Grattis Uffe, folkpensionär idag!

”I vissa kretsar är det omöjligt att ens antyda att det funnits perioder i mitt liv som jag inte hade klarat utan Ulf Lundell.”

Under askan glimmar glöden
I all vilsenhet finns vägar bort från döden
I alla nederlag finns hopp för bittra öden

Annonser

Brando-Jagger-grabben

Ulf Lundell nämner Mick Jagger vid ett tillfälle till i Jack.

Bart somnade ju såklart. Pang på soffan. Sonja och jag gick in och la oss i huset och jag försökte genast få knulla med henne.
Är du så kåt? sa hon med skräckslagna ögon.
Jag svarade att så var fallet. Så kåt är jag och kan jag nu inte få knulla med dej? Hon påstod sej inte vara frisk, inre blödningar eller nåt sånt, och vände sej om och såg in i väggen. Jag öppnade ett fönster och la mej demonstrativt på golvet och huttrade. Hon vände sej om igen och frågade hur det stod till.
Bra, sa jag, men jag fryser så förbannat.
Du har förändrats, sa hon.
Herregud, tänkte jag, nu kommer det igen, den där sentimentala sörjan om förändringar och Strindbergssnack och djuphet och känslosamhet.
Ja, håret har växt en bit sen sist, sa jag. Sa jag, Brando-Jagger-grabben.
Sådär framfusig och desperat var du inte förr, sa hon.
Jag drog mattan över mej och försökte somna.

I Bergets topp sjunger Lundell:

Jag ger fan i det som vart
Jag ger fan i Jonny, Linnéa och Bart

Jonny var som bekant fotografen Joakim Strömholm. 1971 tog han följande bild på Uffe och sin egen flickvän Mona = Linnéa:

uffejpg

Lundell är 21 år gammal och sitter och klappar en katt i den stuga i Vita bergen där han skrev första delen av Jack. Lappen på väggen vid den egenkonstruerade lampan kallar Joakim för ”Uffes att-göra-lista”. 😉 Förmodligen nåt coolt citat. Direkt på väggen har han målat en apacheindian. Bellmantavlan har fått skägg. Affischen gör reklam för Cirkus Scott. Bland skivorna står ett nothäfte med Dylanlåtar. Mona klappar förresten en annan katt. Adressen är Mäster Pers gränd 8.

Lundells sammanfattning x antal år senare:

”Fantastisk bild på sitt sätt. Ett containerhem i en stuga i Vita Bergen, 70 spänn i månaden, pump i gränden, utedass. Aldrig bott bättre.”

Jag förstår honom fullständigt. Jag mår aldrig bättre än när jag är på mitt torp. (Under rätt årstid.) Lyxen i det primitiva! Det är bättre än lyx.

Sophiahemmet

I andra delen av Jack, skriven i dagboksform, jobbar Jack på Sophiahemmet, som han kallar Sophemmet, och vantrivs svårt.

”Varenda fredag är det likadant. Innan jag får gå hem är jag tvungen att dra upp grusplanen framför stora entrén i raka linjer med den där bredspåriga krattan. Det är som på adertonhundratalet. Allt på det här sjukhuset är som på adertonhundratalet. Till och med utbärningarna. Av liken menar jag. På andra sjukhus brukar man binda en lapp runt stortån, en annan runt halsen och så över med ett lakan och iväg med kroppen ner till frysrummet. Och det går så till att man utnyttjar sängens hjul och sjukhusets hiss och det går lätt och lugnt tillväga. Här, på Sophemmet, hämtar man en vagn med cykelhjul med en kista uppå, tung som bly och draperad med en svensk flagga. Man rullar detta makabra ekipage över grusplanen, parkerar vid trappan och tar tag i dom handtag som kistan är försedd med och kånkar iväg med den till den sal där liket befinner sig. Liket är tungt. Liket är så inihelvete tungt. Och gult och ljummet. Men framför allt är det tungt. Och när man har ställt ner kistan på golvet ska man försöka få grepp på kärringen eller gubben eller vad det nu är och det finns inget som är så svårt att få grepp på som lik. Dom bara glider undan. Men till slut, hela tiden alltså övervakad av en så kallad Sophiasyster, får man ändå ner den döde i kistan och sen ska man ut ur salen. Och då finns det vissa utprovade steg man ska ta och man ska backa och vända och gå i takt och se allvarsam och högtidlig ut, fastän kistan väger hundra och liket som ligger i väger hundrafemti. Och så nerför den där trappan. Och det är ett under att det går vägen och man känner hela tiden att nu tappar jag det här och kistan slår i backen och kroppen rullar ut i gruset och då jävlar i min själ är det jag som springer! Men man får underligt nog upp kistan på vagnen som väntar i solljuset och så bär det av över dessa förbannade grusgångar med flagga över kistan, ner till ett bårhus. Och systrar och biträden står allvarsamma och sorgsna och beskådar uttåget. Och i bårhuset ska liket ut ur lådan sin och upp på ett obduktionsbord och det vill inte liket. Liket vill ligga kvar i kistan. Liket vill vara dött och hamna i jorden så fort som möjligt. Men det vill inte läkare och släkt och vänner. Dom vill ha en fullständig dödsattest. Därför ska liket upp på obduktionsbordet för att bli obducerat. Och man blir tvungen att kånka upp den gamla damen ur kistan och ryggen är nu ond på en. Till slut ligger hon ändå där, tanten, och fettet väller över det rostfria bordets kanter. Själv rusar man ut i ljuset och försöker andas.”

