Elaine Benes: [a blonde looks at George] Ah, George, you know, that woman just looked at you.
George Costanza: So what? What am I supposed to do?
Elaine Benes: Go talk to her.
George Costanza: Elaine, bald men, with no jobs, and no money, who live with their parents, don’t approach strange women.
Min arbetsförmedlare tyckte att jag skulle undersöka möjligheten att gå i terapi genom vårdcentralen.
Psykologen förklarade att det fanns både kurator och psykolog men att jag tycktes vara i behov av psykolog. Lever du ensam? undrade hon. Där fick jag bita mig i läppen för att inte svara att jag lever med Vanna.
Det var åtta veckors väntetid till antingen Eva-Lena (hon själv) eller Lars (hennes kollega). Vem jag hamnar hos är oklart. Lars var KBT, det var inte hon. Om man inte vet om man vill ha KBT eller ej kan det hända att man får testa båda.
Jag har gått i alla slags terapier (hopplöst fall) men vet inte riktigt vad som är bäst.
I morgon ska jag till doktorn och diskutera mina mediciner. Kanske har kommit nåt nytt medel mot självhat? Men det krävs nog att man pumpar det rakt in i blodet. Ungefär som när Soya fick en vitaminspruta. Hon var djupt deprimerad och som det åtminstone inte då fanns antidepp för katter fick det bli en vitaminboost (hon hade magrat). Själva depressionen utlöstes av att hon under en period tvingades dela hem med inte bara en utan två andra katter. Det blev för mycket för henne.
Jag har haft en sån härlig depression. Hade självföraktet varit en piska på riktigt hade den piskat mig blodig. Det var som att plåga en kattunge, lika tacksamt.
Jag har fortfarande en liten depression. Piskan har dock gått och lagt sig i garderoben. Nu är det bara vanmakt: Hur ska jag… varför skulle jag…
Som jag ser det tjänar det ingenting till.
Jag kan inte låta bli att tänka på att H tog livet av sig efter att hon bestämt sig för att sluta som lastbilschaufför. Jag vet inte exakt varför hon slutade, mer än att hon ansåg sig tvungen. Hon älskade det jobbet. Älskade det. Levde för det. Var det därför hon dog, för att hon inte längre hade något att leva för? Inget att se fram emot?
Jag undrar också hur hon gjorde det. Sådana tankar sysselsätter mig mycket. Jag avundas de gamla nazisterna som hade en giftampull i fickan. Alla människor borde ha en giftampull i fickan. Det är för jävligt att det inte längre finns några giftampuller!
Mick Jaggers flickvän gjorde det med en scarf. Det är det enklaste. Sitta på golvet och hänga sig i nån möbel. (Men även då kan man väl misslyckas om man är tillräckligt misslyckad: om man tillhör dem för vilka den tekniska gränsen för vad man klarar av går vid att öppna en konservburk.)
Depression vill död, död och förintelse. Depressionen strävar efter att upplösa sig själv.
De flesta lokförare kommer att köra på minst en person under sin karriär, det säger statistiken. De suicidala är så många att få lokförare undkommer dem.
Det var väl så Ted Gärdestad gjorde, var det inte. Ställde sig på spåren.
Vilhelm Moberg dränkte sig. Precis som Virginia Woolf. Stig Dagerman och Sylvia Plath gasade ihjäl sig. Karin Boye tog sömntabletter.
Jackie Kennedy ville dö efter makens död. Hon hoppades i hemlighet att någon skulle skjuta också henne när hon gick bakom kistan.
Förtvivlan vill utplånas. Den vill bort från sig själv.
Det kan man inte hjälpa, det är ingenting man rår över.
Leif GW Persson tänkte skjuta sig.
Det är således inte helt ovanligt. Man är inte ensam. Men aldrig är man så ensam. Ingen ser en, ingen hör en, ingen vet – det ligger i sakens natur – att man planerar sin död.
Man anses vara sjuk, men själv ser man sig som frisk: frisk och klartänkt. Man ser livet som det är. Man lägger ihop två och två. Man känner sitt förflutna och därmed framtiden. Man vet hur den kommer att bli. Och man orkar inte med den.
