Fyra månader

Det är nog det som gäller för Vannas skendräktighet och skenvalpande. Hon är hormonellt påverkad i sammanlagt fyra månader: två månader när hon skenväntar valparna och två månader när hon skendiar dem. Det är inte utan att man undrar hur lång tid hon är ”normal” innan det börjar om igen. Eftersom hon inte löper har jag ingen större koll. Men det är väl inte helt ovanligt att de löper med sju månaders mellanrum. Det skulle betyda att hon är skendräktig (som ett samlingsbegrepp) mer än hon är icke-skendräktig. Hu!

Symtomen för närvarande är flämtande, grävande i trasmattan i köket, perverst hund- och matintresse samt pipande i bilen när den står still. Kör den håller man käft men stannar den får man panik (och blir man då lämnad ensam i densamma kan man halvt käka upp växelspaken som hon gjorde i december). Nå, inte alla dagar. Bara vissa dagar. Det beror på vilket humör hormonerna är på. Men de ligger och skvalpar i kroppen på henne. Jag tror att hon ser andra hundar ömsom som valpar (”Jag älskar er!”) och ömsom som fiender (”Jag hatar er!”). T.ex. började hon morra åt en tio månader gammal samojedtik som hon rusat fram till och jag kopplade henne omedelbart. Det gör ingenting, sa ägaren. Hon kan gå till överdrift, sa jag. Då blir det inte roligt. Det är ytterligare en ingrediens i skendräktigheten: aggressivitet. Andra tikar ska hålla sig borta från hennes valpar! Vare sig de ligger i magen eller står på egna ben.

Har jag tur är hon ur detta i april och man kan åter vara avslappnad på promenaderna i trygg förvissning om att hon skiter lika mycket i folk som i fä.

Det enda hon inte skiter i är skit.

Snöö på Nääs

Lite iaf. Inte så vackert som förra året.

Om inte snön kommer till Vanna…

…får Vanna komma till snön.

Båtarna väntar på bättre tider

Jag gick med pipan i högsta hugg om Piaf och Delfi skulle dyka upp (vilket de hotat med). Vanna är fortfarande skendräktig och sticker fortfarande till andra hundar.

Tusen dagar härifrån

På grund av sitt hysteriska jävla skendräktighetshumör välte Vanna i morse mammas bordslampa så att den gick i tusen bitar. Snälla, ta mig tusen dagar härifrån!

Sen får jag en p-bot för att jag glömt att jag inte kunde parkera avgiftsfritt på taket när det inte är helg utan ställde mig från söndag till måndag och sen gick det en propp när jag kom hem till lägenheten och sen gick det en till. Pang pang! Det andra panget var som en explosion rakt i ansiktet, som om synen temporärt försämrades på höger öga.

Jag tror att det bästa vore om jag satt alldeles stilla i en mörk garderob. Då skulle ingenting ont kunna hända. Ingen skulle komma åt mig.

Boven i dramat

Vad ska man med sin Shakespearekunskap till, sa jag till min mor, den hjälper en ju inte i vardan.

Tingen är emot mig.

Jag fick en GPS i julklapp. Den förra gick sönder när jag skulle hämta mina nya bilnycklar hos Seat (eller rättare sagt Skoda) på Hisingen. Då hamnade jag i Agnesberg, jag var ute där och vände. Jag tillhör dem som inte kan köra i Göteborg utan GPS.

Om det inte är väldigt invanda rutter. Det var en av anledningarna (liksom trängselskatten) till att jag avskydde att bo där. Jag säger som Peter Englund från Boden: Jag är en småstadsmänniska.

När GPS:en pajade blev jag så förbannad att jag pajade den ytterligare genom att med full kraft slänga den i bilgolvet. Jag kom ändå bara tio minuter för sent tack vare att jag startat tidigt. Tio minuter – jävligt bra gjort (men så blåste jag på i hundra också) för nån som kört en omväg på flera mil.

