They Ain’t Makin’ Liberals Like Segerstedt Anymore

Jag plockade bort några vissna blommor

IMG_4695

från Torgny Segersteds familjegrav

Annonser

Hitler & Blondi

I Troells film om Segerstedt har han klippt in tyska journalfilmer och gör en grej av att Hitler liksom Segerstedt var hundägare. Han har bl.a. klippt in den scen där Hitlers schäfer apporterar över ett plank. En självgod Hitler ser sin schäfer klättra högt.

– Det är en händelse som ser ut som en tanke att dessa diametralt olika personer visade sina bästa sidor i sällskap med hundar. Det är väldigt tydligt att de båda trots allt kunde ta och ge känslor gentemot dem. Där fanns en beröringspunkt. Det var alltför bra för att gå förbi.

Det var väl i princip den enda likheten mellan Segerstedt och Hitler. Man kan notera att båda tog livet av sina hundar strax innan de själva dog. Hitlers läkare gav Blondi en cyanidkapsel i bunkern och Segerstedt lät avliva sin älskade Garm efter ett slaganfall. Det sägs att hans hundar vaktade honom när han segnade ner på väg hem från arbetet.

Men en sak som skiljer Segerstedt från Hitler som hundägare är behandlingen av dem, hundarna. Jag håller inte med Troell om att båda visade sina bästa sidor. Man kan nog säga att Hitler försökte men att han inte lyckades.

Hitler framställs alltid som djurvän. Han var ingen människovän, men han var djurvän. Han hatade människor (judar) och älskade djur (hundar). Det låter sig sägas, han var bevisligen hundägare. Men hur var han som hundägare? Inte särskilt trevlig. Visst kunde han vara snäll… Jag tror att han älskade hunden så länge den löd. En gång var han beredd att avliva Blondi för att hon uppträtt olämpligt, folk fick tala det ur honom. Det var en struntföreteelse. Löd inte hunden skulle den skjutas. Varmare än så var inte hans känslor. Blondi ser djupt osäker ut när han umgås med henne. Hon är sinnebilden av en kuvad schäfer. Låt vara att hundar kan överdriva sina signaler.

Nu blir det nazipropaganda. Blondi är schäfern med svart rygg. Den som Eva Braun leker med kan vara Bella, en annan av Hitlers hundar.

Jag har aldrig sett en hund med mer bakåtstrukna öron än Blondi. (0:50 och framåt – att hon gäspar tyder också på nervositet, hundar gäspar när de är spända. Liksom att hon slickar sig om munnen.) Hon är inte komfortabel i Hitlers närvaro.

Och det skulle vara hans bästa vän. Jomän!

I mina ögon var Hitler djurvän som han var barnkär. Hade han haft egna barn är jag säker på att han hade uppfostrat dem som han själv blev uppfostrad – med prygel. Nu hade han inte det och kunde nöja sig med en farbroderlig inställning och små flickor i knät. Men dessvärre hade han hundar och dem härskade han över på samma sätt som han härskade över sitt tyska folk. Så länge folket uppförde sig som han ville strök han dem medhårs, när de inte gjorde det förtjänade de inget annat än döden. Han fortsatte skicka dem i döden långt efter att han insett att kriget var förlorat. Han sa rakt ut att ett sådant folk förtjänade att dö. De var förlorare – och förlorare har ingen rätt att leva.

Torgny Segerstedt och hans hundar

Jag har sett filmen om Torgny Segerstedt, den var snyggt gjord. Han hade ett komplicerat privatliv, den gode Torgny, skvallret gick om hans judiska älskarinna. Hans äktenskap var olyckligt. Vid ett tillfälle när det blir väldigt tydligt att Torgny bryr sig mer om sin hund än sin fru häller hon ut det skållheta kaffet på hunden som skrikande får betala för hennes svartsjuka.

Dottern Ingrid har berättat att han…

…var känd för sina stora hundar Garm och Peter. Garm avlivade han dagen innan han själv dog vid krigets slut. Jag vet inte om han gjorde rätt, men han trodde inte att hans älskade Garm skulle klara sig utan honom. Pappa hade med sig hundarna till redaktionen på Handels- och Sjöfartstidningen. På slutet bar han pistol i fickan.

I filmen förekommer tre, nej, fyra hundar. Det är bulldoggen Sören och så en namnlös dobermann och en namnlös grand danois. Sören förgiftades av elaka krafter och ersattes av Winston – döpt efter Churchill får man förmoda. I en scen sätter Torgny bulldoggen i taxi medan han och de andra hundarna går. Taxin anländer till Sjöfartstidningen varpå Torgny sätter bulldoggen i en hiss.

Det var roligt att se göteborgsmiljöerna i svartvitt. Jag hade kanske önskat mer politik och mindre privatliv, men det är en spelfilm så vad kan man begära.

Jag måste också säga att han som spelar Torgny, dansken Jesper Christensen, spelar utomordentligt bra. Det skulle inte förvåna mig om han får en guldbagge. Jag var inte så förtjust i Ulla Skoogs insats, mer i Pernilla August.

torgny1 Torgny & Garm

Apropå Segerstedts alla hundar. Har du arbetat med djur tidigare?
– Det gick åt mycket köttbullar kan jag avslöja. Det var det Jesper var mest orolig över, att det skulle vara så mycket hundar i filmen. Han har varit med om tidigare att de tar för mycket uppmärksamhet från skådespeleriet. Men vi hade inte hållit på många dagar förrän han älskade dessa hundar.

Jag tänker på scenen där Segerstedt plötsligt faller ihop och hundarna kommer fram och nosar oroligt på honom.
– Ja. Jag stod bakom kameran och kunde inte ens se det sista. Ögat rann.

Jan Troell intervjuas om inspelningen

Film är bäst på bio

Folk klagar på att Call Girl är för lång. Det blir nog ingen Call Girl för min del, jag ser den så småningom. Den hade gjort sig bättre som TV-serie i tre delar, var det nån som sa.

Vad gäller Palme ska en jurist uttala sig om fallet i Kulturnyheterna kl. 19. Det kan nog bli en rättslig prövning. Jag är instinktivt emot att konst (filmer, böcker etc) ska kunna åtalas och fällas som om det inte vore konst, men vi har några enstaka fall där det hänt. Läser man litteraturvetenskap kommer man inte undan ”Fallet Märit”. Men det är nog det enda fall där en svensk skönlitterär författare (vad jag vet) fällts i domstol. Både Strindberg (Giftas) och Fröding (En morgondröm) friades ju!

Vad jag däremot ska se på bio och inte under några förhållanden tänker missa är Jan Troells film om Torgny Segerstedt: Dom över död man*. Premiär i början av december. Inspelad i svartvitt.

Skulle jag gå på bio nu skulle jag nog gå på Balladen om Marie Krøyer.

*Lånade precis Klas Åmarks Att bo granne med ondskan : Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen (700 s.!)