Den fagra Särön

”På Särö har många välsituerade göteborgare haft sommarvillor.”

En vän i viken

Efter kursen i Vallda körde Vanna och jag till Särö. Vi följde en väg längs havet, en stenig väg, full av små stentrappor, och kom till en vik där jag släppte ner henne för att bada. Då ringer mamma och frågar om vi är på Särö (jag hade sagt att jag kanske skulle åka dit, vilket hon uppmuntrade, hon har själv varit där). Ja, sa jag, men var bodde Gustaf V? Det är nog ”svåråtkomligt” trodde hon.

Hah! Vad jag inte visste då var att jag hade det precis framför ögonen. Det stod PRIVAT OMRÅDE på skylten utanför den gigantiska tomten.

Att jag nu vet detta beror på SF:s journalfilm från 1941. Speakern säger att ”…här breder en nästan sydländskt växtlighet ut sin gröna matta ner mot vågorna och här ligger Gövik vid en vik av Västerhavet. Här är kungen gäst under några härliga sommarveckor hos kabinettskammarherre och fru Keiller…”

I slutet av filmen spelar kungen tennis, som sig bör, och när matchen är klar slår han sig ner och tar en välbehövlig cigarett. Han är 83 år.

Vanna som apportör

Återfått tron på Vanna som apportör. Nu tror jag återigen att hon är ämnad för något stort. 😛 Nej, jag har aldrig haft någon tappad tro på hennes apporteringsegenskaper, men det är så mycket annat…

Jag fattar bara inte hur tollaren kan vara så överintelligent. Tollare, det har man ju alltid haft fördomar om. Ingen riktig retriever – skrämma upp gäss locka till sig änder vid sjöarna i Kanada och sen apportera. Det blir lite spaniel över det. Men hon är helt makalös; följsam, mjuk, tyst, gör allting utan att bry sig om andra. Totalt fokuserad även (!) när hon löper.

Och hennes linjer – så raka att änglarna gråter av glädje. Vanna svajar lite på vägen utan att för den skull tappa riktningen, men hade tollaren sprungit på de vita linjerna på en fotbollsplan hade hon knappt lämnat den med tassarna. Hon är bara två år och redan en fullfjädrad artist.

Skulle inte tro det, va

Vi var fyra ekipage idag på kursen; en tollare, en jaktlabrador, en flat och en welsh.

KURS FÖRE KURSEN

När vi fikar börjar en kursdeltagare prata om lösa hundar under förbudstiden och undrar hur det egentligen är med det. En annan kursdeltagare säger att de får vara lösa om de har en sån där SBK-väst (ett s.k. tjänstetecken) på sig. Tjena…

Varenda hundägare skulle alltså kunna sätta på sin hund en SBK-väst och låta dem springa lösa från första mars till tjugonde augusti.

Lite lockande är det ju att skaffa en SBK-väst till Vanna som hon kan springa runt med när hon arbetar (som det så vackert heter). Men det är väldigt viktigt att den är väldigt tunn. Den får inte vara tjock, då får Vanna ångest. Materialet ska vara som en kökshandduk, då tolereras den väl även av Vanna. (Det vet jag av erfarenhet. Jmf. reflexvästen.)

Nästa fråga som uppstod var om man kunde köpa en sån även om man inte är medlem i SBK. Det kunde man. (Här kryper det fram. Alla är inte medlemmar i SBK! Själv är jag inte ens medlem i SSRK.)

En stor fråga var också vad som händer om en hund kissar eller bajsar när den går viltspår. Det blev aldrig klarlagt.

Vi körde rutan och en annan linjetagsövning. Vanna fixade alla uppgifter men var lite slö. Hon var i alla fall inte pipig. (Enstaka pip och då mest för att hon ville hälsa på de andra hundarna, inte för att hon var frustrerad när de jobbade.) Varför är det så mycket enklare för henne att träna med tre andra hundar än en?

Dennis (instruktörshunden) kan också pipa, det går inte att utsätta honom för vad som helst. Jag fick rådet att sysselsätta Vanna om hon börjar pipa, gå fot med henne eller vad som helst, inte bara vara passiv. De som har hundar som aldrig någonsin pipit under retrieverträning kan nog sk(r)atta sig lyckliga.

