Stopp och belägg

Jag, Vanna, måste bara berätta, innan jag glömmer det, att jag lyckades imponera stort på husse på annandag jul när vi gick nere vid stranden. Matte blåste stopp under full galopp på flera hundra (nåja) meters håll och jag snurrade runt och satte mig. Han trodde inte sina ögon! Som tack för att jag hejdat mig mitt i ett galoppsprång fick jag en prinskorv.

Hade jag stannat på stoppsignal i havet? Jag tror faktiskt det.

Annonser

Riktigt duktig forts.

Att stoppa Vanna när hon är på väg mot en boll eller en dummy är numera så befäst att det inte är någon större sport, inte ens när hon leker. Men hon har inte kunnat stanna när man lägger ett halvt äpple eller något annat smaskigt på marken.

Det är därför man måste/bör ha en medhjälpare som kan snuva henne på belöningen om hon inte lyssnar.

Jag försökte att inte ha några förväntningar på att hon skulle klara det och blev desto gladare när hon lyckades. Både med äpplet (svårt) och med köttbullen (jättesvårt). Det är en magisk köttbulle. Inte en vanlig köttbulle. Vannas älsklingsbulle.

För att inte utmana ödet för mycket visslade jag inte när hon var jättenära – det får bli nästa projekt. Den dagen, den sorgen. Eller glädjen.

Vanna 10 p

Ett under inträffade idag. Jag blåste det svåraste stopp jag någonsin blåst för att testa henne ordentligt.

Hon har varit så fruktansvärt bra på att stanna, Vanna, på sistone. Jag har blåst när hon varit på väg ut i sökrutan och jag har blåst på markeringar och jag har blåst i alla möjliga sammanhang och hon har hörsammat det varje gång.

Det svåra nu var avståndet och att hon hade ett tydligt mål i full galopp. Först fick hon springa på ett linjetag utan att jag blåste så att jag skulle vara säker på att hon inte hade några dumma idéer (inga misstankar om stopp) i bakhuvudet:

Sen blåste jag på vinst och förlust:

Bara för att hon var så duktig fick hon tvååå Mush-köttbullar! Jag prasslar med påsen i triumf! Det ser inte så märkvärdigt ut men avståndet från mig är långt med våra mått. Och hon var närmare bollen än mig vilket gör det ännu svårare.

Den bollen är hennes favoritboll alla kategorier, hon har en svartvit, en lilavit och en rödvit. Det är bäst att köpa på sig, man vet aldrig när de slutar tillverkas! Vanna säger att man får ett sånt mysigt grepp. För att inte säga härligt! Inkas favoritbollar var de där smileybollarna av en tennisbolls storlek, de försvann ur handeln ett tag. Varken Inka eller Vanna har hållit tennisbollar särskilt högt, de duger i brist på bättre.

Hon fick hämta bollen efter belöningen och då undrar hon om jag ska blåsa, men hon vänder bara lite på huvudet i farten. Annars brukar det vara värre.

På gränsen till att man omprövar sitt beslut att inte gå jaktkurs nr 5. Förnedringen i att Vanna inte går att få kontakt med har varit tung att bära (ska ni veta). Fast troligen hade hon väl inte lyssnat där… bara för att hon lyssnar här.

Jag hade en köttbulle kvar så jag testade att kasta bollen över huvudet på henne (utan krav på stadga) och blåsa inkallning när hon sprang efter. Då trodde jag det var kört, men när hon var en meter från bollen ändrade hon sig och kom på att köttbullen nog var att föredra i alla fall. Det var nästan duktigare än linjetaget.

Vannas bromsspår

Jag tänkte testa stoppsignalen på Vanna genom att lägga ut en boll och ha en medhjälpare stående som kunde plocka upp bollen om hon ignorerade signalen.

Sagt och gjort, jag skickade henne på ett linjetag. Hon startade som vanligt i full galopp. Det är inte helt lätt att tvärstanna när man har en sådan fart. Men hon gjorde vad hon kunde. Hon bromsade, snurrade runt och satte sig. ♥

Stoppspecialist

Idag var det kursavslutning och Vanna är fortfarande inne i en fruktansvärt trist pipperiod som aldrig tycks gå över. Hon pep sig igenom kursen. Hon började pipa på grund av de andra hundarna. Det var inte att hon så gärna ville jobba, det var att hon inte kunde koppla av. Det märks hemma också. Man tror att hon är understimulerad, men det har inte med saken att göra. Hon kan vara betydligt mer understimulerad (få mindre sysselsättning) och ändå vara betydligt mer avslappnad. Det är hon inte nu. Och det visade sig mer än väl på kursen. Därmed går det heller inte bra när hon jobbar – hon är ofokuserad.