Av min mor fick jag således en ny GPS för 1750 kronor som dog under körning. Den höll under en tid, längre eller kortare, bara för att dö.

När min far levde grubblade jag ofta på hur jag skulle klara mig utan honom, både känslomässigt och praktiskt. Han hjälpte mig alltid med bilar och sånt. Det är då man får vara glad att man har en gammal avdankad pojkvän som håller samma höga nivå.

Vi gick på stranden och efteråt satt vi i bilen och jag halade fram GPS:en och han satte strömkabeln i cigarettuttaget och började undra varför den inte lyste. Den är ju död, sa jag fånigt – utan att ha haft en tanke på att det ska lysa nånstans. Då gick han till sin egen bil och där lös den. Alltså var det inte fel på min GPS utan på min bil. Alla misstankar riktades nu mot Vanna. Hade hon sabbat cigarettuttaget samtidigt som hon sabbat växelspaken? Det kan ha gått en säkring, sa han. Var sitter säkringarna på den här bilen? undrade han sen. Fråga inte mig! Han frågade sig själv. Han vet att jag ingenting vet. De satt på vänster sida. Han slet bort nåt plastlock på utsidan och därinne var femtioelva små säkringar. Ge mig instruktionsboken, sa han. Den skulle heta 49 men det hade han inte så mycket hjälp av. Han lyste med sin ficklampa. Efter många om och men fick han syn på nån som såg avvikande ut, pillade ut den och konstaterade faktum. Hur ser du det? undrade jag varpå han visade mig en frisk och en sjuk säkring. (Han hade säkringar på lager!) T.o.m. jag fattade skillnaden. Men vet vi att det är den, sa jag. Håll tummarna, sa han. Ja men jag är pessimist, sa jag. Han satte GPS:en i uttaget igen: varde ljus! och det vart ljus.

Den lurade mig.

Att den gick ibland berodde på att jag laddat upp batteriet i datorn och även om batteriet dör kan det återuppstå om det får vila tills den dag ingen räddning finns.

wp-image-1473902920jpg

Nu har jag ett annat = ännu ett bekymmer. (Haha, knappt en dag utan att det händer nåt negativt! Inte som på Facebook där allting bara – nåja – är positivt!) Dragkedjan på min Engelsonjacka har länge krånglat och idag var den stört omöjlig. Vad göra? Jag orkar inte engagera mig i det också. Hitta någon som kan byta en dragkedja utan att det kostar halva jackans pris… Glasögonen lagades där de var inköpta. Utan kostnad. 

Snart kommer också bloggen att vara ur funktion. Jag har förbrukat gratispaketet. Antingen får jag börja betala eller skaffa ny blogg eller sluta blogga.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I övrigt kör Vanna på med skendräktigheten, gräver och gnäller för glatta livet och ställer sig på bakbenen vid diskbänken hos min mor och snor hennes mat om man inte är uppmärksam vilket man inte är då det inte tillhör hennes vanor, lika lite som att springa fram till andra hundar. Hon gör faktiskt inte sånt, möjligen skulle hon kunna göra det om hon var ensam hemma. Man kan lämna en smörgås framför nosen på henne i vardagsrummet när man går ut i köket. (En mycket väluppfostrad hund!) Idag på stranden var jag å andra sidan extremt uppmärksam och tittade mig hela tiden omkring: Inga hundar? Inga hundar? I julas tog hon ett revbensspjäll som jag vänligt men bestämt plockade ur käften på henne och idag var det dags för en spättafilé.

Skendräktig med stort S

Vanna har bockat av ännu en punkt på sin skendräktighetslista:

  • att springa fram till andra hundar i full galopp

Idag var jag upptagen med att fota havet och när jag tar ner kameran och vänder mig om ser jag min egen hund redan vara framme hos en annan. Katastrofen är ett faktum. Jag rusar efter så gott jag kan och ber så fruktansvärt mycket om ursäkt. Tack och lov visade det sig vara en gammal bekant från tiden med Inka. Hon hade en jack russell då och har något obestämbart nu som Vanna fattat tycke för. Ej ömsesidigt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hon springer ALDRIG fram till andra hundar, säger jag, UTOM… Jag står inte ut med att folk tror att det är sånt som händer ideligen och att jag säger detta ideligen. Men alla tänker ju bara: Det säger hon bara.

