Delad tredjeplats

Jag, Vanna, kom på tredje plats av sjuttionio deltagare eller i själva verket fem. Med andra ord kom jag sist eftersom vi var tre som kom trea. 😦 😦 😦 Fel flatte vann.

Hade jag inte misslyckats på utomhussöket hade jag mycket väl kunnat vinna. Där förlorade jag 25 poäng. Tre minuter gick utan att jag hittade gömman i stenröset. Rättare sagt hade jag väl doften i näsborrarna men jag fick liksom ingen träff. Det fick inte Basse heller och inte Dora. 

Matte var fett nöjd med fordonssöket, äggkartongsöket (även kallat behållarsöket) och inomhussöket. Som jag sniffade! 

Men nu är jag trött

Annonser

Er gamla Vanna

Jag, er gamla Vanna, sopade banan med de yngre kollegorna i gårdagens sista inomhussök. Jag hittade två gömmor på en minut. Det var visserligen ingen som tog tiden men jag tog den i mitt huvud. 

Matte satt och pratade med en annan matte medan mina medhundar höll på med sina evighetslånga sök. ”Gör folk det?” undrade hon och syftade på om de använde engångshandskar och pincetter när de hanterar dofterna (som de droppar på möbeltassarna). De var båda rörande överens om att ska det vara så förbannat besvärligt får det vara. Så kommer de aldrig till SM heller. Själv hade jag velat komma till DM – distriktsmästerskap för noseworkhundar Jag vill få en guldmedalj om halsen och 59 gratulationer på FB som alla andra. Men flatte, säger matte, hur skulle du kunna få 59 gratulationer när din matte bara har hälften så många vänner? Tänkte inte på’t. 

Nästa gång är det ”skojtävling”. Det är nog inte så roligt som det låter. Risken är stor att jag kommer sist. Ha inte för höga förväntningar. Det är inte alltid er flatte är i funktion. Ibland är jag ur funktion. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Brukar ni också spela döda när andan faller på? Jag gör det ofta! Man sjunker bara rakt ner i gräsmattan som om någon hade skjutit en och där blir man liggande – stendöd. Ingenting kan rubba en. Tjata hjälper inte, dra i kopplet hjälper inte, bli arg hjälper inte. Man är ju död. Det enda som möjligen kan hjälpa är lite godis. Då är man inte riktigt lika död längre. Upprepa gärna proceduren flera gånger om dan så får ni mer godis! 

Gårdagens kurstillfälle

var ingen höjdare för Vannas del. Men instruktören blev i alla fall glad när jag tveksamt sa att det var ”markerat” på den dolda gömman. Man vet ju inte?

Hon hade hittat men hur ska man kunna vara säker när hon inte har någon markeringsmetod? Som att lägga sig eller ”frysa” med nosen. Det anses inte nödvändigt. Istället ska man lära sig läsa hunden. Lagom lätt!

Blandrasen hade kunnat ha rullning i gräset som markering. Hon rullade sig hela tiden under fordonssöket. Sniffa – rulla – sniffa – rulla.

Hennes matte ska DNA-testa henne. Hon sa det som den naturligaste sak i världen.

För att få reda på vad det var för raser i henne, antar jag. Ungefär som man kan betala för att få reda på om man är släkting till någon gammal kung. T.ex. Karl XV som hade fler barn på bygden än han kunde räkna.

Tyvärr kan inte Vanna som Basse göra något doftprov eftersom doftprovet består av tolv pizzakartonger som Vanna tror att hon ska slita sönder.