360px-Sophiahemmet_Stockholm_front_20060509

70-talets generationsroman

jackOline Stig, som är född 1966 och uppvuxen i Varberg (numera bor hon i samma skånska by som min bror), läste Jack när hon var 16 och kan inte förstå hur hon kunde identifiera sig med honom.

”…trots att jag aldrig hade gjort en enda sak av det boken handlade om (knulla, supa, röka brass, ta amfetamin) och bara besökt Stockholm en enda gång, på semesterresa med familjen, gjorde boken ett outplånligt intryck.”

Jag har också ställt mig undrande inför det fenomenet.

Själv växte jag upp i Falkenberg och läste Jack vid 14 års ålder. Jag är 70-talist och var i Stockholm första gången 1979, också med familjen. Och precis som Olines föräldrar läste Jack gjorde min far det. Fast han förfasade sig inte. Pappa, som sällan läste böcker, tog sig igenom Jack med nästan lika stor förtjusning som jag. (Vi hade mycket roligt åt scenen där Jack som vaktmästare på Sophiahemmet ska bära ut de döda i kistor: ”Liket är tungt. Liket är så inihelvete tungt.”)

Hur kan man som ”oskuld i en småstad” läsa en bok som är så fjärran från ens egna erfarenheter och ändå känna en så total kärlek?

För mig är inte svaret på frågan att ”våga följa sina drömmar” – ”Det var det Jack gjorde, eller ville göra. Och denna hans desperata vilja skar rakt över alla könsgränser och erfarenhetsmässiga hinder.” Det var inte det. Det var att jag tänkte som han, kände som han, tyckte som han. Att allt det yttre bara var attiraljer. Brudar, bärs.

I mina ögon handlar inte Jack om att knulla och supa och röka brass och ta amfetamin – det handlar om allting.

”Vad ska du med en kvinna till som har en så elak nuna?” frågar Jack sin spegelbild i en sorglig stund. Det finns många sorgliga stunder.

Jack kan anklagas för att vara sexistisk, men det är ju bara det att han inte censurerar sig själv. I boken tänker Jack och vi får höra vad han tänker. ”Sug min kuk och vårda ditt yttre, hynda.” Det är ingenting han går omkring och säger till folk på stan. Det utspelar sig i hans eget huvud. I detta huvud är han fri:

”Sophiasystrarna skulle idag invigas i sitt kall. Jag beordrades att med en gles pinnkratta dra upp samtliga områdets grusgångar i räta linjer. Jag gick där med min kratta i hettan och tänkte att så fort det mörknar ska jag dra ner dom där systrarna, en efter en i hallonlanden, och knulla högfärden ur dom.”

Oline Stig skriver om skillnaden mellan dåtidens arbetsmarknad och dagens. Man kunde ta vilket jobb man ville. Hade man inte lust att vara kvar testade man något annat. Idag kanske man (som jag) inte ens får något. Det är ingen som vill ha en och följaktligen kan man inte rata någon heller.

När Jack ska bli brevbärare måste han gå en 30-timmarskurs. (”Den här kursen är obligatorisk för anställning i posten.”) Han försöker slingra sig ur det på alla upptänkliga sätt – hävdar att han burit post föregående sommar – och överlever inte mer än en dag av mördande trist undervisning. Jag skrattar länge åt detta när jag läser det nu: Vad hade Reinfeldt sagt om någon som inte kan härda ut i 30 timmar? ”Man ska arbeta, inte supa” – det är vår tids mantra. Jack gjorde tvärtom.

Nästa morgon ringer han upp och säger att han försovit sig och inte orkar sitta på skolbänken. Kan han inte bara få en väska och börja dela ut? Han får återigen beskedet att det är obligatoriskt.

Jaså, sa jag, ja… då är det inte mycket att göra åt då.
Vänta ett tag, sa han, så ska jag hämta Wilhelmsson.

Man kan ju inte annat än älska någon som skriver så här.

Wilhelmsson satt och fikade så det dröjde. Jag bläddrade i en Viva och petade tånaglarna och äcklades av deras sätt att kalla varandra vid efternamn och av allt vad byråkrati och postverk hette.
Wilhelmsson, sa en röst.
Ja, sa jag, det är Jack Råstedt och jag kan inte med den där undervisningen. Jag vill ha jobb, jag vill röra på mej.
Men, sa Wilhelmsson, trettitimmarskursen är obligatorisk för en anställning inom postverket.
Åh, är den? sa jag.
Ja, det är den och utan den blir det ingen anställning.
Nähä, sa jag, då får det vara.
Och så fick det bli. Min utpressning hade inte gått hem.

