Tegnér i Varberg

Sommaren 1826 vistades skalden, professorn vid Lunds universitet och nyligen utnämnde biskopen i Växjö stift, Esaias Tegnér, drygt tre veckor i Varberg. Tegnér led av både fysisk och psykisk ohälsa.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Han var inneboende hos kyrkoherde Nordvall på Landeriet Freden vars gula mangårdsbyggnad fortfarande finns kvar. Varberg blev kurort 1811 så Tegnér var där för att dricka brunn och ta salta bad.

1825 hade han drabbats av en djup depression som skildras i Mjältsjukan med den berömda inledningsraden: ”Jag stod på höjden av min levnads branter…”

I ett brev till sin väninna, som var friherrinna, Martina von Schwerin, bosatt på godset Sireköpinge i Skåne, skriver han från Varberg den fjärde juli:

Jag är i fysiskt avseende ännu, som man säger, i mina bästa år: mina själskrafter äro ännu oförsvagade: men mitt hjärta är utlevat, är dött, och jag vet icke vad som skulle kunna väcka den döde. Frågan är icke att finna mitt liv lyckligt; blott drägligt (…). 

Han var då 43 år  och skulle fylla 44.

Hit till Varberg har jag nyligen kommit, kan således ej undra över att jag av baden, som jag tar två gånger om dagen, hittills ej märkt annan verkan än att jag finner mig något renare än förut. Dessutom dricker jag även på morgnarna salt pyrmonter och till överflöd rider jag även mellan vattnen. Badgäster äro här ännu få: men Gyllenkrook väntas hit och greve Ugglas med fru.

Det var Tegnérs öde att ständigt utsättas för kurer som inte gav några direkta resultat. Som framgår av en artikel i Läkartidningen användes hela den dåtida arsenalen av behandlingsmetoder på Tegnér, alla ungefär lika verkningslösa. Under en stor kris på 1840-talet, då Tegnér inte bara var förtvivlad utan också förvirrad, idag skulle vi nog säga psykotisk, ordinerades han ”kräksalt, iglar runt stolgången, spansk fluga (torkad skalbagge som maldes till pulver och lades på huden, ofta i nacken eller bakom örat; pulvret var starkt hudirriterande och gav blåsor och sår som skulle hållas öppna och vara sig för att driva ut sjukliga kroppsvätskor), åderlåtning, laxativ, omväxlande kalla och ljumma bad samt opium”. Den som har varit i Tegnérs hus i Lund, det som ligger på Stora Gråbrödersgatan och är museum, vet att där finns en speciell stol på grund av att han hade hemska hemorrojder. Stackarn!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tegnér var inte nöjd med kvinnoutbudet på badorten: ”en lam fröken Trafvenfelt från Stockholm, en galen fru Schott från Göteborg, och från samma ställe en fru Lack, som väl icke heter Lyte, men gärna kunde förtjäna namnet; och några andra dylika.” (Tegnér associerar till Göteborgsfirman Lack & Lyte.) Tidigare har han varit i Ramlösa, han besökte otaliga kurorter i sitt liv, och där var umgänget mer påtvingat än i Varberg: ”Mellan badgästerna är för övrigt ingen kommunikation…” Han är glad för detta.

Som den borne pessimist han är vågar han inte ha några förhoppningar om att väninnan ska komma och hälsa på honom:

Annars är väl från Sireköpinge till Varberg föga mer än en dryg dagsresa, baden prisas synnerligast för reumatiska och giktåkommor varav friherinnan lider, grannskapet med Göteborg kunde vara lockande för den som är född och uppvuxen där: men jag vill ingenting hoppas, jag vet att det vore mig en för stor glädje. Jag får finna mig i min ödemark, där hela naturen är en bild av döden med sitt sandfyllda timglas i handen.

Värmlänningen Tegnér gillade inte sand eller ökensand som han också säger. Den nittonde juli skriver han till bästisen Carl Gustaf von Brinkman:

Bäste Brinkman! Sedan mer än 14 dagar är jag här och insaltas som en sill i skärgården. Till en början badade jag två gånger om dagen och drack dessutom saltpyrmonter; men därav fann jag mig icke väl och har nu inskränkt mig som de andra till ett bad om dagen, utan någon vattendrickning. Men likafullt kan jag icke berömma mig av att må bättre än förr, utan snarare sämre.

