Strindberg vs Larsson

I sina memoarer (Jag, slutförda 1919, två dagar innan huvudpersonen gick hädan men av hänsyn till omgivningen inte utgivna förrän 1931) ägnar Carl Larsson sin gamle vän och ovän ett helt kapitel. Det framkommer att han brevledes försökte uppfostra Strindberg till att skriva bättre romaner efter de skandalomsusade Götiska rummen och Svarta fanor.

JAG_korr---0-2c8f01f4-5be0-4c3c-8660-1b5f4685ab36

”Du kan inte gå på så här längre! Rena ditt hjärta och skapa något stort och skönt”, skrev Carl Larsson. ”Även dina bästa verk är pinsamma…”

Så skriver man inte ostraffat till August Strindberg och jag förstår att han blev sur. Riktigt sur. Varför skulle Carl Larsson, den lille idyllikern, tala om för Strindberg hur Strindberg skulle skriva och döma ut hans verk bara för att de i Carl Larssons ögon var alltför osköna, dvs. beska och bittra?

Strindberg svarade aldrig på det brevet och Carl Larsson förstod att hans tid var kommen. Den kom i En blå bok III som beskriver konstnären (under annat namn men lätt igenkännlig) som en hopljugen karaktär och kallar hans underbara hustru för en stor d-l. (Det var nog bara för att sätta in dödsstöten. Kanske var Strindberg avundsjuk på makarnas Larssons lyckliga äktenskap. Han hade en gång själv haft ett lyckligt äktenskap som han sedermera spolierat. Det faktum att han kastade skulden, hela skulden, på sin fru – Siri – tyder på att han var väl medveten om att det var hans egen. Eller i alla fall undermedvetet medveten.)

Strindberg och Carl Larsson var verkligen gamla vänner och hade umgåtts ända sedan 1880-talets början. Tredje delen av En blå bok kom 1908.

Svea

Strindberg skålar med Siri i konstnärskolonin i franska Grez. Han dricker snaps och hon vin. (Illustration av Carl Larsson ur Svea 1884)

Vid läsningen av detta infama påhopp blev Carl Larsson så rasande att han gav sig ut på Stockholms gator med en kniv som han fått av Anders Zorn i akt och mening att döda Strindberg. Ett sådant stinkdjur hade förbrukat sin rätt att existera! Stinkdjuret höll sig dock i sin våning och syntes aldrig till, vilket Carl Larsson var övertygad om berodde på att han visste vad han hade att frukta. (Därinne låg han och tryckte, livrädd för den larssonska vreden!) Efteråt tackade Calle sin skapare att han inte hade stött på Strindberg för han var säker på att han i så fall hade stuckit kniven i honom. Det hade blivit ett intressant mord: en nationalklenod mördar en annan med indirekt hjälp av en tredje.

Istället, konstaterar Carl Larsson skadeglatt, dog Strindberg i rysliga plågor och han citerar Herren. ”Hämnden är min.” Som om Strindberg fick vad han förtjänade. Morfinet hjälpte inte tillräckligt. (Men det gör det inte i modern cancervård heller.)

Tummade han inte på sin Bibel? Jo, han blev ju religiös (igen) på ålderns höst.

För mig spelar det ingen roll vad folk säger om Strindberg och vad som kan läggas honom till last – i mina ögon är och förblir han en bra människa. Inte bara en bra författare. Mitt förhållande till August Strindberg är som mitt förhållande till Zlatan Ibrahimović; det spelar ingen roll vad för dumheter de kläcker ur sig, de är ändå överlägset bäst.

När Carl Larsson skildrar tiden på Kymmendö skriver han att Strindberg var mild och älskvärd – ”som han ju kunde vara”. Den barnkäre August åt frukost med Karin i knät (den äldsta dottern). Siri låg och sov till långt in på dagen.

En skillnad mellan dem är att Larsson kunde anse att en unge var värd ett kok stryk (fast det verkar inte som om han praktiserade metoden på sina egna barn) medan Strindberg livet igenom var en principfast motståndare till aga i alla former. Han hatade sådant människoplågeri. Det är bl.a. därför jag älskar honom. För att han så fullständigt står på barnets sida, långt sedan han blivit vuxen.

”Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja, och barnens helvete!” (Tjänstekvinnans son)

Att måla livet i vackra färger, som Carl Larsson, var honom främmande. Men Carl Larsson målade även Strindberg och med det porträttet var August mycket nöjd.

c_larsson_august-strindberg_282xxx_nmB0398

”…den frontala kolteckningen med små inslag av färg hör till Larsson bästa arbeten…”

Strindbergsön – igen

När vi var på Kymmendö var det vissa frågetecken som nu delvis har rätats ut. Jag har läst kapitlen om Kymmendö och Dalarö i Vandra med August Strindberg och fått veta:

  1. Han kom förmodligen inte till vår brygga, han anlände via Hemviken. (Var det därför han döpte Kymmendö till Hemsö?) Ångbåten gick bara till Dalarö.
  2. Bordet och stolen i skrivarstugan var fejk, dvs. har tillkommit efter Strindbergs tid. Han satt på en pall. Väggarna var tapetserade.

Han hade t..o.m. gardiner!

kymmendö

Anita Persson, som gjort Strindbergsvandringar i många år, påminner mig om dikten Morgon. Den utspelar sig på Kymmendö. Där beskriver han hur herrn i huset ”är ensam på benen” och hur han ”tar sitt kaffe i fruns fåtölj”. Papperen – som han ska författa på – samlar han i en portfölj. ”Och går sin väg helt sakta.” Passerande trädgården.

Jag blir lite gråtmild när jag i Dalarökapitlet läser ett brev han skrev till sin äldsta dotter Karin, mitt under skilsmässoförhandlingarna 1892:

”Från Kymendö, där Greta är född, hade jag besök i dag och hörde att min trädgård der Karin och Greta åtminstone tultade som småor, 1883, då vi reste till Paris, har gått bra till; att äppelträden bära mycken frukt, jasminbersån och syrenhäcken äro storvuxna, jordgubbslandet ännu gifvande.”

Jag menar, han fick ju aldrig komma dit mer? Den tiden var för evigt förbi.

”Vår stuga är tillbyggd med två glasverandor och pappas skrifstuga står orörd som den var då vi lemnade Kymendö.”

Nu vet vi att det inte var glasverandor från början. I boken är stugan utpekad på en karta. Det var inte denna, som vi trodde, det var madam Flods:

madameflod

Strindbergs stuga låg längre in och var svårare att se.

”Om Ni vill mig något som hastar eller behöfver min närvaro så telegrafera till Dalarö och kalla mig till telefonen på bestämd tid. Telegram på tio ord kostar femtio öre. Jag menar om någon af Er skulle bli sjuk eller så!”

Strindberg var en ömsint far och behandlade aldrig barnen illa. (Förutom nåt enstaka brev som inte är så trevligt – ingen är fullkomlig.) Att Karin blev lättad när föräldrarna skulle skiljas berodde på friktionen mellan dem, hon tog sin mors parti. Hans yngsta dotter, som var i tioårsåldern när han dog, hade bara vackra minnen av sin ”snälla pappa”. Det är en av hans stora förtjänster, att han var så vansinnigt snäll med barn. Han hatade aga, för att han själv hade blivit utsatt för den. De flesta i hans generation tänkte tvärtom, de hade ingenting emot att utöva aga, just för att de själva hade erfarit den.

sg

Strindberg med döttrarna i en annan trädgård

Ett urtaget hjärta

Strindberg skrev några dikter av värde (fast vers inte var hans naturliga uttrycksform). En av dem inleder Sömngångarnätter på vakna dagar (1884). Han bodde då i Frankrike.

Vid avenue de Neuilly
där ligger ett slakteri,
och när jag går till staden,
jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
det lyser av blod så rött,
på vita marmorskivor
där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
ett hjärta, jag tror av kalv,
som svept i gauffrerat papper
jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
till gamla Norrbro-Bazarn,
där lysande fönsterraden
beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.

