Mormors barndomshem och Arturs dammar

Denna himmelska dag gjorde vi en utflykt till Buskabygd i Gällareds socken, Hallands län. Gällared ligger inte så långt från Ullared och det var där mormor växte upp.

Ida i vit blus, Alida (mormor) i randig klänning, Johan längst till höger.

Vi trodde först inte att någon var hemma, utom den skällande hunden i hundgården, men sen kom ett barnbarn till mormors syster Ida, han som äger huset sedan 25 år tillbaka (och någon som troligen var hans son och någon som kanske var hans bror). Huset ser inte riktigt ut som på mormors tid. Man kan jämföra:

Det syns att det är samma på de två små underliga fönstren, det är som om man klippt av dem på mitten. Genom åren har man byggt på och om det. Farstukvisten är original.

En gång – minns jag – åkte vi till Buskabygd med mormor. Hon satt i framsätet bredvid pappa och berättade att hon blivit jagad av en tupp som barn och skrattade sitt underbara skratt. (Född 1904, död 1996.) ”Mitt hem”, sa hon. Det heter Huslyckan. Mormors äldste bror Johan hade en son vid namn Artur som dog i år vid hög ålder. Under första halvan av 90-talet började Artur anlägga en damm i Buskabygd, precis vid huset där han bodde och alldeles intill mormors barndomshem. Dammen blev flera dammar. De var imponerande fina. En av dem sträckte sig så långt att man inte såg vart den tog slut!

Jag har alltid vetat om att Artur skapade sin egen sjö men jag vet faktiskt inte om jag sett den förut. Däremot har jag träffat Artur i nåt sammanhang.

”Varför sträva mot naturen och slita med att hålla täckdikena öppna och åkern torr när det egentligen bara ville stå vatten där, resonerade Artur Johansson…” (HN 2005-05-17)

För ett antal år sen framkom det att han var särbo med en kvinna som var mormor till en bekant: ”Det är mormors toyboy.” 😉

Vi fikade i hagarna. Jag fick flytta bilen för att något maskinmonster skulle förbi. Han som körde monstret visade sig vara en släkting. Oddsen är höga.

När jag var ca tio år hade vi stor släktträff i Buskabygd och hamnade i Hallands Nyheter. Fotografen stod på taket till en av de två rivna ladugårdarna som låg framför huset.

Det finns en stugby i området med det vedervärdiga namnet Ullared Paradise. Ingen kunde i början av förra seklet ana att Ullared skulle bli känt i halva världen. Och bli ett med ett varuhus så till den milda grad att folk säger att de handlar på Ullared. Det är Göran Karlssons fel. GeKå. Han ligger begravd i Köinge, en annan centralort i mina föräldrars barndom. Där fanns en radioaffär m.m.

På kyrkogården i Gällared hittade vi graven för Malkolm och Amanda – mormors föräldrar. Även Ida och Johan (med respektive). Liksom Artur.

Här är morfars bro. Han var en händig man! Nåja, han byggde den inte ensam…

Slutligen åkte vi den väg som anses vara Hallands vackraste. Inte helt utan fog. Den går mellan Gällared och Askome och enligt mormor var den vackrast om man kom från Gällaredshållet. Då har man Ätran på höger sida.

Annonser

Mödrar

När jag blev till behöll du mig / och när du dog så höll jag dig / för ända in i döden fick du slåss, sjunger Py Bäckman i ”Oh mamma” och jag måste gråta.

Igår på Internationella kvinnodagen publicerade min släktforskande kusin fyra bilder i en på sitt Instagram: ”Mamma. Mormor. Mormors mor. Mormors mormor.”

Mammas syster Gertrud (1924-2009), mormor Alida (1904-1996), mormors mor Amanda (1868-1962) och mormors mormor Inger Christina Petersdotter (1837-1924).

Gertrud var tredje barnet, mormor födde ett om året de första åren: 1922, 1923, 1924.

Det som fascinerar mig mest, bortsett från att Amanda och Inger har exakt samma frissa, är Amandas örhängen. ”Det hade hon alltid”, säger mamma. ”Guldringar.” Jag som älskar min mormor djupt – presens är ett adekvat tempus i detta sammanhang – undrar om hon fick sitt underbara väsen från Amanda.

