Lugnet självt

Inte för att det är något att skryta med på facebook, där så mycket handlar om synbara resultat – gjort ditten, träffat datten – men Vannas förmåga att vara ensam är det jag är mest stolt över i vårt hundliv. I två veckor ska jag jobba 10.00-16.30 och jag visste att det i värsta fall kunde bli så att hon skulle behöva vara ensam i ett sträck. Jobbar vi bara två kan inte en lämna bygget på lunchen (av säkerhetsskäl). Nu har vi istället varit tre och jag har kunnat cykla hem och gå en minipromenad med henne. Hon är lugnet självt.

Annonser

Inte hysterisk

Snälla Vanna, var inte hysterisk, snälla Vanna, var inte hysterisk, snälla Vanna, var inte hysterisk… mässade jag när jag gick uppför trapporna. Snälla Vanna var inte hysterisk, hon var som vanligt. Hos min mor har hon ibland återfallit när vi lämnat henne ensam, jag tror att det var något liknande här. Men där har jag resonerat som så: ”Äsch, trams” och bara lämnat henne igen och så har det gått bra igen.

Nu är det inte så bra här

1) Vannas kvarvarande sporre som tidigare varit svår att klippa är nu i princip omöjlig efter den plågsamma behandlingen på djursjukhuset där de höll i tassen med såret där det gjorde ont – hon pep av smärta när de klippte (för att det gjorde ont runt om och kanske i själva klon, vad fan vet man? Klon var ju också påverkad, även om det inte syntes)

Vanna piper aldrig om inte av smärta hos veterinären och de plågade henne länge, höll fast tassen med våld och klippte och klippte. Av någon anledning var det viktigt att klippa den skadade klon och de såg på röntgen att det var långt till pulpan.

Problemet är att hon måste ligga ner på sidan när jag klipper sporren. Jag har i alla fall aldrig klippt en sporre på stående hund.

2) I fredags när hon var ensam hemma drygt en timme längre än normalt var hon hispig när jag kom tillbaka och idag var hon också hispig fast jag bara varit ute med soporna typ

Att hon är ensam lite längre än de normala fyra timmarna ska inte påverka – hon har varit ensam fem timmar förut. Hon hade t.o.m. försökt ta godiset i fickan på hundbyxorna som alltid ligger framme i sovrummet. Det gör hon aldrig annars.

Jag har i och för sig varit beredd på bakslag, men när hunden månad ut och månad in klarar ensamheten tänker man till slut att det inte kan vara någon fara. Kom ihåg att det ligger latent! säger man till sig själv.

Börjar Vanna få tillbaka separationgsångesten nu är jag illa ute, jag har ingen hundvakt och ska jobba i nästan två månader till.

Bara det nu inte var en senkommen reaktion på skotten! Att hon blev hispig (otrygg) av skotten på torsdagen och överförde det till ensamhetssituationen på fredagen. Att det är därför hon går omkring och är hispig nu. Hon hispar runt trots att jag är hemma.*

3) Ett mindre problem: Mitt lilla sökexperiment har som väntat inte slagit väl ut. Trots tio dagar på samma ställe och med exakt samma upplägg viker hon ner sig varje gång det blir ett sök utan direkt retning. Jag har börjat slänga grejerna över staketet så att hon ser det och sen går vi gemensamt till startpunkten. Igår gick vi först en promenad, det funkade inte. Idag kunde hon söka efter den första men inte efter den andra – då gick det väl för långt emellan. Det är som om hon fastnat på en oöverstiglig tröskel, som om hon säger till sig själv: ”Jag SKA misslyckas, jag SKA inte kunna.” Mönstret är hela tiden detsamma. På första (för)söket: rakt ut och bort där grejerna ska ligga. På andra (för)söket: sök i sidled och till slut ger hon upp (ställer sig och tittar på mig – när hon inte får någon reaktion springer hon förvirrad omkring igen) innan hon ens varit i det område där hon vid det här laget egentligen vet/borde veta att det ska ligga.

Eller så varvar hon det med gräsätning på grund av osäkerhet.

Jag fick göra så att jag kallade in henne, lät henne sitta kvar, gick ut och symboliskt tog upp dummyn och kastade den igen (hon ser det inte på det avståndet) och gick tillbaka och skickade henne. Då springer hon hela vägen ut.

Någon hundpsykolog som kan hjälpa henne ur denna låsning? Skulle inte tro det va. Problemet existerar inte i litteraturen.

*Jo, det måste det ha varit. Det finns ingen annan förklaring.

Har jag världens bästa hund eller har jag världens bästa hund?