När hans förra diktsamling, den tunnklädda lilla boken, gått i tryck, skrev Strindberg till Albert Bonnier att han ”bekommit Dikterna, hvilka se fina ut, men icke haft mod att läsa dem!” Han talade om utgivningen som att ”låta skottet gå” och vore tacksam om han lämnades i fullkomlig okunnighet gällande kritiken. Jag vet inte om han alltid hade denna policy eller om dikterna var extra känsliga (eller om han var extra känslig just då). ♥

Strindbergs Kymmendö (eller Vad bråkar du för)

”Han tog sin kikare och riktade den åter över fjärden varifrån han kommit. Och han såg en vit klädning under ekarne och han såg den blå suffletten. Och han gick ner i båten, tog sig en sup och smörgås och tänkte för sig själv, när han satte sig till rors: du som har fått allt vad du önskat, det bästa livet ger, vad bråkar du då för?!”

kymmI Solrök (ur Högsommar i Dikter på vers och prosa, 1883) har Strindberg gjort en utflykt till en holme utanför Kymmendö och tror först att han gått i någon annans fotspår – innan han förstår att det är hans egna. Det är då han tar upp kikaren och ser Siris klänning och barnvagnens sufflett och undrar vad det egentligen är han tjafsar om och klagar över.

Olof Lagercrantz skriver i sin stora Strindbergsbiografi:

”När sommaren kom flyttade han med tre kamrater från Uppsala, Eugène Fahlstedt, Algot Lange och Hugo Philp, ut till Kymmendö i Stockholms skärgård och inackorderade sig hos bonden-fiskaren på ön, Jonas Eriksson, en före detta dräng som 1867 gift sig med gårdsägarinnan, den många år äldre Susanna Elisabeth Berg. Paret skulle en gång få stå modeller till drängen Carlsson och madam Flod i Hemsöborna. Strindberg hade varit på ön redan året förut.”

Detta var 1872. Mellan 8 juni och 8 augusti skriver han Mäster Olof. Han hade alltså ett minst två månader långt sommarlov. Inte illa!

2014 anländer Jonas och jag via Dalarö, vi har åkt tunnelbana, pendeltåg, buss och båt (i den ordningen). Jag är smått vild av upphetsning, ungefär som när vi gick på Stones kvällen innan. Strindberg är min stora litterära hjälte och den jag skulle ha skrivit C-uppsats om. (Nu blev det bara en B-uppsats.) Jag har älskat honom sen jag läste Tjänstekvinnans son i 15-årsåldern. Jag trodde då att han skulle vara svår och fann att det var han inte alls. Han var lätt som en fågelvinge! Men vilken tyngd i författarskapet —

DSC_0508

Kymmendö (eller Kymendö som både Strindberg och ortsborna fortfarande stavar det, samma uttal som i kyrka) tillhör de mindre öarna i Stockholms skärgård. Den är 2,5 km lång och 1,5 km bred och har ca 25 invånare. Cykelförbud råder! August tillbringade tre somrar på ön som ungkarl på 1870-talet och fyra somrar som gift på 1880-talet.

”Det finns onekligen mer spektakulära skärgårdsöar än Kymmendö. Men för Strindberg var den en pärla.”

DSC_0684 copyStockholms skärgård gör ett betydligt grönare intryck än Göteborgs; mer skog än klippor. Kymmendö som han benämnde som en grönskande ö (sin blomkorg i havets våg) har inte bara tallar och stenar utan även ekar och ängar. Vi går den väg som Strindberg måste ha gått* från båten till ”byn”. Vi är på jakt efter skrivarstugan och jag föreställer mig hur han kom gående med flyttlasset och hade hela sommaren framför sig, hur bra han mådde. De åren var ju lyckliga – äktenskapet var lyckligt.

Det är skyltat överallt, det är först när vi gått in i fårhagen och ska gå ur den som vi kommer vilse. Vi blir tvungna att fråga en joggare som leder oss rätt och säger att vi har tur, stugan är öppen, det brukar den inte vara.

