen.  DSC_0963a DSC_0958a DSC_0938a

DSC_0926a

På hemvägen ska vi bara svänga förbi Nydala kvarn, jag såg att det var ekomuseum. Varför har man aldrig gjort det? Det är (var) ju morfars kvarn! Han arrenderade den mellan 1922 och 1928. Mormor var 18 när de flyttade dit som nygifta, då hade hon precis fött sin äldsta dotter (1922). När de flyttade därifrån hade de fyra ungar till (1923, 1924, 1926 och 1928). Sammanlagt fick de tretton. De två äldsta lever än.

Huset ser man från vägen, jag har varit väl medveten om att mormor och morfar bodde där en gång. (Mormor trivdes i Nydala, tror mamma. Det var långt före hennes tid.) När vi går omkring i själva kvarnen och ser att det hänger verktyg på väggen och jag tänker på att morfar gick precis där jag går blir jag lite rörd. ”Här bodde morfar”, säger jag till Vanna. ”Min morfar.” När jag sagt det blir jag ännu mer rörd och får tårar i ögonen. Hade pappa levt hade jag ringt honom direkt och pumpat honom på all information som fanns att få. Hur funkade det och hur funkade det? Men döden. Den tar dem alla ifrån oss, man får bara ha dem en liten stund. Morfar fick jag ha en pytteliten stund, han dog när jag var sju. Mormor fick jag åtminstone ha tills jag fyllde 26. Saknaden har inte blivit mindre med åren, tvärtom. Jag saknar min lilla snälla mormor så bittert! Och hon är lika levande för mig nu som hon var då.

DSC_1092a

Laxfisket hade ingått i arrendet. Morfar berättar:

”…samma sommar som jag tillträdde arrendet ändrades fiskeristadgan beträffade spjälarnas utseende så fisket blev olagligt. Detta hade jag ingen aning om utan fortsatte i god tro att fiska. I stället för att underrätta mig, lät fiskeritillsyningsmannen mig fortsätta fiska i två år, under vilken tid fisket gick synnerligen väl till. Sedan lät han åtala mig och beslagtog fisken som var värd flera tusen kronor. Advokaterna kunde inte hjälpa mig utan jag fick betala både dem, hela fångsten och rättegångskostnaderna, som uppgick till åtskilliga tusen kronor och dryga böter. Då jag inte förmådde betala blev det utmätning och försäljning av allt lösöre. Själv måste jag avtjäna böterna på Varbergs fästning. Inte nog med det. Genom illvilliga personer blev jag ställd i dålig dager hos bolaget, varför jag blev skild från mitt arrende. Trots att jag lagt ner mycket på att förbättra fastigheten, 6.000 kr., fick jag efter två synförrättningar inte mer än halva beloppet. Så blev jag utkastad värnlös, på bar backe, med fem små barn. Detta var ett mycket svårt slag för mig.”

Den sista meningen var lite, ska vi säga, överflödig. Tänk er själva att stå utan ett rött öre med (en) hustru och (fem) barn att försörja på den halländska landsbygden 1928! Jag tycker att vi alla ska tänka på morfar när livet är som jävligast; mycket värre än så här blir det inte. Istället för att lägga sig ner och dö gick han runt som en tiggare på bygden och fick ihop så mycket pengar att han kunde köpa en egen kvarn och ett eget sågverk och detta sågverk lever än.

Gråa hår

Åren går, flöjlarna slår
Jorden dör där gudarna går
Här där kampen ofta står
Mellan ”vill” och ”borde”
Gråa hår är allt som jag får
Tiden läker alls inga sår
Men den får mej att glömma bort
Hur ont det gjorde

Jag läste på nätet att om man har mindre än 30% gråa hår kan man slinga istället för färga. Jag frågade min mor och min f.d. pojkvän: ”Har jag 30% gråa hår?” Meningen var att de skulle svara som en man: ”Nej du har bara 10.” Istället dröjde svaret – det dröjde och dröjde och dröjde. De glodde och glodde och glodde. Till slut sa de: ”Det är svårt att säga.” Va? Jag var inte alls nöjd med det svaret. Inte alls nöjd.

För inte så länge sen hade jag bara grått hår vid hårfästet och öronen. (Det är pikant, som pappa sa.) Nu ser jag hur de gråa håren sprider sig som ogräs över hela skulten, de är inte längre begränsade till små partier.

När min far blev dödssjuk från en dag till en annan slutade jag sminka mig och jag slutade färga håret. Jag slutade med all sån skit. Tidigare brukade jag färga håret när jag kände för det – när jag tyckte att det varit ofärgat bra länge. Nu har jag helt struntat i det och de gråa håren breder ut sig mer och mer. Frågan är vad man gör? Låter det vara? Eller färgar? Eller slingar?

En av mina frisörer föreslog att jag enbart skulle slinga. Jag avskyr att hålla på och färga, men jag avskyr också att bli mer och mer grå. Det är nackdelen med att vara brunett (jag var så gott som svarthårig när jag föddes). Blondisarna har en jävla fördel – deras gråa hårstrån bara glider in i det blonda och syns knappt alls.

Det är mycket orättvist. Jag är mycket missnöjd.

ms