Sist (?) det hände var det en springer spanielhane och då skämdes jag så jag höll på att dö eftersom hans husse var hundförare vid polisen.

Som sagt: endast vid skendräktighet och då inte under varje skendräktighetsperiod. Det kan med andra ord gå år emellan. Det är så totalt motsatt hennes vanliga beteende att jag glömmer bort att det skulle kunna ske.

Även om Vanna inte springer fram till andra hundar när hon inte är skendräktig brukar jag koppla henne om det kommer en hund rakt emot oss, för man vet ju aldrig, ska vi passera dem på nära håll litar jag inte på att hon inte vill hälsa. Skillnaden mellan en skendräktig Vanna och en icke-skendräktig är att den skendräktiga springer i full fart och med en bortkopplad matte i bakgrunden. Jag upphör existera.

Vanna är annars långsam om hon mot förmodan skulle få för sig nåt. Här står man bara som ett fån och ser saker hända som i en dålig film.

Långsam betyder att hon är kontaktbar, hon lägger inte in femman direkt, bara fyran. En flat är aldrig långsam. Men det är som om filmen går i slow motion.

Jag får ta med mig pipan ut. Den lyssnar hon på även i skarpt läge.

Jag är så glad när jag är skendräktig! Alla känslor liksom förstärks. Antingen är jag skitlycklig eller så är jag skitolycklig. /Vanna

Skendräktigheter

Så här ser en naken växelspak ut. Det vet ni kanske inte som dagligen kör omkring med oförstörda växelspakar. Där ingen hund har sabbat bilinredningen.

Det svåraste är väl inte själva förstörelsen utan hundens personlighetsförändring som försätter en i någon sorts existentiell kris. Vad blir nästa steg? Det är lika ofattbart för mig att Vanna gjort detta som om min mor hade gjort det när jag lämnat henne ensam i bilen (vilket händer att jag gör). Ska hon riva ett rådjur? Attackera ett barn? Hoppa upp på främmande människor?

Det är dock ganska uppenbart att hon är skendräktig nu. Hon är i sin pipperiod. (Ett tydligt tecken är att hon inte tål att man stannar i skogen. Då gnäller hon. Man får inte bli stående, man måste ständigt vara i rörelse.) Det som komplicerar saken är att hon är kastrerad och inte har några löp. Det är omöjligt att hålla reda på dessa perioder, de kommer när de kommer. Troligen beroende på att de inte fått bort hela äggstockarna under operationen. Det är verkligen fantastiskt att jag haft en sån infernalisk otur att jag opererat två tikar på grund av skendräktighet och att operationen misslyckats på båda. (När det gäller Inka på det högst påtagliga sättet att hon fortsatte producera mjölk.) Det måste vara tämligen unikt. Men får man pengarna tillbaka? Icke!

Idag har hon varit riktigt hispig i bilen, så fort jag stannar motorn vill hon ut, sitter jag kvar en stund börjar hon flämta och pipa. Ungefär som i skogen: man måste vidare. Hon är helt lugn när man kör och jätteorolig så fort man stannat. Jag antar att det var detta som gjorde att det slog slint i skallen på henne när jag lämnade henne två gånger och ganska länge båda gångerna. Hon stod inte ut med att vara där.