Stuga och stuga. Det måste vara en av världens minsta skrivarstugor.

DSC_0583

När man sitter vid bordet har man utsikt rakt mot havet. På vänstra väggen bakom en är det ett mindre fönster, antagligen för att släppa in mer ljus. (Lite lyxigt annars med hela två fönster på en så liten yta.) Jag sätter mig på stolen och känner mig vördnadsfull. Vi vet inte om det är hans: Var det verkligen den stolen han satt på? Och var det verkligen det bordet han skrev vid?** Det framgår inte. Jonas tycker att jag ska mejla Strindbergssällskapet och fråga. Tja…

Vi förundras över att den fortfarande står kvar. Den kunde lika gärna ha varit borta sen länge, så obetydlig som den är.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men kanske har Kymmendöborna haft respekt för Strindberg ändå, även om Albert Berg (Gusten i Hemsöborna) tyckte illa om honom. Han tyckte inte illa om Strindberg personligen, författaren uppfattades som vänlig och lågmäld, men när Hemsöborna publicerats blev han upprörd. Han kunde inte fördra porträttet av modern (madam Flod). Det retade honom att det mesta var påhitt. Att det var mer lögn än sanning.

Mot detta resonemang kan invändas att det är just det som gör romanen till roman – men det var nog Albert/Gusten främmande.

DSC_0637 copy

Hur som helst ville Strindberg en gång efter sina kringflackande år i Europa återvända till Kymmendö. Albert Bergs dotter berättar i en radiointervju från 50-talet att hon frågade sin far som utbrast: ”Ta inte hit ‘n!” Dottern meddelade den forna hyresgästen att det var upptaget, som om inga rum fanns att tillgå. Han gjorde inga fler försök. Det kan vara så att han förstod att han inte var önskvärd. Själv har jag svårt att förstå hur han under dessa omständigheter kunde vilja dit igen, men han älskade som sagt Kymmendö.

Alla andra öar (Dalarö, Runmarö, Furusund) blev substitut för honom.

Vi hade planer på att gå förbi det som måste ha varit Strindbergs badvik men där ligger ett hus och vi bedömer det som alltför privat. Senare läser jag att August och Siri badade tillsammans, vilket ansågs högst märkvärdigt även för äkta makar på den tiden, och att de brukade simma ut till en sten och ligga där som ”två måsar”. Stenen kallas av öborna för Strindbergsstenen.

DSC_0634 copy

Han gick upp tidigt varje morgon för att ostört kunna skriva i fem timmar och producerade bl.a. Det nya riket och ovan nämnda diktsamling i den lilla stugan. Några av dikterna handlar just om hans familjeliv i skärgården.

”…och trumpeten drunknat uti vattentunnan.” 

 Idyllen är fullständig.  

DSC_0692 copy

”Huvuddelen av de byggnader som då fanns på gården och som känns igen i romanen är bevarade i dag även om flertalet har förändrats en del sedan dess. Det hus författaren hyrde är den nuvarande manbyggnaden – en parstuga med tillbyggda glasverandor. På gården finns också en äldre huvudbyggnad, även den en parstuga, som senare fått en utbyggnad i vinkel.”

DSC_0662 copy dsc_0673 copy

Vi försöker lista ut vilket av de fem husen på ”Gården” som Strindberg hyrde. Vi visste att han planterade en syrenhäck och tror att det är det sista huset, eller det första, hur man nu ser det. Där är ju en syrenhäck? Men det är troligen madam Flods hus (så att säga).

DSC_0674

Strindberg & Co tog ångbåt till ön. Det var de inte ensamma om, som också framgår i Solrök. (”Han ser efter om sakerna äro med, liksom om han skulle kunna se det i den röra av människor och persedlar som vimla på akterdäcket.”) Det var inte bara familjen som åkte ut, det var halva möblemanget!

