Simning

Igår fick hon simma – idag fick hon jogga.

Alla ska träna

Livsstil är skälet till att folk inte bara slutat säga ”jogga” och i stället kallar det ”löpträna”, utan dessutom känner sig manade att dela med sig i sociala medier varje gång de ägnat sig åt detta och exakt vilken sträcka de då sprang. Små darriga streck på en liten karta.

Livsstil är skälet till att Göteborgs-Posten Hälsa ställde frågan: ”Vad tränar du?” till Jessica Gedin, som inte sysslar med idrott – då hade det väl varit begripligt – utan kultur.

”Ingenting, det har jag aldrig gjort”, svarade hon. ”Hur har man tid för träning?”

Egentligen är det ju en högst klok och rimlig motfråga. Men den blev sensation, eftersom vi lever i en tid då träna inte är en hobby utan det nya leva.

Lisa Magnusson i Metro

De kan inte spå väder

brukar min mor säga och det stämmer nog. Igår skulle det enligt SMHI regna i Göteborg hela dagen. I förmiddags skulle det inte börja regna förrän klockan 18. Vanna och jag hade bara gått några hundra meter vid halvettiden när de första dropparna kom. Regnandet upphörde under joggingen för att återkomma efter den. I vanliga fall lunkar jag bara runt men idag tog jag i – både på raksträckan och i backarna.

7,2 kilometer har vi skrapat ihop den här veckan eftersom vi sprungit två (!) gånger.

När vi möter människor i spåret viftar jag lite slött med handen vid sidan för att Vanna ska hålla sig där. Det hade aldrig funkat med Inka.

Efter att ha stretchat henne utanför porten flög djävulen i mig och jag gick upp och hämtade hopprepet. Jag läste en intervju med Anders Gärderud där han sa att man skulle hoppa mycket hopprep. Det måste ha varit en intressant syn; jag i ösregnet, hoppande hopprep på asfalten. Vanna låg i gräset med bollen i käften, behagligt avslappnad.

På mitt förra jobb var det någon som hade hört att man inte ska jogga efter 40. Vilken otur att jag började jogga efter 40 och vilken tur att jag joggar så sällan!

Nu ska jag dricka Pepsi Max och bläddra i tre gamla nummer av Populär Historia.

Idag hände det

Vi sprang ett varv till. Dvs, vi vände och sprang tillbaka. 3,6 + 3,6 = 7,2

DW-runda

Vanna har gått sitt livs första DW-runda. Jag har haft ångest för att hon ska ha ångest för selen, men ångesten var som bortblåst!

Vanna trivs ju väldigt med att vara i händelsernas centrum och omgiven av dessa trevliga människor och hundar var det som om hon inte riktigt fattade att det var en ovanligt stor och hemsk sele som skulle tas på henne – trots att vi bökade med frambenen och fick ta en ny för att den första satt för tajt. Vanna, hon bara stod där och flåsade lite men frös inte till is som hon brukar.

Hennes av(slappnings)knapp är vidunderlig. Har hon inget annat för sig lägger hon sig ner – även om det är i en fet sele med vidhängande pinne. Hon hann inte ens hämta sig från chocken (som visserligen inte var någon chock) förrän det började rassla bakom henne. Jag har ett minne av att min collie blev helt skräckslagen i liknande läge, men Vanna bekom det inte alls. Jaha, jag går omkring med en kedja bakom röven, jaha, inte för att jag fattar att det är kedja, men nånting är det, jaha, jaha. Jag kopplade loss den medan vi väntade på instruktioner. 3 kg var den blygsamma vikten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fört skulle alla hundarna gå en uppvärmningsrunda utan kedja och då kunde antingen pinnen hänga löst och släpande på marken eller så kunde man sätta upp den på ryggen, så att säga. Jag lät Vannas hänga löst och hon gick som om hon aldrig gjort annat. När hon väl fick kedjan på sig var det samma visa: inga konstigheter. *myspys*

I ett stillastående ögonblick passade Vanna på att rulla sig i selen och jag kunde efter den proceduren inte fixa till den igen utan fick hjälp av mer selkunniga människor.

Alla ropade: Joggare! Hund! etc så fort det dök upp något i spåret.

På väg tillbaka till bilen, fri som en fågel, tyckte Vanna att vi skulle ta samma väg som vi tar när vi joggar. Då gjorde vi det.

Vannas utveckling

sen hon började vattentraska i november:

Numera skiljer det inte två centimeter utan en centimeter mellan höger och vänster lår. Och så har hon musklat på sig på frambenen där hon är och förblir jämnt musklad.

Fast nu diffar ju höger knä och vänster knä istället en centimeter som tidigare inte diffade alls! Aldrig får man vara riktigt glad.

Det lutar åt att jag kanske tar några ”lektioner” till. Hon avskyr det innerligt.

