Toppendag

Jobbade bara fem timmar vilket innebar att jag lämnade Vanna ensam i ett sträck och hann med att ta eftermiddagspromenaden innan mörkret föll. (Fan vad jag hatar åttatimmarsdagen. Ingen människa skulle behöva jobba mer än 75% – utom karriäristerna och dårarna som älskar sina jobb.)

Tre bollsök fick hon idag. För närvarande i ett mood som gör att hon kan låta instinkten att gräva ta över instinkten att lämna av. ”Ska bara…”

20160113_143034

När man ändå har grävt ett hål kan man lika gärna käka lite rötter. Det är som nötter. Godis! (Vanna skulle kunna leva på frukt och bär.)

Bra fot gick hon också mellan söktillfällena.

Det var halt

20160113_144051

 Läge för icebugs

Lämnar man Vanna sittande hittar man henne ofta liggande. Jag skiter i om hon sitter eller ligger ner, bara hon stannar kvar på samma plats.

Att leva med Vann’ är en prövning sann

Ikväll lät jag henne söka efter promenad. Vi gick runt berget, jag hade lagt ut två bollar. Vanna stack i raketfart på sökkommandot. Men så var det något som inte stämde. Det tog tid? Hon stod still? Fan, tänkte jag, hon har börjat äta nåt, kanske grästussarna som hon är så förtjust i. Typiskt, det skulle hon aldrig göra under ett ”vanligt” sök (utan fördröjning).

Äntligen kom hon och jag stack fram handen och sa tack. Döm om min förvåning när jag inte bara fick en boll utan två! Plopp, plopp. Jag skrattar fortfarande.

Att Vanna dubbelapporterar är inget nytt, men det var länge sen nu och det var så totalt oväntat. Jag hade inte sett att hon tagit boll nummer ett innan hon tog boll nummer två. Det måste ha gått av bara farten!

Mikrosök

Om Vanna hade varit likhund hade hon varit tvungen att bevittna själva mordet, hon hade aldrig klarat av att komma dit efteråt och söka.

Hon måste ha tydliga indikationer på att något skett i området.

Nej, det stämmer inte helt. Hon kan faktiskt söka på mindre områden. Extremt små områden. Bara man viftar lite med handen och säger ”Sök”. Igår t.ex. var området så litet att hon såååg bollen och glatt rusade dit och hämtade den. Bingo!

På kvällen slängde jag ut inte mindre än sex bollar på ”åkern” utanför och gick upp och hämtade henne. När vi kom ner igen gick två kvinnor förbi och en av dem hade plockat upp en av bollarna. Jag gestikulerade vilt och hon frågade om hon skulle kasta den till mig. Bara lägg ner den, ropade jag. Där fick Vanna en fin synretning! Jag släppte henne och kvinnorna applåderade. Sen lyckades Vanna hitta en boll till och de applåderade igen. Jag slutade när hon hade hittat den femte bollen.

Ännu en dag av misslyckad hundträning

Det är nog bara att konstatera att jag för evigt har förstört alla möjligheter att lära Vanna söka utan synretning. Hela poängen med sök är att hundarna inte ska ha någon synretning – jägaren har ju skjutit fåglarna så att de hamnat där jägaren inte vet var de är, och därmed inte heller hunden.

Idag slog vi i botten. Det skulle ha filmats. Att ha som avskräckande exempel för apporterande fågelhundar och deras ägare. Scen: äng.

En enfaldig matte står och stirrar ut i sökområdet som hon har fått lära sig att göra om hunden ber om en hjälp, ignorerande hunden. En lika enfaldig flatte står och stirrar på sin enfaldiga matte. Då flatten inte får någon hjälp ”gråter” flatten.

När min pedagogiska plan ändå inte har fungerat, vilket jag mentalt varit inställd på och alltså inte har blivit alltför besviken, gjorde jag dumt nog ett försök att få till ett sök utan retning på ett helt annat område. Jag droppade bollen bakom henne när hon inte såg det och gick sen över ängen och skickade henne från andra änden. Det slutade i den vanliga katastrofen: avstannande hund, stillastående hund, gnällig hund, hund som gör allt utom att gå framåt i sökområdet. Det är väl därför hon går bakom mig – för att hon är absolut oförmögen att gå framåt. Crescendot kom när jag röt åt henne.

Förmodligen har jag effektivt förstärkt olusten att söka ”själv”. När det inte hjälpte att vara pedagogisk gav jag upp och blev förbannad, precis som jag gett upp förut.