DENNIS

Sorry, folks:

SBK har dispens från Statens Naturvårdsverk att bedriva såväl träning som tävling i skog och mark även då ”hundförbuds”-tiden råder (1 mars – 20 aug), men för träning gäller:

– Att den ska bedrivas av en behörig träningsledare, instruktör eller auktoriserad lärare.

– Att träningen är en organiserad aktivitet inom klubbens verksamhet.

Tema: linjetag

FÖDOSÖK

ALLTSÅ, DENNIS. SERIÖST… 

DEN LILLA TOLLAREN ÄR BARA SÅ OTROLIGT DUKTIG.

UT

IN

The naming of dogs and cats is a difficult matter

Om jag hade haft två hundar, och dessutom av samma ras och kön, hade jag ständigt förväxlat deras namn. Jag kan inte ens hålla isär flatten och katten. ”Vad är det med dig, Vanna?” säger jag till Soya.

Men släkten – övriga familjemedlemmar – är värst. De kallar fortfarande Vanna för Inka med jämna mellanrum och de rättar sig inte heller. Det tycker jag är det värsta, att de inte ens inser sitt eget misstag. De bara kör på. Som om de redan gått in i senilitetens dimma.

Jag säger aldrig Inka till Vanna (bara Soya: ”Fin du är, Soy… Vanna”) men det har hänt att jag sagt det om henne. (”Då kan Ink… Vanna följa med.”)

Soya var idag på ett väldigt utåtriktat humör. Så fort hon fick syn på mig gav hon upp ett fasansfullt läte. Jag tror det berodde på att hon förväntade sig torrfoder i sovrummet. Det räcker att en enda gång placera torrfoderskålen på moster Annas skänk för att Soya ska sakna den när den försvinner. Eller så var det något annat som besvärade henne. Vad vet jag. Hon svarade aldrig på frågan: ”Vad är det med dig, Vanna?”

Påsen Soya har under magen är vanlig på äldre katter. Soya har alltid varit smal och fin trots kastrering, även om hon ökar i vikt på vintern när hon mest ligger inne och dåsar. Hon har sprungit mycket i sina dar och jagat många möss. När hon kom tillbaka till mig efter att ha varit försvunnen i ett och ett halvt år var hon rund som en boll, men det var knappast fetma, det var som barnen i Biafra: uppsvullna magar till följd av undernäring. Hon hade gula fläckar på tassarna och mjäll i pälsen också, men allt detta är borta nu.

P.S. Moster Anna var min fars moster.

Missuppfattning

Jag har länge levt i föreställningen att man inte kan låta Vanna ha värdefulla leksaker inomhus utan uppsikt. Det klassiska är ju att hunden biter sönder allting. Nu har jag insett att det inte nödvändigtvis är fallet. Hon kan ha både sin ”fotboll” och sin igelkott utan att skummet yr. Fråga mig inte varför. Igelkotten ger fortfarande ifrån sig ett lätt kvackande läte. Inatt tog hon med sig båda upp i sängen.

MIN MYSSE OCH MIN BYSSE

(Inte visste jag att) Soya lider av cellskräck

Öppen sovrumsdörr = Soya har inget behov av att lämna rummet och är avslappnad och tillfreds där hon ligger i sängen och ska sova

Stängd sovrumsdörr = Soya får ett oemotståndligt behov (för att inte säga begär) av att gå ut i hallen och kan inte koppla av, hur hårt hon än försöker

Nu vet man det.

Nästa gång, det blir inom en snart framtid, som  jag oljar in köksbordet (det ska torka i 24 timmar men det måste inte torka i 24 timmar) ska jag låta dörren vara öppen som vanligt och be en bön att hon håller sig i skinnet som vanligt.

Scillornas tid

Det är nu man ska vara i Lund, inte i Göteborg.

Ynkliga scillor, men det är allt huset har att erbjuda.

Ingen vanlig terrier

”…I saw an interview with George Bush. President Bush called to Barney and Barney came running. Unfortunately, Barney just kept on running. Right on by the President. Did not even stop to say hi.

It was then I realized that a Scottie is no ordinary terrier.”