Stor sorg! sjöng vakan och flög mot skog,
när solen sänkte sig röd,
om sorg skrek ugglan och bort hon drog
från gården, där mor var död.

Dan Andersson: När mor dog

Förr skulle man alltid titta på de döda innan de begrovs. En av mormors bröder sa till mina föräldrar: ”I villen la se mor.” (Ni vill väl se mor.) Liksom Amanda använde han ”I” för ni.

Mormor var i tidningen några gånger – även efter sin död: ”Ett kolorerat foto från omkring 1923 på Eva Johanssons mormors familj i Buskabygd i Gällareds socken i Halland. Evas mormor Alida (1904–1996) står näst längst till höger, i randig vinröd klänning. 18 år gammal gifte hon sig med Gottfrid Dahlberg (1893–1977). På bilden väntar hon sitt andra barn av totalt 13.” Föräldrarna (Amanda och Malkolm) i mitten.

P.S. En mer trovärdig uppgift gör gällande att bilden är tagen på Malkolms 60-årsdag 1926 och i så fall väntar inte Alida sitt andra utan sitt fjärde barn. Från vänster till höger: Jenny, Arvid, Ida, Oskar, Amanda, Malkolm, Hilda, Edvard, Alida, Johan.

Fredrik och åskan

I min barndom fanns det en gubbe som hette Fredrik. Han kände farmor och farfar och mormor och morfar. På somrarna kom han och hans två ogifta systrar, som han delade lägenhet med i Göteborg, hem till byn. Systrarna brukade ta tåget, själv tog han cykeln.

Fredrik hade två egenheter: den ena var att han var väldigt åskrädd, den andra var att han var väldigt religiös – även i jämförelse med den religiösa omgivningen. Hell, mormor och morfars religiositet gick inte av för hackor! Farmor och farfars var det klenare beställt med, de gick bara i kyrkan på julottan.

Han var en jävel på att memorera predikningarna och betade av flera kyrkor varje söndag. Om prästen drog samma predikan som han gjort för tre år sen var det ingen annan än Fredrik som begrep det, han kunde dem utantill.

En gång satt han i köket hos mormor och vi stod i hallen och tecknade ljudlöst att ”vi går nu”. Vi visste att om Fredrik fick syn på oss skulle det dröja innan vi kom därifrån. Han var snäll och oförarglig men lite långrandig. (När jag tänker efter minns jag att han alltid skulle utröna vem man var utseendemässigt mest lik, sin far eller sin mor.)

Fredrik var så rädd för åskan att han skakade. Han kunde komma hem till farmor och farfar och sitta i trappan och bokstavligen skaka av skräck.

Det hände att han placerade sig i prästens bil. Man ska vara säker i en bil och prästens bil borde vara ännu säkrare.

Ja, han var som ett stort barn.

Häromdagen slog blixten ner i min kusins björk på tomten. Alla kontakter i huset exploderade och brandkåren kom. Min kusin började skaka och hon skakade i timmar, precis som Fredrik.

Blixten grävde ett hål vid roten av björken, som fällde sin bark i meterstora flagor.

På något sätt synes mig Fredriks åskrädsla betydligt naturligare än dess motsats – folk som tycker att det är trevligt med åska, som njuter när det blixtrar riktigt ordentligt. Jag har aldrig gillat det, jag har tvärtom alltid hatat det och har ett vagt minne av att jag en gång också satte mig i bilen, dock inte prästens. Bara pappas.

Man ska vara rädd för åska, det är farligt. Min kusin kunde ha dött. Det läskiga var att det inte ens var på landet. Det var i stan. Gamla stan.

Mysteriet med efternamnet

Min bror, som är lite bättre på historia än jag, om det inte är litteraturhistoria, säger att det faktum att morfars far fick byta efternamn naturligtvis berodde på att han inte bara var i det militära utan att han var militär (yrkesmilitär, även om han inte var det hela livet). Tänk dig själv, sa han, om befälet delar ut en order och alla heter Svensson. Hur ska man då veta vilken Svensson som avses? Eller Larsson.

Jmf. Rasken i Vilhelm Mobergs roman: om den indelte soldaten. Alla hette Rask och Kling och Klang och Sånt.