Ett milt klagande

Som höres är inte vattentrasken Vannas favoritplats på jorden.

Ett tuggben = fyra bullar

Vannas fysioterapeut har ett bord med diverse information, företrädesvis om viktminskning. Medan hon bytte om studerade jag en lista som förklarade hur många vetebullar olika hundben etc motsvarade. Det här var ju inte bra, sa jag.

 = 

Hon tog då en övergödd golden retriever som exempel. Den hade minskat stadigt i vikt med hjälp av ett hårt viktminskningsprogram men gått upp två kilo under julen på grund av att den fått ett ovanligt stort tuggben av råhud.

Jag som trott att dessa ben var helt oskyldiga i viktsammanhang. Är det därför Vanna gått upp ett kilo? Jag köpte ju en massa sånt på Gekås…

Vanna har hållit vikten perfekt i ett år men nu ligger hon på 31 istället för 30. Jag vill inte ha henne där. Men hur får jag ner henne detta kilo?

Det är svårare än man kan tro.

Som tröst fick jag 1,5 kg Royal Canin Weight Management. I paketet ingick burkmat!

I fredags traskade Vanna 2 gånger 12 minuter i vattentrasken. Efter pausen ökades farten för att se om hon kunde börja trava, men det gjorde hon inte – istället ramlade hon och blev liggande så att vi fick stänga av maskinen. 😦 Det blir inga fler sådana (plågsamma) (djur)försök.

Det är inte nödvändigt med trav, det går lika bra att gå. Eller skritta, som det heter.

Efter det var hon lite gnällig, men hon är ju allmänt gnällig nu. (”Ta mig ur denna vidriga anordning!”) Jag tror inte att det kommer att påverka henne negativt.

Ingen klagovisa

Sist Vanna blev instängd i det där rullande badkaret sjöng hon en klagovisa. Den här gången fann hon sig snabbt och betedde sig som om hon aldrig gjort annat.

Det är det braiga med Vanna, hon låter inte negativa händelser sätta spår. Hon tycker inte illa om veterinären bara för att det varit lite obehagligt hos veterinären. (Enda undantaget har hittills varit incidenten med de anfallande korna. Den ledde ju till koskräck som i sin tur ledde till hästskräck.)

Två x tio minuter. Nu ska hon gå en gång i veckan fyra gånger, sen ska hon mätas. Kan det göra någon skillnad, undrade jag. Kanske, sa friskvårdskonsulenten. Ibland tog Vanna ett lite kortare steg med det svagare benet men som regel tog hon ut dem lika mycket.

Efteråt skulle hon masseras och stretchas på sängen där det låg en handduk, då ville Vanna bädda. Det vill Vanna när hon är skendräktig. Bara då.

Vannas skendräktighet har nu nått det stadium då hon stannar på promenaderna och vill sitta – inte gå. Bara sitta och fundera på livets mening.

Hemma ligger hon i sängen och skendiar valparna. *flämtar*

Hon är allmänt hispig och spänd som en fiolsträng. Mellan varven är hon skönt avslappnad, det vore för jävligt annars.

Friskvårdskonsulenten hade haft en tik som de kastrerat men där hanen hade blivit tossig när hon skulle ha löpt – han reagerade likadant varje gång. Det slutade med att de kastrerade honom också. Tyvärr kan man ju inte reklamera misslyckade kastrationer. Vannas kastrering förfelade sitt syfte.

Ur vägen

Idag när jag stod i egna tankar vid en bänk på Kviberg, jag hade precis dragtränat med Vanna, hörs plötsligt en röst från fjärran: ”Kan du flytta dig så jag får ta mitt spår.” Jag ser en människa och en hund på femtio meters håll.

Herregud, nu börjar spårarna ta över världen!

Jag flyttade mig såklart snällt. Uppenbarligen skulle spåret gå precis där jag lagt väldigt illaluktande gulasch (vom 50%, hjärta 25%, nötkött 25%) på marken. Jag upprepar: väldigt illaluktande gulasch. Köp aldrig det.

Tyckte jag inte att de kom av sig där vid bänken. Jag tror hunden tappade spåret på grund av den förföriska/illaluktande gulaschen. Även om gulaschen själv var borta.

Istället för att känna mig skyldig försökte jag känna: ”Haha!” Men det var inte lätt.

Näst kadaver är gulasch det jävligaste ur luktsynpunkt. (Hur kan du äta det? sa jag till Vanna som brann av längtan efter att få göra det igen.)

Vanna drog mot gulaschen men jag är inte helt nöjd med hennes dragande i backarna, hon liksom skuttar för att komma fortare fram och jag kan aldrig tänka mig att det är vad friskvårdskonsulenten har avsett. Hon ska inte skutta, hon ska gå. Inte hoppa jämfota med bakbenen.

Spårarna