Simning

Igår fick hon simma – idag fick hon jogga.

Annonser

Alla ska träna

Livsstil är skälet till att folk inte bara slutat säga ”jogga” och i stället kallar det ”löpträna”, utan dessutom känner sig manade att dela med sig i sociala medier varje gång de ägnat sig åt detta och exakt vilken sträcka de då sprang. Små darriga streck på en liten karta.

Livsstil är skälet till att Göteborgs-Posten Hälsa ställde frågan: ”Vad tränar du?” till Jessica Gedin, som inte sysslar med idrott – då hade det väl varit begripligt – utan kultur.

”Ingenting, det har jag aldrig gjort”, svarade hon. ”Hur har man tid för träning?”

Egentligen är det ju en högst klok och rimlig motfråga. Men den blev sensation, eftersom vi lever i en tid då träna inte är en hobby utan det nya leva.

Lisa Magnusson i Metro

De kan inte spå väder

brukar min mor säga och det stämmer nog. Igår skulle det enligt SMHI regna i Göteborg hela dagen. I förmiddags skulle det inte börja regna förrän klockan 18. Vanna och jag hade bara gått några hundra meter vid halvettiden när de första dropparna kom. Regnandet upphörde under joggingen för att återkomma efter den. I vanliga fall lunkar jag bara runt men idag tog jag i – både på raksträckan och i backarna.

7,2 kilometer har vi skrapat ihop den här veckan eftersom vi sprungit två (!) gånger.

När vi möter människor i spåret viftar jag lite slött med handen vid sidan för att Vanna ska hålla sig där. Det hade aldrig funkat med Inka.

Efter att ha stretchat henne utanför porten flög djävulen i mig och jag gick upp och hämtade hopprepet. Jag läste en intervju med Anders Gärderud där han sa att man skulle hoppa mycket hopprep. Det måste ha varit en intressant syn; jag i ösregnet, hoppande hopprep på asfalten. Vanna låg i gräset med bollen i käften, behagligt avslappnad.

På mitt förra jobb var det någon som hade hört att man inte ska jogga efter 40. Vilken otur att jag började jogga efter 40 och vilken tur att jag joggar så sällan!

Nu ska jag dricka Pepsi Max och bläddra i tre gamla nummer av Populär Historia.

DW-runda

Vanna har gått sitt livs första DW-runda. Jag har haft ångest för att hon ska ha ångest för selen, men ångesten var som bortblåst!

Vanna trivs ju väldigt med att vara i händelsernas centrum och omgiven av dessa trevliga människor och hundar var det som om hon inte riktigt fattade att det var en ovanligt stor och hemsk sele som skulle tas på henne – trots att vi bökade med frambenen och fick ta en ny för att den första satt för tajt. Vanna, hon bara stod där och flåsade lite men frös inte till is som hon brukar.

Hennes av(slappnings)knapp är vidunderlig. Har hon inget annat för sig lägger hon sig ner – även om det är i en fet sele med vidhängande pinne. Hon hann inte ens hämta sig från chocken (som visserligen inte var någon chock) förrän det började rassla bakom henne. Jag har ett minne av att min collie blev helt skräckslagen i liknande läge, men Vanna bekom det inte alls. Jaha, jag går omkring med en kedja bakom röven, jaha, inte för att jag fattar att det är kedja, men nånting är det, jaha, jaha. Jag kopplade loss den medan vi väntade på instruktioner. 3 kg var den blygsamma vikten.

Fört skulle alla hundarna gå en uppvärmningsrunda utan kedja och då kunde antingen pinnen hänga löst och släpande på marken eller så kunde man sätta upp den på ryggen, så att säga. Jag lät Vannas hänga löst och hon gick som om hon aldrig gjort annat. När hon väl fick kedjan på sig var det samma visa: inga konstigheter. *myspys*

I ett stillastående ögonblick passade Vanna på att rulla sig i selen och jag kunde efter den proceduren inte fixa till den igen utan fick hjälp av mer selkunniga människor.

Alla ropade: Joggare! Hund! etc så fort det dök upp något i spåret.

På väg tillbaka till bilen, fri som en fågel, tyckte Vanna att vi skulle ta samma väg som vi tar när vi joggar. Då gjorde vi det.

Vannas utveckling

sen hon började vattentraska i november:

20150210_135148

Numera skiljer det inte två centimeter utan en centimeter mellan höger och vänster lår. Och så har hon musklat på sig på frambenen där hon är och förblir jämnt musklad.

Fast nu diffar ju höger knä och vänster knä istället en centimeter som tidigare inte diffade alls! Aldrig får man vara riktigt glad.

Det lutar åt att jag kanske tar några ”lektioner” till. Hon avskyr det innerligt.