”Där står lillans vagn; den där vitmålade med den blåa suffletten, inte den där andra; han känner den så väl, det är små vita mjölkfläckar på det blå tyget; och där är den stora fåtöljen och förmakssoffan och badkaret med blomkrukorna. De se så dammiga ut, de stackarne, de ha stått i tobaksröken hela vintern…”

DSC_0700 copy

Vi köper godis i handelsboden (även kallad livsmedelsaffär) medan vi väntar på att båten ska komma. Vi har noga kollat att den ska gå 16:35. Under tiden börjar det regna. Det öser ner. Någon släpps av vid kajen av en vanlig båt och ropar på mamma (en vuxen kvinna). Hon ropar mamma några gånger och när det inte fungerar ropar hon Eva. Slutligen ropar hon hallå. Hela ön är privatägd, men de har en restaurang som heter Carlssons bakficka. Och så denna affär. Som säljer en bok om Strindberg och Kymmendö som jag gärna hade velat ha men som kostar 150 spänn vilket jag anser är för mycket för en sån liten skrift. (Jag hittar den på adlibris för 120.)

DSC_0492

När klockan är fem över halv tycker jag att det är en smula underligt att båten ännu inte har kommit. Enligt min erfarenhet av de göteborgska skärgårdsbåtarna så är det synnerligen ovanligt att de inte är i tid. De brukar t.o.m. vara i god tid. Vi sitter kvar ett tag, sen går vi ner mot den lilla oansenliga bryggan. Jag tittar på klockan igen. Nu är hon tio i fem. Det är ingen idé att kolla tidtabellen, det gjorde vi både hemma och när vi kom dit. Men jag läser förstrött om att vill man åka med ett fartyg… och uppmärksammar Jonas på texten även om jag fortfarande är helt övertygad om att det inte har med oss att göra.

DSC_0712 copy

Det har i allra högsta grad med oss att göra.

DSC_0721

ges signal = vi ska ge/skulle ha gett signal

Jonas drar i nåt rep som gör att semaforen förändras – istället för att peka rakt upp i i himlen pekar den ut mot havet. Det var så vi skulle ha gjort. Samtidigt ser vi båten gå oss förbi där i sundet. Det hjälper inte att vifta och vinka! (Ingen av oss gör ett sådant patetiskt försök, det är för sent.) Vi ser den bara gå.

DSC_0491

Jag, som hela tiden varit medveten om att det vid femtiden ska gå en tvåtimmarsbåt till Stockholm, en direktbåt, börjar hoppas på detta alternativ men blir kallsvettig av nervositet för att vi ska ha missat den också, att det i själva verket var den båten som passerade. I så fall är sista hoppet båten till Dalarö om tre timmar. Vi är liksom färdiga med ön och regnet öser ner. Vi kan inte ta någon promenad heller. Joggaren som hjälpte oss till stugan upplyste oss om att han arbetade på ett behandlingshem för barn som är intagna på BUP och detta behandlingshem har ockuperat den närliggande stranden (”Stopp! Privat!”) vilket gör att man inte kan ta den vägen runt ön, lika lite som man kunde ta sig runt vid Strindbergs badvik. (Kunde och kunde.) Det visar sig att båten till Strömkajen (alt. Slussen) ska infinna sig om några minuter. Jag har dock fortfarande ångest för att inte systemet ska fungera. Kan man lita på det? Ta mig fan! Båten kommer och fäller ut landgången. Tack så jävla mycket!

DSC_0713

De dumma stadsborna får lära sig den hårda vägen (eller tvärtom: de ociviliserade skärgårdsborna kan inte vara som folk är mest och ha tidtabeller som gäller för alla alltid). Hur i hela världen skulle vi kunna veta att vi måste signalera att vi var på ön? Inga människor läser såna där finstilta texter – inte när man inte för sitt liv kan föreställa sig att det skulle kunna förhålla sig så. Vi tyckte vi var duktiga nog. Ett strålande exempel på hur man kan leva i vanföreställningen att man har allting under kontroll – när man egentligen har inget. Vi sa att vi annars hade fått knacka på hos BUP:arna. Fått lite värme.

