Dagar med Vanna

Vissa dagar, när jag är svag och trött, blir det väldigt lite aktivering (inte ens en långpromenad – skjut mig). Andra dagar, när jag är mer energisk och det dåliga samvetet kommer ifatt mig, kan det bli riktigt mycket (med våra mått mätt).

På förmiddagen joggade vi, på eftermiddagen spårade vi och på kvällen sökte vi.

Spåret gick sådär, mycket sämre än det förra, men hon tappade det åtminstone inte, hon bara virrade lite och var först helt oförstående inför uppgiften. Det var som en matta av löv innan vi kom upp på berget. Det stod i spårboken att det kan vara svårare att spåra bland löv än i stadsmiljö. Vi får väl skylla på det. (Men det gick ju så förbannat bra sist?)

Söket gick inget vidare, det var sök utan retning. Jag blev övermodig när hon löste den första uppgiften och skickade sen ut henne på ett djupt område där hon misslyckades totalt och återföll i sitt gamla mönster: bara söka nära mig. Dumt nog gjorde jag ett tredje försök där hon misslyckades ännu mer. Nu sökte hon inte bara nära mig utan bakom mig (!!!). Det är som om det slår slint i skallen på henne, som om hon måste se att jag lägger ut för att fatta att hon ska långt ut. Det enda positiva var att hon fått upp farten. Den var lika hög som den brukar vara när hon har retning. Tidigare har hon varit hur slö som helst.

I vårt fall innebär ”jogga” att man joggar 3,6 kilometer och ”spåra” att man spårar i tio minuter. Jag nämner detta för att ingen ska tro att vi joggar en mil och spårar i en halvtimme. Såna är inte vi.

Spåra med Christer

När jag var klar hos tandläkaren gick jag till stadsbiblioteket, satte mig i fåtöljen och läste i deras enda spännande hundbok som ändå inte var så jättespännande för mig eftersom det var en spårbok, men man tager vad man hittar.

schäfer

Till min förvåning fann jag den riktigt läsvärd. Det framkom att författaren var hundförare inom försvaret och jag drog omedelbart den fördomsfulla slutsatsen att här har vi nog ingen mjukis. Man, äldre, schäfer… Han är säkert en traditionell hundtränare som tycker att man ska berömma när hunden gör rätt och bestraffa (fast man alltid säger korrigera – precis som man inte säger avliva eller döda utan ta bort eller somna in) när hunden gör fel. Ju mer jag läser, desto mer förvånad blir jag. (”Kanske vi också tar tag i valpen enligt någon egendomlig teori om att vargtiken gör så.”) Jag blev så förtjust i det jag läste att jag blev nästan rörd. Ta bara detta med att undvika fysisk bestraffning, att använda händerna i korrigeringssyfte:

”I de ytterst få fall då hunden verkligen behöver tillrättavisas så föredrar jag att använda blicken och rösten. Hittills har det fungerat trots att jag har hundar med mycket arbetslust, kampvilja, leklust och jaktlust. Jag vill kunna använda mina händer och min kroppshållning när jag arbetar med hunden utan att hunden ska behöva fundera på om handen betyder tillrättavisning eller något annat.”

Det är min melodi. Jag hatar numera att använda händerna. Jag är uppvuxen (mellan 20 och 30) på Anders Hallgrens paragrafmetod och jag avskyr den. Jag avskyr inte Anders Hallgren, tvärtom, men inte ens han kunde låta bli att använda handgripliga metoder, även om han själv anser att den är snäll. Det kanske den är, men det känns inte rätt i hjärtat att ta tag i hundens päls och titta den i ögonen, att överhuvudtaget hålla fast. Jag vill precis som Christer slippa detta. Numera är det mig främmande att ”läsa paragrafer” för hunden. I början gjorde jag ett halvhjärtat försök med Vanna men det lämnade en sådan bitter bismak att jag inte gjort om det. Nej, Vanna är uppfostrad med enbart röst och tecken – med undantag för när jag tappar humöret. Då slår jag över och det är inte planerat. Även denna sol har sina fläckar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fredrik Steen satt i TV för ett tag sen och menade att folk tar alldeles för lite i sina hundar, vi måste bli mer fysiska, som hundarna själva. Det argumentet är så tröttsamt. Bara för det välte han omkull labbehanen som han skulle rehabilitera och förklarade för ägaren att hon skulle göra detsamma, hon skulle inte använda ord utan tala icke-verbalt. Alltså välta omkull labbehanen. Inte elakt eller hårt, bara helt plötsligt lägga ner honom på sidan utan att säga något. Hon fick mer eller mindre talförbud.

Därför är det extra roligt att Christer Hansson som haft fyra schäfrar inte uppfostrat en enda av dem fysiskt. Och vilka hundar…

Pyttespår = jättebra

Det gick jättebra för Vanna att pyttespåra sitt pyttespår idag. Både på det sättet att hon hittade äpplebitar överallt och på det sättet att hon förstod vart hon skulle ta vägen även när jag hade svängt höger eller vänster. Det gick ungefär så här:

spår

Hon arbetade mycket metodiskt – lugnt och fint.

Ur vägen

Idag när jag stod i egna tankar vid en bänk på Kviberg, jag hade precis dragtränat med Vanna, hörs plötsligt en röst från fjärran: ”Kan du flytta dig så jag får ta mitt spår.” Jag ser en människa och en hund på femtio meters håll.

Herregud, nu börjar spårarna ta över världen!