Om det är hormoner eller vad det är vet jag inte, men någonting är det. Hon har sina lyckliga och mindre lyckliga perioder och detta är en mindre lycklig.

Att hon blir så pipig så fort hon ser en annan hund hade jag tänkt angripa med hjälp av klicker och skvallerträning, men det har inte blivit av än. Jag inbillar mig att om jag får bukt med det problemet, att hon börjar vända sig till mig istället för andra hundar, så kan det smitta av sig även på kurs. Men vad vet jag. Det är ett nytt problem för mig, det har uppstått i år. Förut har hon i största allmänhet varit ointresserad av andra hundar. Numera är det ett av hennes största intressen här i livet.

Så nej, det gick inte speciellt bra. Utom på en punkt: stoppsignalen. Det är ju smått komiskt med tanke på att jag bara precis fått henne att stanna på den när hon är upptagen av annat. Idag gjorde hon inte bara sitt eget bästa stopp utan det bästa stoppet bland de deltagande hundarna! Hon brädade t.o.m. tollaren. Hon bara snurrade runt och satte sig, som om det gällde livet (när det i själva verket gällde leverpastejen).

Vi får väl vara lite nöjda ändå då rå – mitt i missnöjet.

20131117_134013

Till vår stora förvåning noterade vår instruktör att Vanna var nyklippt. Hon är knappt nyklippt längre, hon var nyklippt förra gången, men lik förbannat! Vi blev glada. ”När tollarmatten hade färgat håret reagerade alla, men när jag går till frissan är det ingen som bryr sig!” sa Vanna surt. Nu fick hon lite upprättelse. Bättre sent än…

Världens jävla stopp

Sen jag införde leverpastej på stoppsignalen har saker och ting hänt. Igår testade jag att kasta ut torrfoder och låta henne leta och vissla stopp mitt i. Hon sätter sig snabbt. Hon klarar också av att stanna snabbt när man skickar ut henne mot en boll, även när hon springer fort! Nu har hon i och för sig i bakhuvudet att jag ska vissla, men jag skiter i det, huvudsaken är att jag når henne och att hon förstår att stoppsignal = skitkul.

Efter gårdagens lyckade övningar på fotbollsplanen (jag är salig) kopplade jag henne lite när vi gick över skolgården och släppte lös henne igen när vi kom upp i skogen, då vände hon och började galoppera ifrån mig – mot någonting att äta (det kräver ingen större fantasi för att lista ut). Jag vrålade: ”Nej, Vanna!” och hon kom omedelbart tillbaka. Det var ju otroligt duktigt av henne, det var bara det att mina belöningar var slut. Jag försökte med en boll men den var inte intressant. Här hade hon försakat något smaskigt för min skull och jag erbjuder henne en boll? Nej, det dög inte. När jag grävde i fickorna var det enda jag lyckades trolla fram en liten liten torrfoderkula av märket Hill’s r/d – för bantande hundar och dessutom för småhundar.

Man kan inte påstå att insatsen (att avbryta sig i full galopp) stod i proportion till utdelningen: en pytteliten torrfoderkula med extremt låg fetthalt. Jag skäms.

large_71_hills-rd-chicken-dog-food-kibble”Är det så man belönar sin hund?” /V

Dummy i sovrummet

Om man lägger en dummy i sovrummet på röda mattan och ställer sig själv i dörröppningen med flatten och blåser stoppsignal när hon är typ två meter ifrån en och typ tre meter ifrån dummyn, vad händer då? Hon reagerar inte!

Jag säger: Men Vanna, om du inte klarar ens denna lilla enkla övning i hemmets sköte, hur ska du då klara att stanna när du är på väg i raketfart efter en fågel på 100 meters håll och det är skarpt läge? Det är för att hunden riskerar att bli skjuten om den inte lyder som vi hittat på alla dessa hemskheter som fot, inkallning, stopp osv. Apportören riskerar att gå samma öde till mötes som det som ska apporteras, och det är ju inte meningen.

Vanna säger: Vi måste öva! Ta fram ditt bästa godis och din sämsta dummy! Jag är redo! Alltid!

leverpastej-skivbar-250-g

Uppdatering: Vi har redan gjort stora framsteg.