Det skulle Strindberg ha vetat, tänker jag. Hur besvärligt det är. Nu fick vi i alla fall åka båt hela vägen hem och slapp hatta med all världens kommunikationsmedel.

DSC_0799

Och jag fick se mer av skärgården.

DSC_0736

Dessa grönskande öar.

DSC_0834 DSC_0844 DSC_0869

*Det måste han inte alls. Han kan ha kommit via Hemviken.
**Nej, det var det inte. Han hade dessutom gardiner.

Källa: Vandra med August Strindberg

Strindbergs syrenhäck

Här mejlar man med juristen i Stockholm om Strindbergs skrivarstuga på Kymmendö och han börjar prata om ”syrenhäcken han [August] planterade”. Va? Det visste inte jag?

img_5453

Det är det som gör det en aning påfrestande att umgås med juristen; han vet alltid någonting om precis allting och nästan alltid mer än jag. Då är jag ändå Strindbergian! Jag är helt säker på att jag har läst mer både av och om Strindberg än han (fast han har läst Bland franska bönder, det har inte jag, typiskt!) och lik förbannat… kommer han upp med något helt oväntat även i detta sammanhang. Hur jag än letar i minnet kan jag inte erinra mig att Strindberg planterade en syrenhäck på Kymmendö. Där ser man.

”Efter att Hemsöborna publicerades 1887 var han inte längre välkommen. Hans skrivarstuga där han skrev Mäster Olof och Det nya riket finns dock ännu bevarad, likaså den sommarbostad familjen hyrde och hans egenhändigt planterade syrenhäck.”

Strindberg var trädgårdsintresserad och en jävel på det mesta. (En djefla man som kunde göra många konster, om han fick säga det själv. T.o.m. guld.)

sommar-med-strindberg

August Strindberg med döttrarna Karin och Greta 1886 i Gersau, Schweiz. Foto: August Strindberg/Kungliga biblioteket.

Jag känner klassmarkören. Jonas är uppvuxen i ett kulturellt hem (åtminstone modern är kulturellt intresserad), båda föräldrarna är jurister, systern är också jurist. Jag är uppvuxen i ett ointellektuellt hem, min far hade folkskola och min mor realskola – vilket var stort i hennes kretsar. De var tretton syskon, en dog och en blev utvecklingsstörd, de enda som studerade vidare var min mor som tog realen och min gudmor som tog studenten.

Jonas har någon sorts allmänbildning som jag saknar (han har fått den med modersmjölken!) och jag får passa mig hårt för att inte göra bort mig när vi är ute på våra utflykter. Den här gången ska jag köra mer med *begrundande tystnad*.

Hans föräldrar har gått i lyxpension i Spanien.

”Ska i em. upp till Idre och fjällvandra i tre dagar.” Det var också fräckt. Hur kan man fjällvandra utan mig? Borde vara förbjudet.

Dagens ungdom

De konfirmerar sig på ett helt annat sätt än gårdagens ungdom. Då var den stora grejen att vi fick böja knä och för första gången motta Herrens heliga nattvard. Alla satt i bänken och svarade på minst en fråga. Nuförtiden spelas det teater med utgångspunkt i den bibliska historien, nattvarden är redan tagen, alla förhör lyser med sin frånvaro och man blir välsignad genom handpåläggning. Prästen lägger sin hand på konfirmandens huvud, säger hans/hennes namn och ”Må Guds goda Ande vara med dig nu och alltid”. Under denna akt uppmanas släkt och vänner att komma fram och delta. Jag, konfirmandens far och farmor tågade alltså fram. (Vi hade ingen aning om detta men kände trycket.) Vissa hade hela tjocka släkten därframme. Andra hade ingen. 😦

20140426_114803

Åtalet mot Strindberg 1884, den s.k. Giftasprocessen, berodde förresten på att han smädat Gud i novellen Dygdens lön:

Så blev han konfirmerad på våren. ——— Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon å 65 öre kannan och Lettströms majsoblater å l kr. skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod, föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick »stämningar».

20140426_152424

Jag är inte alls avundsjuk på Pernillas hår!

20140426_162608