Sorgeliga saker hända

När jag spelade tennis med syskonbarnet råkade jag berätta den förfärliga historien om hur Stefan Edberg en gång servade och träffade en linjedomare så illa att denne avled till följd av skadorna. Syskonbarnet vet inte vem Stefan Edberg är, bara Björn Borg.

”Han kunde inte hjälpa det”, sa jag när jag märkte att V var påtagligt skakad. ”Men”, sa V, ”han har ändå mördat nån.”

Det var då jag insåg att jag nog borde ha hållit käft.

20160720_174820

Min backhand är bättre än min forehand.

Annonser

Ibrahimović, Đoković & Dedić

Ibrahimovićs kompis Đoković – vanligen Djokovic med j och utan accent i västerländska medier – åkte högst oväntat ut i tredje omgången av Wimbledon. Mannen är en maskin och vinner över alla som kommer i hans väg men inte den här gången. Han medgav på en direkt fråga att han inte känt sig hundraprocentigt frisk.

Ibras pappa är bosnisk muslim, Ibras mamma är kroatisk katolik. Novak Djokovic (Новак Ђоковић) är serb. Ibra förstår serbokroatiska, som det hette förr, numera serbiska respektive kroatiska efter den jugoslaviska statens sönderfall, men uttrycker sig bättre på engelska. Jag skulle gissa att han pratar engelska med Novak.

I Sommar spelade en robotforskare med rötterna i forna Jugoslavien ”Odlazak”, framförd av poeten Arsen Dedić som föddes och dog i Kroatien. Han är mycket älskad av de jugoslaviska folken. Jag vet inte om man kan jämföra hans popularitet med Taubes eller om det är att ta i. Hur som var detta en vacker sång.

En kvinnlig McEnroe

Google firar inte att Bob Dylan fyller 75 idag utan att Suzanne Lenglen skulle ha fyllt 117. Hon verkar ha varit en kvinnlighetens motsvarighet till John McEnroe:

…överkraven bidrog till att hon ofta fick nervösa utbrott om hon missade några bollar i rad. Under sin karriär kunde hon aldrig med att förlora, detta innebar dock att hon också hade svårt att uppleva glädjen i att vinna.

Hon var – precis som han – en ytterst karismatisk person och hade – precis som han – en gudomlig bollkänsla. Till skillnad från McEnroe brukade hon stärka sig i pauserna med cognac. På 1970-talet drack spelarna coca-cola.

Hon bröt mot den tidens klädmode som för damer i sportsammanhang föreskrev lång kjol och långa ärmar samt helst korsett. [!] För att öka sin rörlighet och snabbhet på banan klädde hon sig istället i halvlång kjol och kortärmad, urringad överdel.

Sorgligt nog blev hon inte äldre än 39 år men har för evigt förändrat damtennisen. Hon hade ett väldigt yvigt kroppsspråk! Det märktes att hon dansat balett.

Suzanne Lenglen was also known as a very graceful player.

John McEnroes självbiografi

Jag har läst McEnroes autobiography från 2002. I USA heter den You Cannot Be Serious och i Storbritannien (det är den utgåvan jag har) bara Serious. ”The Number One International Bestseller.” John McEnroe var inte bara nummer 1 i tennis, han är nummer 1 på att sälja böcker också. 😉

Som jag sagt förut, det bästa med McEnroe – i mina ögon – är att han tycks vara ohjälpligt dålig på att förställa sig. Lika naken som han var på tennisbanan, lika naken är han utanför. Han har inga större problem med att berätta som det är. Även om det som är, inte är så förbannat bra. Kolla här:

The very lowest point came at the beginning of the third set, when I saw some people in the stands cheering for Gilbert. They weren’t doing anything wrong, just encouraging him, but something in me snapped, and I actually heard myself mutter an ethnic slur. No one heard it but me. And I thought, You have now officially gone over the edge. 

Den som aldrig har tänkt något rasistiskt räcker upp handen.

That was diametrically the opposite of how I had been brought up, of everything I believed in. It wasn’t me. But it had come out of my mouth.

