Min dammsugare sjunger på sista versen. När jag såg att det finns påslösa dammsugare blev jag eld och lågor. Jag hatar dammsugarpåsar, det är ett trauma varje gång jag ska byta eftersom jag aldrig kommer ihåg hur man gör och saknar förmåga att lista ut det. Jag brukar köra på ett ungefär och hoppas på det bästa. Jag hade också ett helvete att överhuvudtaget hitta dammsugarpåsar som passade min maskin, det fanns inte, hur jag än letade, till slut fick jag köpa nån allroundpåse som funkade även på denna.
I förbifarten nämnde jag detta med påslös dammsugare för Micke i telefon. Ska du ha det nu igen, sa han. Va? sa jag. Jag hade redan haft en. Den hade jag haft ett rent (eller snarare smutsigt) helvete med – fast ett annat slags helvete än det helvete jag har med påsarna. Jag hade haft ett helvete att tömma den. Micke fick hjälpa mig ”flera gånger”.
Hur jag än tänkte, och jag tänkte så det knakade, kunde jag inte komma ihåg att jag haft en påslös dammsugare. Han sa att jag hade den när jag flyttade hit. Däremot minns jag väl hur (och var) vi köpte den nya. Det har jag tydliga minnen av.
Jag fortsatte tänka och ibland kan jag inbilla mig att jag ser en påslös dammsugare framför mig, själva behållaren, men det är väldigt suddigt. Väldigt, väldigt suddigt.
Det är enda fördelen med att ha så uselt minne som jag. Man minns inte det som var jävligt. Det är borta. Det mesta.
Nackdelen är att man med största sannolikhet kommer att få Alzheimers. Det är bara att inse att de kognitiva funktionerna har tagit skada av de depressioner man lidit av sedan sju (!) års ålder. I alla fall sedan tolv, då vet jag med säkerhet att jag var deprimerad. Innan dess var jag kanske bara ”ledsen” och slutade tala, jag vet inte exakt när man kan drabbas av depression i klinisk mening. Men tolv då.
Här kan man grubbla på hur det påverkar en växande hjärna att vara konstant deprimerad, är det extra lattjolajbans för hjärncellerna? Det var inte så att man gick in och ur depressionerna på den tiden. Nej, då var hela ens väsen depression.
Personligen tror jag att hjärnan älskar depressioner i den meningen att den vill upprepa dem. Har du haft en vill hjärnan ha en till och en till och en till. Och varje gång du får en depression mejslar det nya spår i hjärnan. Som Springsteen (vars far led av psykisk ohälsa) skriver i sin självbiografi: ”I was crushed between 60 and 62, good for a year, and out again from 63 to 64.” Patti släpade honom till doktorn: ”This man needs a pill.”
Det finns alltså flera skäl till att helst inte bli gammal; dels blir man fattigpensionär, dels blir man dement. Jag tänker på min 86-åriga vän Eva. Vilket hästminne hon hade. Hur sjukdomen tog hela hennes tidigare personlighet. Bara svepte henne med sig, som ett löv som fladdrar i vinden, helt hjälplöst. Den Eva vi kände finns inte mer.
Hennes mor var också gravt dement.
Där skulle jag hamna. Det är liksom inget annat att vänta – det visar sig ju redan. Det visar sig i vardagen.
Nåväl. Som det tydligen var så fruktansvärt att tömma den påslösa dammsugaren letade jag länge och väl efter en dammsugare som hade ett smartare påslöst system. När jag trodde att jag hittat en (Dyson V6 Animalpro) var lägsta pris 2 800 (normalpris ca 4 000). Sen läste jag i en användarrecension att tömningen av behållaren var ”långt ifrån så smidigt som det beskrivs” och att ”man får banka sin dyra dammsugare mot sopkorgen”. En annan demonstrerade på nätet hur man inte fick ut dammet som satte sig runt den där grejen i mitten. Fingrarna nådde inte in. Man fick då öppna hela skiten. Det var inte helt enkelt om man inte hade den rätta knycken, och är det nåt jag inte har så är det den rätta knycken.
Under surfningen på dammsugare i största allmänhet dök ett annat attraktivt alternativ upp – den sladdlösa dammsugaren, tillika påslös. Vem hatar inte sladdar? Jag hatar dem nästan lika mycket som jag hatar påsar. Min egen sladd hatar jag lite extra mycket. Den kan inte dammsuga en 50 kvm liten lägenhet utan att man måste byta kontakt.
Det visade sig att Elgiganten hade rea på skaftdammsugare, som man kan kalla dem om man vill, jag åkte dit och glodde och konstaterade att den aldrig skulle komma under soffan. Det sa jag till expediten. Han tycktes hålla med utan någon som helst känsla för vilket problem detta var. Ska jag skita i att dammsuga under soffan varje gång jag dammsuger? Ja, för man vill inte spara den gamla ruttna dammsugaren och dammsuga under soffan med den. I så fall skulle man få flytta schabraket betydligt oftare än man gör idag, idag gör jag det bara någon gång i halvåret för att dammsuga inne vid väggen.
Återigen började jag fundera över det som var min dröm från början: robotdammsugaren. Den älskar alla labradorägare. De säger att den är jävligt effektiv. Den suger i sig labradorhåren. Läser man de 77 användarrecensionerna på NetonNet är visserligen de flesta övervägande positiva, men somliga låter förstå att den inte håller i längden, man måste köpa nya och kostbara batterier. Framför allt måste man se upp med sladdar och kablar. Annars fastnar roboten. Den kan även fastna i mattfransar.
(Bara den inte fastnar i Vanna!)
Jag vet inte om det är så roligt att gå över golven och hålla på och ta undan saker varje gång man ska dammsuga, jag min lata fan vill bara trycka på en knapp.
På nåt sätt känns det som att det kommer att bli en vanlig jävla dammsugare i alla fall, att jag aldrig kommer ifrån det. Jag kommer att få dammsuga tills jag blir för senil att dammsuga. Eva slutade städa, Eva som inte gjort annat än städa.
Det lutar åt en Bosch för husdjursägare.
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 