Hon var också hispig på morgonen som hon brukar vara under skendräktigheterna, hon blir matfixerad och kan väcka en klockan sex för att hon vill ha frukost. När hon inte får frukost börjar hon låta som en ambulanssiren. Bara för detta har jag dragit den smärtsamma slutsatsen att vi inte kan sova över i Skåne på julafton. Vanna och jag skulle ha legat i vardagsrummet och som hon är nu skulle hon väcka hela huset. Dessa symtom blir alltid ännu värre borta än hemma. 😦

Varför är det alltid när man är som mest aningslös som det hemska händer? När man glömmer bort att oroa sig. Som den dagen jag skulle hämta henne på dagis och hon varit i slagsmål med en annan tik. Hon hade bitit så det blödde. Det är när man inte har en tanke på att nånting skulle kunna hända som det händer. Man får ett knytnävsslag i magen. Sen hände det igen och igen och igen med långa mellanrum tills de röstade ut henne från dagis.

Det är möjligt – till och med troligt – att det hade med skendräktighet att göra.

Hon har haft vita streck/strån i ansiktet sen jag hämtade henne. En kunnig hundmänniska och flattekännare sa att hon aldrig varit med om att de lekt sig till detta. Det skulle vara efter sår, menade hon. Ibland undrar jag om det var därför uppfödaren omplacerade henne – för att hon inte fungerade i flocken. Hon framställde det bara som att hon inte passade som kennelhund. Vanna är snäll i koppel mot alla hon möter men jag släpper henne aldrig med tikar längre.

Det är det oväntade som är det hemska, det som inte går att förutse. Det man aldrig tror ska hända. Som att ens flatcoat kan slåss så blodet sprutar (alla fördomar säger att inga flattar slåss) eller att hon efter sex år plötsligt… Men jag antar att jag ska vara glad för att den fortfarande går att köra. Jag älskar trots allt min hund mer än min bil.

Eller att ens far får cancer. Obotlig cancer. Han som var frisk i alla år och inte åt en enda medicin.

Visserligen grät jag två gånger innan han fick diagnosen, som om jag visste att något var allvarligt fel, något som inte skulle gå att bota. Ena gången var på jobbet när jag ringde honom och frågade hur det var med magen som han haft besvär med en tid och han sa ”inte bra”. Den andra gången var när han varit hos doktorn som remitterat honom till sjukhuset dit han skickades samma dag. När jag fått veta det står jag utanför hunddagiset och bankar skallen i närmsta träd samtidigt som jag säger till mig själv: ”Jag klarar inte detta.” Det gjorde jag inte heller. Inte i någon rimlig mening.

Ytterligare någon dag senare ringde min mor och frågade om jag satt ner. Det kunde jag inte förneka eftersom jag bokstavligen satt på toaletten.

De har hittat en tumör på bukspottkörteln.

Vissa människor kan leva ungefär som vanligt när en nära anhörig är döende, andra brakar ihop – som jag – och måste sjukskrivas. Man rår inte över sig själv (och sin svaga konstitution).

Men även om jag anade så var poängen att det alltid kommer som en chock. Min pappa ska inte dö. Inte än.

Vanna, Van och jag

Det bådade inte gott när Vanna satte sig på röven och gäspade långt innan vi kommit fram till motionsspåret – å andra sidan sätter hon sig femton gånger under varje koppelpromenad och har gjort så de senaste två månaderna. Det var en slö och skendräktig tik som sprang tio meter bakom mig. Men springer gör hon. Flockkänslan förbjuder henne att stanna när hon är okopplad. Springer matte, springer flatte.

För ovanlighetens skull hade jag mobilen med mig och musik i lurarna. Jag körde Jackie Wilson Said (I’m in Heaven When You Smile) och Whenever God Shines His Light.

Så fort vi har gått i mål lägger vi oss platt på gräsmattan. Då lyssnade jag på Brown Eyed Girl och kände mig för en stund sjukt lycklig.

So hard to find my way
Now that I’m all on my own.
I saw you just the other day,
My, how you have grown!
Cast my memory back there, Lord,
Sometime I’m overcome thinking about
Making love in the green grass
Behind the stadium
With you, my brown-eyed girl,
You, my brown-eyed girl.

Den 30 september kommer Vans 36:e studioalbum. Den här låten hade han glömt bort att han skrivit, han råkade bara få syn på den och lade den på den nya plattan.