Vanna lever farligt

Idag hade hon i ett obevakat ögonblick på hunddagisets kontor fått i sig tre tuggummin. Jag tänkte inte så mycket mer på det än att jag hoppades att det inte skulle fastna i tarmarna på något sätt. Tills jag för säkerhets skull började googla. Då förstod jag att faran var en helt annan: om hon fått i sig sockerfria tuggummin som innehåller sötningsmedlet xylitol är det som choklad för hunden: DET KAN DÖDA DEN! Men jag tolkade det som att jag skulle ringa veterinär vid symptom eller om hon fått i sig stora mängder och jag tror inte att tre tuggummin är stora mängder för en 30-kiloshund. (”…en hund på tio kilo kan drabbas av symptom redan vid två till tre tuggummi.”) Jag petade dock i henne några sockerbitar.

”Hundar är mycket känsliga för xylitol. De får till skillnad från människor en ökad insulinfrisättning av ämnet, vilket kan leda till allvarlig sänkning av blodsockret. Vissa hundar har också fått leverpåverkan.”

Min veterinärvän på nätet försäkrade mig om att det inte var någon fara, men det var innan jag googlat. Hm… Har vi tur var det Hubba Bubba.

Imorgon ska jag upplysa dagiset om att xylitol är farligt för hund.

Tänk om Hailey, den lilla dansk-svenska gårdshunden, fått i sig giftet? Hon har nu sagt upp sin plats. Hon har byggt hus i Varberg.

Annonser

Inte jätteupplyftande

Zebran är som sagt ett randigt djur. Man föds, man lever och man dör. Man förblir ungefär densamme/densamma.

Jag trodde i min enfald att man skulle få skriftligt besked att man inte fått jobbet efter att man varit på anställningsintervju, det brukar vara så, om de alls hör av sig. Ibland får man skriva och påminna dem. Men nu ringde han bara för att tala om att jag INTE fick jobbet. Det hade gått till en 60-årig tant. De ville ha en erfaren registrator!

Sen sa han att om han skulle ge mig några råd skulle det vara att inte vara så blyg och tillbakadragen och inte titta ner i bordet. Något större fel på min hjärnkapacitet kunde han inte se. Blott personligheten.

Vi får väl hoppas att jag inte kallas till några fler anställningsintervjuer – för min egen skull. I’m a loser, baby, so why don’t you kill me? Det är faktiskt så det känns.

Det kommer alltid att sitta en fet DUGER INTE-lapp i pannan.

Och som Stefan Sauk sa i Lorry på 90-talet: ”Om det är så att du inte kan skaffa dig ett arbete så får du väl skjuta dig.”

Galen av sorg

Varje gång – eller nästan varje gång – jag tänker på pappa gråter jag och jag tänker på pappa varje dag. Det var likadant när farfar dog. Flera år efter hans död grät jag bara jag tänkte på honom. Bara jag tänkte tillräckligt länge på honom.

Jag kan tänka på pappa korta stunder utan att gråta.

Idag tänkte jag på när han skrek i telefonen inför sin första blodtransfusion: ”JAG KOMMER ATT DÖ!” Om en människa ska få blod är hon illa ute. Han hade en gäll och annorlunda ton i rösten. Han var rädd. Jag var också rädd. Jag var livrädd.

Sen, när döden närmade sig på riktigt, var han inte rädd längre. Mina böner uppfylldes; han fick någon sorts ro.

Men jag förstår inte hur livet kan vara så fasansfullt. Som ett nazistiskt koncentrationsläger. Det är bara det att sjukhuset är lägret. Och man avrättas inte, man dör av sig själv. Men man väntar på döden. Sin egen död.

Allting förefaller mig så ohyggligt meningslöst. Jag försöker hitta en glädje men jag vet inte vilken – utom Vanna. Allting annat kan kvitta på något sätt. Jag får ändå inget jobb och inget liv. Jag orkar inte.

Hela det här året är förlorat. Dödens år. Alltings död.