Livet igenom hade hans högvördighet biskopen i Växjö en hälsosam distans till den kristendom han så djupt bekände sig till:

Jag känner mig matt, i stället för stärkt som förhoppningen var; men man hänvisar mig här, liksom i teologien, till framtiden, den rätta välsignelsen kommer efteråt.

Han påstår sig vara inne på sin tredje förkylning under den korta Varbergsvistelsen – ”kroppen blir som en svamp” och porerna står vidöppna (för alla slags baciller, antar jag att han menar, fast det borde vara tvärtom, allting skulle ju enligt tidens uppfattning bli till det bättre om man bara utsattes för havets friska vindar och läkande egenskaper på den egna lekamen). Det är nu han skriver de mindre smickrande raderna om staden:

Lägg nu till allt detta den omständighet att Varberg utom all fråga är det fulaste stället i Sverige: det är Nordens sanddosa, icke ett träd, icke en skugga, icke en grön fläck så långt ögat räcker, blott flintskalliga berg och saltvatten och skrivsand. De underverk baden göra, dem göra de, liksom Moses i öknen. Men man lär tro att det är med fula ställen som med fula fruntimmer: de äro nyttiga för hälsan. Badgästerna svarade i början rätt väl emot stället: en förtorkad ödemark inom dem, som utom: obehagliga damer och obetydliga karlar.

Jag är särskilt förtjust i uttrycket ”flintskalliga berg” om klipporna.

Det går inte riktigt att jämföra dagens landskap med gårdagens. Varberg för 200 år sen var betydligt kalare än idag. Det fanns inte mycket lummighet i trakten (”icke en grön fläck”) och Tegnér rörde sig väl mest mellan Freden och stranden och såg ingenting annat än det han kallar ödemark.

Han medger dock att det är ”mycket bättre” sen han fått sällskap av fru Ugglas och Mathilda – oklart vem Mathilda var.

När jag betraktar gärdesgården som omringar trädgården önskar jag att man hade kunnat trolla tillbaka tiden: tänk att se Esaias komma gående där…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

År 1946, hundra år efter Tegnérs död, utkom Fredrik Bööks biografi i två delar som jag fick i julklapp en gång. Jag har alltid varit fascinerad av Tegnér. Fredrik Böök dog inte förrän 1961. Hans far- och morföräldrar måste ha varit samtida med Tegnér. Plötsligt känns inte det historiska hoppet till Tegnér så stort.

Annonser

Upplyst strandpromenad

Idag samlades vi alla, inklusive en nyklippt Vanna, vid Ankaret för att inviga Strandpromenadens nya belysning. Belysningen är en del i den allmänna upprustningen av Strandpromenaden som 2012 fyllde hundra år.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tidigare har det varit belysning från fästningen fram till Ankaret, nu går det hela vägen bort till Kåsa (Lilla Apelviken) och det gamla kustsanatoriet – nuvarande kusthotellet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Sammanlagt 40 låga stolpar med pyttesmå led-lampor har satts upp längs den kilometerlånga promenaden och 290 likadana lampor har monterats in i räcket som går längs den högst belägna delen av promenaden.”

MW i Varberg

I lördags när jag anlände till Varberg satt Mikael Wiehe på teaterns trappa och lät sig intervjuas, det var bara han och intervjuaren och en snubbe till. Jag passerade mitt framför näsan på dem. Sen satt jag och häckade sju meter ifrån dem.

Ordföranden i Myrdalsällskapet kom fram och hälsade på honom. Han ursäktade sig för att han förblev sittande (hade bra ursäkt men jag hörde inte riktigt vilken).

Det var trevligt att sitta där med Mikael Wiehe. Om än på sju meters håll.

Biblioteket i Varberg har genomgått en plastikoperation och ser inte alls ut som på den gamla trista tiden. Nu är det nytt och fräscht och konstigt.

Till min glädje hittade jag en hundrelaterad tidning. I denna hundrelaterade tidning läste jag att man inte måste ta milslånga promenader och träna varje vecka. Det tycker inte ens Eva Bodfäldt. Det kan räcka med att slänga ut lite godis bakom ryggen.

Det var ju väldigt bra för oss som är väldigt inaktiva.