Nu tror jag att enda sättet att lära Vanna söka utan retning är att placera femton bollar i ett område på femton gånger femton meter och göra detta femton gånger i femton dagar. Sen går man dit utan henne, placerar de femton bollarna på de femton gånger femton metrarna och går och hämta henne. Eftersom hon kommer att snubbla över bollarna finns det ingen risk att hon inte hittar en boll utom möjligen om hon hade varit helt blind.

Men sen ska detta utvecklas på något sätt.

När hon ska söka utan retning går hon aldrig längre ut än 30 meter. Där någonstans går gränsen för vad hon klarar av. Sen vänder hon tillbaka och söker åt alla möjliga håll och kanter. Det enda som inte finns i hennes huvud att pröva är ”längre ut”. Det har vi lärt oss nu: det spelar ingen roll att vi placerat bollarna längst ut i ett område och bara sökt på det området i två veckor: Vanna kommer inte att kunna söka längre ut än hon själv har bestämt och det är dessa ca 30 meter.

Det är väl rätt typiskt mig att lyckas förstärka en obehaglig upplevelse. Jag har gjort sök utan retning så traumatiskt för henne att hon inte kan/vill söka alls.

Och jag hittar ingenting på nätet om detta problem utom det jag själv skrivit. Ha!

Staketsök

20150518_145951På sistone har jag börjat kasta grejerna över staketet så att hon ser dem landa på andra sidan, sen har vi gått tillbaka och jag har skickat henne innanför staketet. Det gjorde jag igår också. Hon har alltså haft en synretning men inte den normala synretningen. Lik förbannat stannar hon upp innan hon fortsätter.

Detta beteende existerar inte på ett sök där hon suttit och väntat på att jag varit ute och gömt prylarna, då tvekar hon ALDRIG. Har ALDRIG hänt.

Den här gången lyckades hon åtminstone fortsätta ända ut, men sen blev det ändå så här – hon börjar söka bakåt och i sidled:

Hela tanken med att lägga grejerna borta vid sandhögen och ingen annanstans var att FÅ UT HENNE I SÖKET OCH STÄRKA HENNES SJÄLVFÖRTROENDE så att hon när hon sökt tjugo gånger och alltid hittat därute skulle gå dit även när hon inte sett mig vara där. Men vi blev tvungna att kompromissa för att göra övergången lättare. Det hjälpte inte – hon blev tveksam i alla fall. Vi avslutade med ett överdrivet enkelt retningssök:

Hur går du vidare?

Det undrar jag också. I kapitlet ”Hur går du vidare?” i Retrievern som apportör skriver författarna under rubriken ”Sök utan synretning”:

Låt inte hunden vara med när du lägger ut söket, utan skicka ut den enbart på ditt kommando ”sök”. Har hunden fått upp motivationen och intresset så kommer den genast att ge sig iväg för att söka efter de apporter du lagt ut.

Det bekräftar mina farhågor. Detta ska inte vara något större problem. Man ska inte behöva träna sök med synretning 700 gånger – vilket är vad jag har gjort – innan man går över till sök utan synretning.

Det är ofantligt många gånger jag har sagt ”sök” till Vanna och skickat ut henne att söka dummies eller bollar. Jag har haft haft henne sen 2010 och jag minns att jag hade problem med att få henne att söka efter flera apporter när hon bara hade sökt efter en, men det löste sig ändå relativt snart. Men jag kommer ihåg att hon först inte förstod att hon skulle ut igen. Det förstår hon nu och har gjort i flera år.

Så varför i hela världen blir Vanna helt apatisk utan synretning när hon har ”motivationen och intresset”? Förklara det för mig! Hon blir håglös.

Nu är hon utsatt för ett pågående experiment. Det handlar om att vi varje dag i över en veckas tid tränar sök på ett och samma ställe: ett långt och djupt sök. Jag lägger varje dag samma saker i sökområdet: en liten boll och en liten dummy.

Spänningsmomentet består i följande: Kommer Vanna att förstå att hon ska göra likadant den dag jag bara går dit med henne och säger ”sök”?

Eftersom jag har testat detta förr fast inte lika systematiskt (gå till samma område där hon tidigare haft synretning) är mitt hopp litet. Särskilt med tanke på att hon borde ha förstått detta för länge sen. Det är ingenting som författarna ägnar sidor åt att hjälpa folk med. Hur ska du få hunden att söka utan synretning?