Jag är lika oförmögen att hålla mina krukväxter vid liv som mitt yrkesliv. För att göra en lång historia kort ville de anställa mig som timvikarie, dvs. på samma sätt som jag jobbade i Gbg med skillnaden att jag här skulle jobba överallt: på stadsbiblioteket, filialerna, bokbussen och campusbiblioteket. Det är bara det att mina deltidsdagar från a-kassan håller på att ta slut och att det nya, generösare systemet som börjar gälla 15 maj endast i begränsad utsträckning kommer att gälla mig. Jag har 18,5 dagar kvar; har jag det i maj kommer varje dag att omvandlas till en vecka. Det innebär att jag kan jobba deltid i arton och en halv vecka eller drygt fyra månader. Men de vill ha mig nu och att börja nu är i ingen idé, då försvinner dagarna fortare än kvickt.
I fredags var jag således glad över att någon ville anställa mig, även om det hängde i luften hur det skulle gå till. Vi trodde då att jag kunde jobba enligt både det gamla och nya systemet, att jag skulle få fler dagar i maj. Men då det var så oklart skulle jag ringa a-kassan för att försöka få bättre besked. Det var det jag fick i måndags. De hade fått intern information som de ännu inte gått ut med offentligt. Därmed grusades mina förhoppningar. Jag måste tacka nej till jobb nu och hoppas att de behöver mig från mitten av maj istället. Den chansen är dock inte så stor. Man brukar inte få samma chans två gånger.
Jag väntade för länge med att flytta från Göteborg. Ju fler dagar jag haft kvar, desto bättre hade det varit. Nu är det sannolikt kört.
Man är inte förbjuden att jobba deltid, man får jobba hur mycket eller hur lite man vill, men man får ingen ersättning från a-kassan när dagarna är slut. Jobbar du två halvdagar i en vecka kommer a-kassan inte att betala ut en spänn för de sammanlagt fyra dagar du inte jobbar. Det funkar möjligen om man heter Maud och har en sambo och lyckas skrapa ihop lite mer jobb än två halvdagar i veckan men inte om man som jag är beroende av en grundläggande försörjning. Jag behöver få ut 10 000 i månaden för att överleva.
Ändå sen jag fick detta besked har jag sett mig själv dinglande i repet. Om vi ska vara ärliga finns inget hopp, det säger sig självt. Jag är snart pensionär. Vad tjänar det till att hoppas på heltidsjobb före pensionen när man inte ens kan jobba timmar för att andra människor med heltidsjobb blir sjuka eller ska ha semester? Säg det.
Nej, jag är som mina växter, omöjlig att rädda. Det enda jag kan glädja mig åt är att chefen i Gbg inte starkt avrådde från anställning. Det hade varit det logiska i min värld. Jag tror ju att det finns en världsomfattande konspiration som syftar till att hålla just mig borta från den svenska arbetsmarknaden. Alla människor, åtminstone alla akademiker, ska få jobb, utom jag. I min gymnasieklass är jag den enda som är arbetslös. Den enda som inte har en ordnad tillvaro.
Fast egentligen tror jag inte på konspirationen, jag tror att det bottnar i objektiva fakta: jag duger inte till. Det har jag vetat sen jag var liten.
Min plan att gå ut med Vanna och komma tillbaka lagom för att titta på Vänner sket sig delvis när hon rullade sig i bajs. (Till sin stora förvåning upptäcker man vid avspolning av tassarna att vattnet blir alldeles svart. Innebär det att man egentligen borde ställa hunden i badkaret efter varje skogspromenad?) Vänner går i två avsnitt varje vardag på Kanal 5 med start 12:55. Perfekt för arbetslösa.
Jobbar man inte så söker man jobb. 