Basse = chodský pes

Tårtor i noseworkboken

Varför är det tårtor i noseworkboken, frågade jag, flatte, matte. Det undrar jag också, sa hon. Det måste ju betyda att jag ska få en tårta varje gång jag gör någonting bra? Det tror jag inte, sa matte och började bläddra. Förklaring ges på s. 21:

Vad är STORT KALAS då undrade jag om det nu inte är tårta? Vad kan bli större kalas än en stor tårta? Då måste man först veta vad TIO SNABBA är, sa matte. Det var ”tio, femton, tjugo småbitar av hundens favoritgodis en i taget medan hunden har nosen mot doftkällan”. STORT KALAS är TIO SNABBA + ”annat godis på samma sätt”. (Vad är annat godis?) ”Därefter tar du fram en leksak: ludd i snöre, boll eller något annat hunden gillar och låter den leka länge, allt under glada tillrop och beundrande ljud.” Usch, sa matte, det vill jag inte ägna mig åt. Det måste du, sa jag. Förnedringen ska vara total! ”Hunden ska känna sig riktigt mallig!”

Det står klart att matte varit alldeles för snål med sina belöningar. I Göteborg gick jag omkring med korvögon hela kursen igenom; jag drömde korv, levde korv, andades korv. Vis av erfarenheten skar därför matte upp gigantiska mängder korv inför denna fortsättningskurs bara för att inse att korven inte alls går åt i samma utsträckning på den här kursen. Det var bra, tänkte hon i sitt stilla sinne, så att inte Vanna blir ännu fetare än hon redan är. Du liksom jag väger alltid minst ett kilo för mycket, brukar hon säga till mig. Sådan matte, sådan flatte!

Nu hoppas jag att det ska bli ändring och STORT KALAS med allt jämnare mellanrum. Men då måste jag dra ner torrfodret till hälften, säger matte. 😦

Gång 2 på Steg 2

I eftermiddags fick Vanna en knäpp som jag inte orkar gå närmare in på. Hon var inte sig själv, som man brukar säga. Och jag vet inte varför vilket är mycket obehagligt. Att inte hitta någon förklaring.

Det var så att jag funderade på att ställa in kursen. Men vi åkte i alla fall och jag beredde mig på det värsta. De skulle göra ett behållarsök, det har inte Vanna gjort på över ett år. Hon var allmänt oengagerad och hade precis som staffen den fula ovanan att krafsa med tassarna på burkarna. Då flyttade vi upp söket så att hon fick det i noshöjd.

Den här flatten satte i system att låtsas att hon hittat doften. Hon låtsades genom att sätta sig. Så förslagen är inte Vanna.

Utomhus skulle de söka efter möbeltassar i små hålrum på en begränsad yta. Då hade Vanna piggnat till och skärpt ihop sig. Hon skötte sig riktigt bra.

Avslutningsvis gick de in en och en i ladan och letade efter en gömma som vi inte hade fått förklarat för oss var den var. Det kändes lite underligt att komma in där och inte veta – helt hjälplös och utan kontroll. Hittills har alla sök byggt på att vi känner till var doften är, precis som när man tränar hemma. Så fort de hittat skulle man göra en halv Hiterhälsning (som på tävling) och säga ”Markerat!” Vi klarade våra uppgifter både Vanna och jag.

Jag fick också klart för mig att alla former av stryp är förbjudna på tävling, inklusive halvstryp som jag inte betecknar som stryp. Jag har ju halsbandet så att det inte stryper men formellt är det ändå ett stryphalsband.

Den andra flatten hette Lycka tror jag. Hennes matte hade ingenting annat än retrieverkoppel i sin ägo. Typiskt retrieverfolk…

När Lycka äntligen fick hälsa på Vanna (efter att ha tillbringat två kurstillfällen i hennes närhet) överöste hon henne med pussar. Hon kastade sig rakt fram och slickade henne oavbrutet i mungiporna. Vanna gör aldrig detta själv, men hon har råkat ut för flattar som gjort det på henne tidigare. Några minuter senare – de hade valsat runt ett tag – kom ett djupt morrande från Vannas hals. Det får vara någon måtta på uppvaktningen!

För att vara flat är Vanna väldigt värdig. Hon står fast med alla tassarna i marken och viftar upphöjt på svansen. Signalerande sin betydelsefulla ställning.

Hennes kungliga höghet, prinsessan Flatterhaft The Lady Vanishes. Det är vad hon egentligen skulle vilja kallas i offentliga sammanhang.

