Månadsarkiv: juli 2011

Soya är inte kommen

Publicerad den av
2

”Soya är inte kommen?” frågade min far i förbigående.

Nej, hon är inte kommen.

Igår sa min mor att han nog är lite besviken över att han inte fått någon present på sin 75-årsdag och jag tänkte inte det också, nu är jag en dålig dotter också. Som om det inte räckte att vara en dålig människa! Jag blev så fruktansvärt ledsen, varför förstod jag inte det?

Min bror försökte trösta mig med att han/vi ju åkte bort, vi var bortresta, och är man det signalerar man kanske att man inte är så intresserad av att fira sin födelsedag. Man får inte ta på sig alltför mycket skuld, menade han. Men jag känner skuld, jag känner alltid skuld. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! De var med oss i Tyskland och husbilen var bara ledig då; annars hade han varit hemma. Vi gjorde inget annat än sa grattis. Nu skäms jag som en hund. Det kom liksom bort i och med resan. Som om resan var en present i sig. En regnig, misslyckad present.

Jag blev så fånigt glad när han satte sig bredvid mig på golvet på däcket på färjan: gubben kan fortfarande sitta på golvet! Han blir ju mer och mer lik farfar – äldre och äldre för varje dag.

Hade vi inte åkt till Tyskland hade inte Soya försvunnit. Ergo: vi skulle inte ha åkt till Tyskland. Min far hade kunnat ha sitt kalas. Alla hade varit  lyckliga. Istället får vi åka till Cheapy och köpa en slipmaskin, vi får åka till ICA och köpa något ätbart och vi får uppvakta honom i efterhand.

Meine Katze, Mein(e) Schatz(e)

Publicerad den av
3

Har någon sett en liten svartvit katt med gult fiskbenshalsband?

Hon var senast synlig i lördags kväll då hon vände i trappan efter att min pojkväns bror öppnat dörren, den dörr han släppte ut henne genom i fredags. (Hon är lite rädd för främmande, finner dem skrämmande. Det är en överlevnadsinstinkt och en av orsakerna till att hon klarat det hårda livet som utekatt i alla dessa år.) Själva befann vi oss i Tyskland.

Jag har ropat. Förgäves.

Snälla Soya, kom tillbaka. Det är inte roligt längre.

När hon var yngre var jag aldrig så orolig som jag är nu. Lite orolig var jag alltid, men ju äldre hon blir, desto mer övertygad blir jag om att den här gången var sista gången. Nu kommer hon aldrig hem mer.

Vi är dessutom i kvarter som inte är hennes egna, där hon hittills hållit sig runt knuten. Det gör mig extra orolig – och ”säker” på att hon är borta för evigt.

Alla andra kvarterets katter kom när jag lockade på henne inatt. Men inte hon. Mitt hjärta brister.