Vilken lycka för Lundell (det är långt mellan lycka och leda!) att han kunde bli författare istället för brevbärare och musiker istället för vaktmästare.

”Käken ska glappa imposant
som på en svindelsjuk vid en brant”

Ulf Lundell, Maria-Pia Boëthius och Mick Jagger

m-pI Ulf Lundells debutroman Jack har Jack ett förhållande (året är 1975) med Marlena. Om Lundell själv är förebilden för Jack är Maria-Pia Boëthius förebilden för Marlena.

”Och hon berättade. Herregud, hur och vad hon berättade. Hon hade legat med Maria Schneider och Mick Jagger. Hon hade…”

Jag har alltid (nåja) undrat om det där är sant, dvs. om det har hänt i verkligheten. Har Maria-Pia Boëthius legat med Mick Jagger? Det förefaller mig inte alls otroligt. De tillhör samma generation. Hon är född 47, han 43.

Mick Jagger lär ha sagt till Carla Bruni att han uppskattade antalet kvinnor han haft sex med till 4 000, varav hon var en. Då var han bara 50 år. (”Apparently you could describe womanising as his chief daily hobby, aside from following the cricket and reading the financial pages on his iPad…”) Det är klart att 4 000 kan ha varit skryt, men det stämde nog på ett ungefär. En källa hävdar att ”Mick can’t live without women. To him, having sex with a woman is like opening the fridge and taking out a beer. It is not a meaningful act.”

Å ena sidan är allting meningslöst, å andra sidan är allting meningsfullt.

Gåtan som icke låter gissa sig kom så åter, som Viktor Rydberg sa: Vad är meningen med livet? Och har Mick och Maria-Pia varit intima?

Maria-Pia tog lite illa vid sig av vad Ulf skrev i Jack om ”deras” förhållande. Hon skrev en egen bok där hon kallade Ulf för Jack (vad annars) och betecknade honom som alkoholist, redan då. ”Jag skulle aldrig stå ut med att vara alkoholisthustru.” De var ihop ett halvår.

Lundell tar upp det i sin bok också:

Jack, sa hon, du är alkoholist.
Är jag? sa jag.
Ja, det är du.

Både Ulf Lundell och Mick Jagger har skärpt ihop sig och börjat sporta istället för att supa och knarka. Lundell söp bort sitt 70- och 80-tal och Mick var inne i dimman, även om han aldrig var så illa ute som Keith Richards (som är ett levande mirakel).

Lundell lever nu på landet (hans rätta element) och tycks på allvar vara tillfreds med livet. Det trodde man aldrig han skulle bli. Jag trodde han var evigt rastlös.

För några år sen läste jag om en undersökning som kommit fram till att man är som lyckligast när man är 72. Eller om det var 73.

Så: vår bästa tid kanske inte är nu. Den kanske är i morgon. Eller i övermorgon.

Och är det inte en ödets ironi att vi blir lyckliga först när vi snart ska dö? Det tar ett liv att lära sig leva – och sen är det för sent.

Gatorna runt fabrikerna

20140121_155433

”Och allt började för länge sen / runt fabrikerna i Norrköping…” sjunger Plura i Kungarna från Broadway. Men jag förknippar ändå Norrköping mest med en Lundell-låt från debut-LP:n Vargmåne, som egentligen är en John Mayall-låt (Walking on Sunset).

20140121_155603

I början av 70-talet gjorde Lundell ett misslyckat försök att leva kollektivt på landet utanför Norrköping. Ibland tog han sig in till stan.

20140121_160425

Du kanske säger ‘Norrköping, det är en jävla stad’
Då har du aldrig gått på stadens södra promenad

I’m not that chained-up little person still in love with you

Igår natt hade jag fruktansvärda mardrömmar när jag väl somnade, sådär så man är rädd långt efter att man vaknat, bl.a. riktades en gevärskolv mot titthålet i dörren.

I was drowning in my own sweat!

Inatt (efter att ha tagit en tablett) drömde jag om Ulf Lundell, han och jag och ett antal andra skulle hålla någon sorts föredrag, det var grupparbeten och Uffe och jag ingick i samma grupp, jag sa någonting om att det är förnedrande att man aldrig kommer ur det, man trodde man skulle slippa det på ålderns höst, detta eviga skolfenomen. Uffe sa inte så mycket, men han höll mig i handen när vi var ute och körde bil (?). Vi var hemma hos någon regissör som hade spelat in en amatörmässig film, vardagsrummet förvandlades till en sandstrand i Spanien genom att det låg sand på golvet. Jag grubblade över min redovisning. Det jag skulle prata om – en växt? – hade ett konstigt namn. Sen kommer jag inte ihåg mer och tur är väl det.

Ja, hädanefter är man hänvisad till fysisk kontakt med män i sömnen, tänker jag lite bittert. Men jag tänker också att det är en styrka att vara fri om ofriheten är en slavens frihet – om man är bunden utan glädje.

Man klarar sig (bättre) själv. Som Gloria Gaynor.