På kurs med V

Vanna går Nosework Steg 2. Äldst i församlingen som vanligt. Till min fasa har jag nu upptäckt att hon fått gråa öron! Värst vad öronlapparna ser sjaskiga ut, tänkte jag, har hon mjäll? När jag studerade dem närmare insåg jag att det var själva håren. Vem har någonsin haft en hund med gråa hår på öronen?

Men! Hon har jättefina, så gott som kritvita tänder! Alldeles av sig själva.

De skulle göra en övning där man placerade en godisbit under en låda och belönas när de blev passiva, alltså slutade försöka komma åt godbiten. Det kommer nog att dröja, tänkte jag i mitt stilla sinne. Hur ihärdigt försökte hon inte komma åt godisbiten på BPH:t; hon ger inte upp i första taget. Mycket riktigt kämpade hon som en idiot och jag fick hålla fast lådan som en idiot. Du behöver inte oroa dig för att den ska gå sönder, sa kursledaren när hon såg vartåt det barkade, det gör ingenting.

I nästa övning var godiset utbytt mot en doft. Då sa kursledaren att hon inte kommer att försöka välta lådan, det luktar ju inte godis. Vanna körde precis samma taktik: slet för allt vad hon var värd för att komma åt innehållet i lådan. Kosta vad det kosta vill!

I en gammal ladugård fick de köra tre sök var. Vanna var duktig även om hon till skillnad från alla andra missade den första doften – dvs. hon tog den senare. Meningen var att de skulle gå rakt på den och få en positiv erfarenhet på direkten.

Vanna har alltid en tendens att utmärka sig, på det ena eller andra sättet.

Efter kursen fick jag en speciallektion i fordonssök, det ingick inte i Steg 1 i Göteborg. Nu ska jag låta Vanna fordonssöka på min egen bil.

På den här kursen spelade det tekniska en underordnad roll: klickern i ena handen, godis i den andra (bakom ryggen och allt var det var). Vi använde inte ens klicker och jag tyckte att alla såsade med belöningen. Jag gick lära mig att vara snabb som sjutton. Här kom belöningen sju år efter att hunden hittat doften eftersom alla utom jag rotade i fickorna. Det var visst inte så noga. (I Göteborg var det jävligt noga!)

Men sen påpekade kursledaren att om hunden får vänta väldigt länge på belöningen så kommer den att vända sig från doftkällan och när domaren då ber en visa så har man själv inte hunnit se ordentligt.

Det mest chockerande var att man inte behövde lära in någon markering – att hunden ska utföra ett speciellt beteende när den hittat doften. Det räcker att läsa av den.

Jag tycker till min förvåning att nosework är kul, jag brukar sällan känna någon större entusiasm. Det finns de som tycker att det är tråkigt för att de vill ha ett samarbete som inkluderar föraren mer. För mig är det tvärtom, ju mindre jag behöver vara aktiv, desto bättre. Så är det när man avskyr att vara i centrum och avskyr tanken på att tävla av den anledningen. (Jag säger som Edward St Aubyn: ”I min barndom lönade det sig sällan att stå i centrum fysiskt.”) Det vore mycket lättare för mig att gå runt med Vanna på en noseworktävling än att gå runt med henne på en lydnadstävling.

Skulle faktiskt kunna tänka mig att göra ett doftprov i en avlägsen framtid.

En av deltagarna hade en flat från samma kennel som Vanna. En annan hade en tjeckisk vallhund vars rasnamn jag inte uppfattade. Jag googlade när jag kom hem.

Han fick åka i framsätet. Vanna åker i baksätet. Båda sitter fast i säkerhetsbälte.

För övrigt har kursledaren highland cattle som går ute året om.

Steg 2

Idag trodde jag ett ögonblick att Vanna lyckats svälja möbeltassen med eukalyptus. Så var inte fallet.

Hon fick leta tre i sovrummet, tre i köket och fyra i vardagsrummet. Efter att jag kört nosework för några veckor sen och insett hur kul hon tycker att det är anmälde jag henne till Nosework Steg 2.

Jag fick dåligt samvete för hennes trista liv.