Som jag förstår den här boken så ska det fixa sig om hunden bara har intresset och motivationen (vilket Vanna haft hela tiden).

Man kan nästan tro att hon söker med synen! Det gör hon inte. Det vet jag, det har kursledaren sagt. Hon använder näsan.

I Apportering till vardag och fest fick jag tipset om att använda samma område:

…först läggs föremålen ut med retning och sedan utan. På så sätt utnyttjar vi det faktum att hunden redan varit långt ute i området och lärt sig att det finns saker att hämta där.

Sten Christoffersson skriver bara att man ena dagen ska ha en medhjälpare som går runt och synligt släpper apporter i området och nästa öka svårighetsgraden om hunden klarar uppgiften. Vi talar då om nybörjarhunden.

Låt den till exempel endast se din medhjälpare gå ut i marken med apporterna och gå sedan med din hund från startplatsen. Återvänd och sänd den på apportsök när medhjälparen kommit tillbaka. Anvisa sökterrängen med en svepande armrörelse och undvik mer exakta riktningsangivelser.

Han konstaterar att hunden så småningom inte behöver veta att apporterna läggs ut – ”den ska förstå att det finns någonting att hämta när sök-kommandot ges”.

Det är just det Vanna inte begriper. Eller hon fattar det på ett sätt men inte på ett annat. Det är som om hon blir en dålig (mycket dålig) kopia av sig själv. Om Vannas sök med retning är klart och tydligt är Vanna sök utan retning så suddigt att vi skulle benämna det som oläsligt om det vore ett papper med bokstäver. Det är ett rent under om hon lyckas hitta en apport för hon har egentligen ingen koll på vad hon håller på med.

Som sagt, det vore begripligt om det vore en hund som inte tycker om att söka, som har svårt att söka eller saknar apporteringsanlag alternativt knappt hade tränat sök i sitt liv.

20150510_140135

Det är inte lätt att vara jag! Sök själv om du tror att det är så jävla lätt! /Vanna

Inte byta

”Min unghund har plötsligt fått för sig att söka vidare trots att han redan har en apport i munnen och då helst byta till den nya. Någon som har nåt bra tips hur vi ska bli av med detta??!!”

Undrar jag också.

Vanna vill ta båda.

”Jag [Ditte] jobbar med att Magic ständigt ska välja bort olika saker i lydnaden tex om jag skickar henne att hämta ngt så kan det ligga grejer på vägen in. Hon ska också kunna springa till olika mål även om det ligger ngt på vägen ut vid sidan om. Jag har heta belöningar och vill att hon ska tänka mycket på belöningen. I jaktträningen har detta smittat av sig och hon har bråttom in…”

Andra har också talat om att belöna hunden ordentligt för att den springer tillbaka direkt (något som faller sig naturligt för Vanna – utom i just söket). Det gav mig idén att införa superbelöning även när hon varit ute och hämtat något. Men det visade sig att Vanna förknippar superbelöning så mycket med stopp att hon vände på huvudet hela tiden och undrade när jag skulle blåsa. :/ Det funkade alltså inte i den situationen, som var en söksituation. Men jag skulle kunna använda mig av det i markeringen (eller i största allmänhet). Hon kör fort ut och fort in så jag har ansett det onödigt att göra en stor sak av avlämningarna. När jag förstår syftet blir det logiskt. Det hon ska lära sig är att alltid springa rakt in! Oavsett situation. Om det kräver massiv belöning… är inget annat att göra.

”Jag [Kajsa] är inne på samma linje som Ditte, öka värdet på inleveranser så att det enda hunden tänker på är att gripa, vända och komma och lämna.”

Vi fick t.o.m. en övning:

”Lägg exakt likadana dummies i en hög alternativt med lite mellanrum. Använd en skål som du ställer bakom dig med hundens mat eller jättegott godis. Stå ganska nära dummiesarna när du skickar hunden i början, ca 1-2 m. När hunden springer ut och griper en dummie, så lägger jag till en ‘BRA’, (istället för inkallning) för att dels berömma hunden och dels påminna den om att ‘matte står här med jättebelöning som du kan få om du vänder direkt och lämnar’. Mitt ‘Bra’ lägger jag på senare och senare och tar bort det helt när hunden kan övningen. Om hunden gör rätt är det tack och varsågod till skålen, byter hunden dummie så säger jag mitt felkommando ‘aaa’, går fram och tar dummien från hunden och lägger tillbaks den igen. Skickar om hunden och förhoppningsvis väljer den rätt denna gång.”