Jag älskade min far och allting vi älskar ska tas ifrån oss. Jag kunde inte ens uppfylla en enkel önskan. ”Skynda dig, Maria” sa han. ”Det är ingen fara” sa Ellinor. Han var för svag för att kissa i kissflaskan och begrep det inte själv. Han förstod inte hur vi kunde vara så grymma att vi lät honom kissa på sig. Han hade ju alltid kissat själv eller i den där flaskan. ”Skynda dig, Maria” sa han innan han gav upp och sjönk tillbaka i sängen och slocknade. Efter det hade han inte längre någon förmåga att uttrycka någon egen vilja.

Och jag ska leva med dessa plågsamma, outhärdliga minnen och ingen annan än jag själv kan hjälpa mig bära dem.

Kan man bli galen av sorg? Då är jag nog galen av sorg.

1900-talet var inget roligt tal

”Matte läser om gamla hemska protyska biskopar”, säger jag till flatte när hon visar tendenser att vakna till i natten. ”Usch!” (I kapitlet om kyrkan och nazismen.) Hon svarar som vanligt under dessa mörkrets timmar med ett *stön*.

”Vi hava ju lyckan äga en ras, som ännu är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara och skydda vår egna svenska folkstock. ”

Den socialdemokratiske chefredaktören på Arbetet och riksdagsmannen Arthur Engberg 1921 i en kommentar till inrättandet av det rasbiologiska institutet – som han alltså ansåg angeläget.

Engberg övergav senare sin antisemitism och blev motståndare till nazismen.

Brister och förtjänster

Apropå det där med vad hundar kan och inte kan

Jag har ju inte haft Vanna sen hon var valp så jag kan skylla alla hennes brister på detta. Men jag kan också ”skylla” alla hennes förtjänster på detta.

Vi passerade en galen hund i skogen, en skällande cocker spaniel. Han har inte förstått att han själv är svart, sa ägaren. Han led av ”tycker inte om svarta hundar”-fenomenet. Medan tanten och jag pratar, det är mest tanten som pratar, sniffar Vanna runt i kopplet, totalignorerande galningen. Sån är hon. För det mesta. En cool katt.

Det är som sagt inte min förtjänst. Inte uppfödarens heller. Det är hennes egen! Hennes natur. (Det är möjligen uppfödarens förtjänst – avelsmaterialet.)

Vanna var inte uppfostrad när jag fick henne. Hon var som en valp, fast ett och ett halvt år gammal. Vad brukar valpar kunna? Inte mycket. Vanna kunde på sin höjd ”sitt” och att hon skulle komma när man visslade i pipan. Något mer kunde hon inte eftersom hon aldrig vistades i möblerade rum. Första gången vi lockade upp henne i soffan gick hon omedelbart ner. (Sååå obehagligt att inte ha fast mark under tassarna!) Hon sov och låg på golvet, det var det enda hon visste. Nu sover hon i soffor och sängar som om hon aldrig gjort annat.

En bra sak med Vanna är att hon inte hoppar på folk. (Det kan tvärtom bli lite pinsamt när människor vill hälsa på henne och hon inte är jätteintresserad av att hälsa tillbaka. Men va’ fan, hellre en hund som är ointresserad än alltför intresserad!) Eller drar i kopplet. (Enbart på enstaka ställen vid enstaka tillfällen!)

En gång stannade en tant med två hundar i bilen bara för att beundra Vannas koppelgående. Hur kan hon gå så bra i koppel? Jag tror att det också är lite medfött. Vissa hundar (och vissa raser) har det i sig på något sätt – min collie behövde jag inte träna nämnvärt medan Inka alltid var lite si och så. När jag jobbade på hunddagis gick Scooby, en tervueren, som en ängel i koppel medan andra var hopplösa fall… jag tror inte det var Scoobys ägares skicklighet vi hade att tacka för det.

Vanna är i det stora hela en väldigt behaglig hund. De problem jag har med henne är att hon inte är jättebra på att vara ensam, att hon är skotträdd (när hon är passiv, inte när hon är aktiv) och att hon inte alltid lyder mig när hon hittat något ätbart.