Jag känner mig stärkt nu när Eva Bodfäldt har sagt detta. Prata och kela lite, det räcker gott! Och så kanske nån liten promenad då och då. Det blir så bra så.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hasse Andersson uttalade sig i samma tidning och sa att man självklart får ta hunden med sig in i himlen. ”En himmel utan hundar vore inget paradis.”

Därefter trängdes jag med Mikael Wiehe i ingången till Varbergs teater – förbunden med biblioteket. Man kunde komma dit både utifrån och inifrån så att säga. Mikael fotograferades ihop med Sara Beischer vars bok Jag ska egentligen inte jobba här jag läste för några år sen. När hon höll sitt tacktal avbröt hon sig och sa: ”Nu gråter min mamma.” Föräldrarna satt i publiken.

Mikael skulle för omväxlings skull tala istället för sjunga. Men han har ju en ljuv skånska så det gick bra det med. (Ingen kan uttala: ”Och tack för pengarna!” så schvungfullt som han.) 100 000 fick han att slita med hälsan. Jag funderar på att skriva tiggarbrev.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gör inte som jag gör

Jag brukar släppa Vanna lös på Varbergs fästning, hon brukar inte kasta sig utför stup. Bara för det rusade hon vid ett tillfälle fram mot kanten och jag fick skrika i panik. Det såg inte så trevligt ut när hon sprang i full galopp åt helt fel håll.

DSC_0512

Här är hon på väg tillbaka.

DSC_0494

Inte för att jag tror att hon hade trillat ner, men man vet aldrig.

DSC_0426

Det borde stå: ”SÄRSKILT BARNEN OCH HUNDARNA”

DSC_0506
Gör som jag säger, inte som jag gör: Ha hunden kopplad!

DSC_0517

Men det har ni säkert ändå.

DSC_0497

När matte var på sjukhuset

En vacker dag när matte var på sjukhuset fick Ellinor passa flatte. Det gjorde hon med den äran. Jag frågade om Vanna varit snäll, hon hade varit väldigt snäll. Bättre än Svinto.

IMG_6831

Det var inte så konstigt, Svinto var – om ni frågar mig – en hemsk hund. Han var en bouvier des flandres som i sin ungdom red på alla människor, han klamrade sig fast vid deras/våra ben och juckade frenetiskt. Sen doppade han sitt smutsiga, våta skägg i knät på en. Nej, Svinto var aldrig någon personlig favorit. Han dog av hög ålder häromåret och efterlämnade sin matte med dyra räkningar. Svinto var så jobbig för Svinto var så stark, förklarade Ellinor som stod Svinto tämligen nära, och skulle stanna och nosa överallt. Försökte man få honom att följa med försökte man förgäves. Vanna har inte förstått hur stark hon är eller skulle kunna vara. Även om hon drar i kopplet vid enstaka tillfällen är styrkan fullt hanterbar. (Att jämföra med min förra retriever som blev stark som en oxe, min far brukade beklaga sig – det var knappt han kunde stå emot.) Svinto gick inte att lämna i främmande människors vård, det slutade en gång med att vårdaren ringde polisen a.k.a Fabian som fick komma och hämta honom, själv hade hon flugit upp i närmsta takkrona. Fabian tillhörde familjen och fick rycka ut som räddningspatrull. Sensmoral:

1. Skaffa aldrig bouvier 2. Skaffa aldrig hanhund

Men hans matte älskade honom och det var ju huvudsaken. Hon brukade säga: ”Nej, Svinto, du får inte.” Det var en av hennes mest använda meningar. Jag brukade säga att jag tycker om alla hundar utom Svinto. (Det brukade jag inte alls. Han hade säkert sina goda sidor han också, det var bara det att jag inte uppfattade dem.)

IMG_6843

I alla fall. Hör jag inte ifrån mig till kuratorn kan han utgå från att jag mår ”bra”. Vi kom överens om att vi eventuellt skulle ha en uppföljning till hösten.

DSC_1092

Den unga hundpassaren…

IMG_6853

…belönades med en glass

IMG_6854

Varberg i mitt hjärta!

IMG_6875

Restaurangen tillät inte hundar på sin uteservering (det var kommunens, inte restaurangägarens bestämmelser) så det blev take away.