Jag flyttade mig såklart snällt. Uppenbarligen skulle spåret gå precis där jag lagt väldigt illaluktande gulasch (vom 50%, hjärta 25%, nötkött 25%) på marken. Jag upprepar: väldigt illaluktande gulasch. Köp aldrig det.

Tyckte jag inte att de kom av sig där vid bänken. Jag tror hunden tappade spåret på grund av den förföriska/illaluktande gulaschen. Även om gulaschen själv var borta.

Istället för att känna mig skyldig försökte jag känna: ”Haha!” Men det var inte lätt.

Näst kadaver är gulasch det jävligaste ur luktsynpunkt. (Hur kan du äta det? sa jag till Vanna som brann av längtan efter att få göra det igen.)

Vanna drog mot gulaschen men jag är inte helt nöjd med hennes dragande i backarna, hon liksom skuttar för att komma fortare fram och jag kan aldrig tänka mig att det är vad friskvårdskonsulenten har avsett. Hon ska inte skutta, hon ska gå. Inte hoppa jämfota med bakbenen.

DSC_0582

Spårarna

 

Berusad av äpple

Älgar kan ju bli berusade på äpplen, men jag undrar om inte Vanna kan det också. Hon fick i alla fall något extremt saligt i ögonen efter att hon gått klart sitt äppelspår. Ett helt äpple i spårbitar och ett halvt äpple som spårslut – det gjorde Vanna groggy.

Tydligen tog detta lilla äppelspår på krafterna för när vi kom hem glömde hon bort att hon skulle äta, vilket är en stor bedrift. Hon glömde både tid (kvällsmat) och rum (kök) och låg bara med hakan i golvet och blundade.

För denna Vannas stora glädjes skull – det var som att spruta en dos med endorfiner rakt in i centrala nervsystemet på henne – offrade jag mig så till den milda grad att jag en annan dag åkte till en annan skog och lade ett spår där i regnet. Det regnade inte så mycket så jag trodde att det skulle funka (om jag kom levande därifrån). Jag blev lite rädd att jag skulle gå rakt in i en bergvägg, men det klarade sig, jag gick upp och ner och hit och dit och lade påsen med det halva äpplet vid en fallen trädstam (efter att ha droppat bitar var tredje meter). Nu kom det värsta – hitta ut ur skogen igen. Jag hade tur, jag gick i vad jag trodde var riktning mot grusvägen och såg den på långt håll. Sen hade jag otur, det har jag alltid, och kände att det var en sjö under fötterna. Det är detta jag hatar.

En gång var det en på vovve.net som hade förlorat sig i skogen under en spårtävling. Det tyckte alla var jätteroligt. Jag tyckte bara att det var jättetragiskt.

Efter spårläggningen åkte jag till ÖB och köpte hörlurar till Micke och thaimat på restaurangen, under tiden tilltog regnet. Typiskt! Hela spåret skulle regna bort. 😦 Men kanske ändå att Vannas nosresurser skulle kunna ge regnet en match?

20140207_1403102

Här har Vanna stelnat i exakt den position hon hade när jag satte på henne selen. (Frozen fright eller Spela död-reflexen.) Hade jag inte dragit i kopplet hade hon stått där än.

Jag måste säga att hon spårar bra, det var bara två gånger som hon spårade ur.

Jag har fått en spårhund

Vanna trodde att vi skulle spåra (!) när vi råkade gå där jag lagt mina minispår. Det är på berget där jag bor, jag bor inte på berget men jag bor precis intill.

Först ökade hon stegen och sen gick hon med nosen i backen hela tiden! Jag tolkar detta som att hon förstått spårandets essens. Dessvärre fanns det inget spår att följa. ”Men, som sagt, ingen kan anklaga mig för att inte försöka.” /V

20131011_140142

Nog för att jag vet att hundarna kan vara snabba på att koppla ihop platser med aktiviteter, det dröjde inte länge innan Vanna började förknippa en viss plats i skogen med sök, gräsmattan med hopp och skutt (för att jag likt en betingad ägare tagit fram bollen när hon börjat hoppa och skutta) osv. Men att hon skulle ha lärt sig spårkonsten, det var mer än jag förväntade mig. Att hon skulle doppa ner nosen… Detta är en hund som på sin höjd spårat en gång, nej två. De första gångerna misslyckades vi kapitalt. Det var inte förrän hon fick godisspår som det blev snurr på det. Hon har gjort ett godisspår på det här berget och ett på det andra berget och det är flera månader sen.

Så imorgon ska jag lägga godisspår igen. Jag lägger det på samma ställe. Jag vill inte bryta denna positiva trend.

Godisspår & dummysök

DSC_0009

Spåret kan börja!

DSC_0020

Det gick bra. Vanna är så illa tvungen att jobba med låg nos när det ligger godisbitar överallt. Idag både äpple och ”walky bites” som Vanna blivit helt hänförd över, jag delade dem på mitten så att de skulle räcka längre. Även om hon missar en och annan godisbit så går hon i själva spåret och det är huvudsaken. Jag använder koppel, som vanligt/alltid. (Lasse: ”Du kan spåra i koppel.” Jag: ”Kan jag?” Aldrig mer lina!)

DSC_0055

När Vanna hämtat sig lite skulle hon söka. Jag hade lagt ut dummy x 5.

DSC_0126

Bara en kvar nu. Den hade jag placerat i en stenskreva så den var svår att hitta.

DSC_0154

Och där gick hunden i mål. (Greppet blev sämre och sämre. *varmt*)

DSC_0169