Jag tillhör dem som tror att rasismen ytterst är av biologisk natur, att det är människans flockmentalitet som gör henne till rasist. Och att det är bättre att erkänna att man har rasistiska tendenser än att förneka det. Men McEnroe hade inte behövt berätta det för hela världen. Hade han inte varit så självreflekterande…

john-mcenroe-serves-bjorn-borg1

Det sorgliga är att McEnroe under uppväxten aldrig tyckte att det var underbart att spela tennis, det var inte så att han älskade det. Det gjorde han inte under karriären heller. Det var som om han såg det som en plikt, någonting han bara måste göra. Han var bäst på det så han var tvungen att fortsätta. Men han led så djävulskt av sina förluster att han knappt kunde uppskatta segrarna. Att vara nummer ett i fyra år hjälpte honom inte:

A line from a letter sent to me by my old high-school friend Melissa Franklin kept ringing in my ears: ”You always seem slightly distressed.” I knew she was right, and I kept wondering why.

Distressed = bedrövad. Han återkommer hela tiden till hur mycket roligare det var att spela i lag, han spelade bl.a. basket och fotboll (mest europeisk) men jag antar att det blev tennis för att tennis var hans bästa gren. Inte hans roligaste, men hans bästa. Han skulle ha mått betydligt bättre av att kunna dela eländet med andra. Det var därför han gillade att spela dubbel och Davis Cup, då var han inte ensam. Just ensamheten var hans stora problem. Att allting hängde på honom. Ingen annan.

When people boo, I have a hard time not taking it personally. (…) I feel isolated out there in the first place (…)

Hans föräldrar tryckte på:

Sometimes I think I was pushed into something I didn’t really want to do.

John McEnroe Sr var entusiastisk inför att ha en son med så stor idrottslig talang. Som tolvåring var han sjua i landet. Hade Jr själv fått bestämma hade han troligen inte blivit nummer ett. (Jmf. föräldrar som tvingade sina barn att ta pianolektioner. I efterhand är de tacksamma. Det är så han ser på det idag.)

And so my parents pushed me. It wasn’t in a bad way – you know the horror stories about tennis parents – but they were the driving force.

På flera ställen skrattar jag högt:

Becker was a big guy with a huge serve, he was deliberately intimidating. He always walked around with his chest stuck out, like: ”Oh, you’re lucky we didn’t win World War Two.”

McEnroes föräldrar var affectionate mot hans första fru, Tatum O’Neal, men de gillade henne inte riktigt eller gillade inte riktigt att deras son var tillsammans med henne. Tatum var skådis, hennes föräldrar var skilda, hon var för ung (fem år yngre än McEnroe), hon hade ingen högre utbildning. Nu var hon gravid och ännu var de inte ens gifta:

And then, beyond all that, to have a child out of wedlock! My parents were churchgoing Catholics. My brothers and I had all been baptized and confirmed, and I had gone to Mass every week until I was eighteen. Even though I had decided for myself that organized religion was a sham, and that God, if He exists, must be deaf, dumb and blind, – Catholic guilt doesn’t go away easily.

Vilket gjorde att han fick enorma problem att meddela sin mor att Tatum var gravid och att de väntade sitt första barn. Till slut tog han mod till sig.

Jag tycker inte att hans mamma verkar vara den allra trevligaste. Efter sex månaders uppehåll från tennisen skulle han börja spela igen. Föräldrarna blev mycket lättade och mamman sa: ”Now you can buy some diapers for Kevin.” Hur mycket pengar skulle han behöva tjäna för att hon skulle sluta säga sådana saker? undrade han. ”Is it five million? Ten? Fifteen? Twenty?”

Det som verkligen krossar mitt hjärta är en rad på s. 269 när han håller på att separera från Tatum. De bor fortfarande ihop (skilda sovrum). En kväll får hon för sig att gå på bio och han följer med. Det väcker en viss uppmärksamhet. De är ju celebriteter. I mörkret sitter John och gråter och kan inte fatta hur hon kan gnistra och glänsa och se ut att vara lyckligare än nånsin: Varför var inte hon ledsen, även om hon nu tyckte att skilsmässan var en bra idé? När hon flyttat därifrån sover han med de två sönerna i sängen och gråter varje dag. Han har ovanligt lätt för att gråta. (Precis som när han var barn och förlorade en match. ”Here come the floods” brukade folk säga.) Det är detta som krossar mitt hjärta:

In Paris, I was literally crying on the changeovers.

Jag tycker vansinnigt mycket om John McEnroe och jag tror att han tycker så mycket om Björn Borg för att Björn Borg lät honom vara den han var. Borg skulle aldrig drömma om att säga något dumt till McEnroe när han uppförde sig dumt. Han lät andra vara – – som de var – och det är en sällsynt mänsklig egenskap.