Det var det ena. Det andra var att han inte trodde att morfars far hade att välja mellan Dahlberg och Natt och Dag utan mellan Dahlberg och Dag och Natt. Dels verkar det mer logiskt – båda börjar på D – och dels är väl Natt och Dag ett adligt namn?

”Men jag vet inte”, sa min bror. Jo. Det visade sig stämma:

”Natt och Dag är en svensk uradlig, månghövdad ätt från Östergötland, varav den adliga ätten nummer 13, känd från 1280 enligt Riksarkivet, utgör den äldsta nu levande svenska, adliga ätten.”

En simpel soldat kan omöjligt ha fått ta detta namn? Men mamma har alltid sagt att det var Natt och Dag. Detta kräver konfrontation!

När jag googlar på Dag och Natt får jag noll träffar.

Jag kollade t.o.m. på birthday.se. Alla heter Natt och Dag! Ingen heter Dag och Natt! Vi hade varit unika! Eller så hade morfars far tumme med adeln.

10477257_10152923230351799_7713068215766262889_o

Mormor och morfar och Margit och Evert. Margit är nu 93 och Evert 92. Mormor var 91 när hon dog och är tjugo på bilden. Morfar dog vid 84 års ålder och var elva år äldre.

I am the walrus

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag tror att detta är Ellen. Om hon fortfarande lever. Hon fyllde 35 häromåret och är inte bara Slottsskogens utan förmodligen världens äldsta säl i fångenskap.

Hon påminner lite om min mormor som inte hette Ellen utan Alida. ❤

En av mina mer driftiga kusiner ska nu starta en kusingrupp på Fejjan. You go, girl! Alla vi barnbarn till Alida (32 st) kan behöva en egen plats att träffas på.

När mormor var i 90-årsåldern hamnade hon i Hallands Nyheter: ”Nu har Alida fått ett barnbarnsbarnbarn.” Mormor var alltid gammal när jag var liten. Hon blev aldrig gamlare. Förblev ung.

Så smärtsamt

Överläkaren frågade den cancersjuke pojken på barnhospice: ”Vad är det du och Livia pratar om när ni är själva?” Livia = vårdhund. ”Jag pratar om att jag är så himla ledsen för att jag ska dö.” Han ville inte att de andra också skulle bli ledsna, därför ville han vara ensam med hunden. ”Livia gör mig glad igen.”

Det är alltså en intervju med grundaren av Vårdhundskolan. Hon säger att det började med att hon föddes i ”en ovanligt stor familj” och man tänker att de kanske var tio stycken eller så. Men hon var tjugonde barnet! När hon behövde tröst och komma undan gick hon till djuren. (Den som ändå hade haft ett djur att gå till!)

Herregud. Min mormor födde tretton barn mellan 1922 och 1944. Det betyder att hon knappt hann föda barn förrän hon var gravid igen. Min kompis Maries farmor födde femton barn. Det är ungefär så stor som jag kan föreställa mig att en barnaskara kan bli. Maries farmor hette Jenny. En av Jennys söner (Gunnar) gifte sig med min mammas äldsta syster. Marie och jag är för övrigt sysslingar (hennes mormor och min farfar var syskon). Vi kommer från samma ställe – dvs. våra föräldrar är uppvuxna i samma by. När Gunnar med sina fjorton syskon gifte sig med Margit som i sin tur hade tolv syskon kan ni själva räkna ut vad som hände: Deras barn fick väldigt många kusiner. Jag har ju många kusiner på min mors sida, inte så många på min fars. Men dessa människor (som är Maries och mina gemensamma kusiner) har lika många på båda sidor! Typ 30 + 30. Vi må ha gigantiska släktträffar men de har det gånger två.

Marie och jag har även andra gemensamma kusiner. Hennes morbror gifte sig med en annan av mina mostrar. Det ska inte vara lätt! Det är knappt jag hänger med själv när jag redogör för det och då har jag ändå inte redogjort för mer än hälften. (Hur jävla mycket släkt är vi egentligen?)

Nu är Gunnar död och ligger här på kyrkogården sen två år tillbaka. Han var en liten gubbe med stort skägg. Jag kallar alltid mina ingifta morbröder för morbröder – jag gör ingen skillnad. Han var min morbror eftersom han var gift med min moster.