Alla vi som någonsin haft hundar som inte går att lämna och måste börja om från början (om och om igen) räknar timmar och minuter. Vi tänker alltid: Nu har jag varit borta tre timmar och en kvart eller två och en halv timme eller fyra timmar och tio minuter. Vi kan inte bara lämna hunden och tänka att vi kommer när vi kommer.

Det är en skada. Vi är märkta av erfarenheten.

Idag skulle jag lämna henne ca fem timmar. Kursen var fyra timmar och man fick räkna med en halvtimme dit och hem. Fem timmar – det är rekord.

Vi har aldrig gått över den magiska femtimmarsgränsen. Bara fyratimmars och knappt ens det. Jag var inte jätteorolig för att hon inte skulle klara det, en hund som klarar tre timmar brukar klara fyra brukar klara fem. Eftersom hon blir gladare (mer upphetsad) ju längre man varit borta (och jag inte är borta så länge så ofta) var jag ändå lite ”orolig”. Jag var helt säker på att hon skulle stå och trampa i hallen när jag kom och arbeta upp sig själv till en konsert i bröstkorgen. Det gjorde även min collie när han blev glad. (Och flatten har ju collie i sig.) Inka sa ingenting. Hon kunde inte sjunga. Hon pratade aldrig när hon blev glad, hon viftade bara frenetiskt på rumpan och dansade omkring av glädje.

Vanna är tyst när man lämnar henne i en timme eller så men ju längre man är borta, desto mer pratar/sjunger hon. Hur glad hon än är brukar hon, förr eller senare, gå ner på frambenen och sträcka på sig. Jag brukar vänta ut henne – jag hoppas alltid att hon ska göra det. Det betyder att hon har vilat, att hon varit avslappnad. Då blir jag lättad. Gör hon det inte blir jag nervös, men det var länge sen nu.

När jag öppnar dörren och är beredd på värsta konserten… blir det värsta antikonserten. Vanna är mycket tystlåten och det dröjer inte alls länge innan hon går ner på frambenen. Herregud, tänker jag. Sen tänker jag herregud igen. Och herregud igen. Hon sträcker på sig tre gånger. Det är som om hon får anstränga sig för att åstadkomma lite jubel. Det kommer bara små fjuttiga toner. I gengäld knorrar hon när hon sträcker på sig. Hon hinner sträcka på sig två gånger till innan vi går ut. Det är nästan så jag tror att hon har slumrat! Att hon sover tror jag inte på. Jag har alltid utgått från att hon är vaken, men att hon vilar. Idag började jag tro att hon slumrat till.

Herregud x 5. Detta är en totalharmonisk hund.

Suck & stön

Nu börjar debatten om antidepressiva för hundar. Om den är plågsam när det gäller människor är den ännu mer plågsam när det gäller djur. Det är så enkelt när man inte förstår vad det handlar om och aldrig varit i närheten av det att fördöma det totalt.

Jaja, inte vet jag om det hjälpte Vanna men jag tror det eftersom jag använde det under träningen. Alla kommentarer om ”genväg” undanbedes – det är ingen genväg när man tränar, man tränar som man skulle ha tränat annars, det är bara det att hunden får hjälp att dämpa ångestcentrat i hjärnan, typ (mycket ovetenskaplig förklaring).

Hur som helst går hon att lämna nu vilket både hon och jag är jävligt glada för.

Sammanlagt tränade jag nog nästan ett år, men det var först med en viss träningsmetod i kombination med Clomicalm som det blev resultat. Vad jag kan bedöma har hon ingen ångest längre: hon rusar inte runt, man hittar henne inte skrikande i badkaret och hon får inte sprutande diarré på grund av stress ens om hon varit ensam i fyra-fem timmar.

Så jag antar att man kan beteckna henne som ”botad”. Så botad hon kan bli.

Alla kan inte vara fjättrade vid hemmet 24/7. Det händer att man måste handla och att det är för varmt i bilen. Eller gå till doktorn. Eller tandläkaren.

En del vill också göra saker för sin egen skull, utan hund, t.ex. gå på stan i två timmar som jag gjorde idag. Det gick utmärkt. Halleluja!

Men man ska kanske ha dåligt samvete. Detta med antidepressiva är ju så förfärligt hemskt, bättre att hunden plågas och lider hela livet än att hunden under två eller tre månader äter en liten tablett som till synes lämnar den helt utan biverkningar.

– Det är principen! som Hasse Alfredson sa i Den enfaldige mördaren.

Ingen skendräktighet och ingen separationsångest

De senaste dagarna har Vanna gått med friskt humör på varenda promenad och bara stannat för att rulla sig! Detta efter att i över två månader inte ha gjort annat än satt sig ner. Hon är uppenbarligen på väg ur skendräktigheten.