I tisdags slapp matte till vår gemensamma glädje arbeta och kunde ta mig till Slottsskogen, om än iförd sele. Ingen som inte själv hatar sele kan förstå mitt selhat. Dagen efter kom jag inte när hon stod i hallen och ropade på mig, just för att demonstrera att så gör man inte mot sin flatte. Inte utan konsekvenser i form av tappat förtroende. /Vanna
Den där flatten var nästan lika trevlig som min vita schäfer som jag idag enligt min hundvakt lattjade med i tjugo minuter. Honom älskar jag över alla andra. The real shit!
”Troligen var första fasen, fas 1, den mest destruktiva. I den fasen är tanken att man ska bli hjälpt av en coach. Under Evas första pep talk inledde coachen med att berätta vad ett cv var. Hon skulle lära sig att skriva ett själv, och det var viktigt att inte avvika från mallen om hon ville ha arbete. Coachen visade sitt eget cv som bland annat avslöjade att han varit arbetslös i tolv år. Uppe i hörnet fanns en bild på honom. Eller snarare på hans ögon – bilden var kraftigt beskuren. Han förklarade att efter fyrtio fick man inga intervjuer om man klistrade in en hel ansiktsbild. Eva var över femtio vid tillfället.” (Vi bara lyder)
That’s the new shit! Jag tittade på programmet om Elvis eller rättare sagt om Elvisfantasterna, varav Per-Erik Hallin var en. Han spelade i Elvis förband (se där, förband och förbön!) på 70-talet.
I en artikel i Dagen framgår att Hallin drabbats av tinnitus. ”Men många bad för mig och ljuden i öronen blev mycket mindre.” Då tänkte jag: Kan man inte applicera det konceptet på min arbetslöshet? Om tillräckligt många bara förbönar för mig kanske jag har jobb längre än till mitten av februari? Kom igen!
Så slog det mig att en förutsättning för att förbön ska fungera troligen är att man är troende. Djupt troende. Jag är inte ens lätt troende. Där sket sig skiten.
”Trots att tinnitusen blivit mycket bättre efter förbönen, finns ljuden i öronen kvar.”
Jag förstår inte varför vi inte skriver ut förbön på recept. Precis som man kan få motion på recept, borde man kunna få förbön. Men jag antar som sagt att förbön bara biter på de redan frälsta. Typ Erika. 😉
I förra avsnittet av Downton Abbey identifierade jag mig till fullo med Mr Barrow när en kollega frågade vad han skulle göra i morgon = söndag:
– Läsa platsannonserna. Vad annars.
Mr Barrow är rökt.
I senaste och sista avsnittet (om man inte räknar julavsnittet) får Mr Barrow ännu ett negativt besked på en jobbansökan. ”Lycka till i framtiden” läser Miss Baxter (hans enda vän) högt ur brevet. ”Vilken framtid?” undrar Mr Barrow och lägger sig i ett badkar fullt med vatten som långsamt färgas rött av blod. Han räddas av samma Miss Baxter.
Tänk att det undrar jag också alltid när jag för hundrafemtioelfte gången får detta lyckönskande mig serverat. Vilken jävla framtid?
…när det finns de som har två? undrade pigan Lina. Jag undrar varför man inte har något jobb när det finns de som har tre. Som Herr Nilsson, nyss hemkommen från en underbar vecka i Frankrike. Han pendlar ju mellan att vara domstolsjurist och styrman. Nu har han också blivit skribent och ska söka medlemskap i Publicistklubben.
”Samtidigt har det blivit lite väl många uppdrag.”
De skriker efter honom! Själv frågade jag min twittervän Daniel som är chefredaktör på Arbetaren (den gamla anrika tidningen där Stig Dagerman brukade medverka) om det var nån idé att skicka in nåt. Han svarade att de hade inköpsstopp på grund av pengabrist men att jag kunde skicka in ändå (”intressant”). Sen dess har jag inte hört ett ljud. Inte från den andra tidningen (med mindre anrik historia = brun under andra världskriget) heller. De blev väl stumma av beundran förakt.
Jag är helt övertygad om att det vilar en förbannelse över mig, att jag aldrig någonsin kommer att lyckas med någonting. Ett liv av arbetsmarknadspolitiska åtgärder – det är vad jag har bakom och framför mig.
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 