Jag antar att de imaginära valparna börjar bli vuxna nog att lämna boet.

Och Vanna slipper vara fysiskt och psykiskt trött och kan ägna sig åt sig själv (istället för existentiella grubblerier med glasartad blick). Nästa gång blir det 1. hormontest 2. medicin. Det är det enda tråkiga med detta: att man vet att det kommer igen och att det sitter i så satans länge. Det är synd om henne. Mig också. Inte kul.

För att inte tala om katten. Vanna och Inka är precis likadana; de blir bara sura på katten när de är skendräktiga. Dessvärre vet inte katten när de är det så hon brukar behandla dem som om de inte var det – alltid. Vilket tyder på grandios tillit.

DSC_0377

En annan positiv sak är att jag inte kan dra någon annan slutsats än att Vanna klarar av ensamheten nu. Jag kan inte se att hon visar några negativa tecken. Det borde märkas, jag vet hur det kan ta sig uttryck: om inte annat så i lös mage. Hon är lugn när jag går och hyfsat lugn när jag kommer hem. Jag bedömer att hon är som hon var det första året jag hade henne, innan jag begick misstaget att dubbellämna henne några dagar och allt gick åt helvete. Nu vågar jag aldrig lämna henne två gånger på samma dag mer! I alla fall inte i flera timmar.

DSC_0406

Keep on joggin’

När joggade jag sist, i januari? Nu när det börjar bli varmt och det inte är halt i markerna längre kan man ge sig ut.

Och jag tänkte att jag väl är tillbaka på noll; har man bara legat på soffan och käkat praliner i flera månader så blir det nog en smärtsam upplevelse. Som när jag sprang första gången – tänkte jag. Men icke! Det gick förvånansvärt lätt.

Vanna var inte lika pigg som förr, jag vet inte om det beror på tabletterna som gör henne en smula laid back eller om det är en skendräktighetssläng eller vad det är. Hon har börjat flämta igen utan anledning, hon gjorde det i morse och hon gjorde det i eftermiddags (inomhus). Bara för skojs skull kan jag kolla när hon senast hade en flämtperiod: det var i december. Det stämmer väl inte riktigt om man tänker sig att det ska gå ett visst antal månader mellan ”löpen”. Men hon blev förbannad på Soya idag (inte varit på jättejättejättelänge) och det är också ett typiskt tecken. Både Inka och Vanna har reagerat så under sina skendräktigheter.

Kastreringen skulle kunna göra att hormonerna, om det nu är så att operationen inte helt lyckats få bort äggstockarna, lever ett annat liv – med andra intervall – än när hon inte var kastrerad. Jag har ingen aning. Men man undrar ju varför hon flämtar.

När jag tänker efter var hon grävig förra helgen – hon försökte gräva ner bollen i husses säng. Det är de symptom jag känner till på skendräktighet; att flämta, att gräva, att bli slö, att bli rasande för ingenting.

Förresten! Alla hanhundarna var som tokiga i henne när vi var i Fiskebäck för några veckor sen och tyckte att hon luktade särdeles intressant:

Det finns tikar som uppvisar löpbeteende (svullnar om vulva och luktar intressant för hanhundar) trots kastration utan att man hittar någon förklaring men den absolut vanligaste orsaken är att det finns äggstocksvävnad kvar i buken.

Så hon var lite seg under joggingen, hon pinnade på, men var mer bakom än framför. Som sagt, det kan vara en medicinsk biverkning.

När det hade gått åt helvete med ensamhetsträningen i sovrummet återgick jag – mot bättre vetande – till att lämna henne i hela lägenheten. Det var en himla risk. Men tack vare de där tabletterna har hon inte en enda gång rusat runt och stressat upp sig.

Jag tror att jag kanske lade grunden med ”vänta”-träningen, att jag i princip platsade henne. Vänta här så kommer jag snart, typ. Istället för: ”Nu går jag, hej då” blev det ”Nu går jag för att hämta en godisbit till dig. Vänta lite.” Det innebär att hunden ligger där man lämnat den så länge man bara gör sig ett ärende i ett annat rum, men i bästa fall innebär det också att den stannar i det rum där man lämnat den när man går ut genom ytterdörren. Att den hamnar i ”vänteläge”.

Nu vet jag inte om jag ska avsluta kuren (efter två månader, om två veckor) och hoppas att beteendet fastnat eller om jag ska köra på en månad till för att försöka befästa det ordentligt.

Lite (läs mycket) rädd att hon ska återfalla. :/