Åtta veckor

Min arbetsförmedlare tyckte att jag skulle undersöka möjligheten att gå i terapi genom vårdcentralen. 

Psykologen förklarade att det fanns både kurator och psykolog men att jag tycktes vara i behov av psykolog. Lever du ensam? undrade hon. Där fick jag bita mig i läppen för att inte svara att jag lever med Vanna.

Det var åtta veckors väntetid till antingen Eva-Lena (hon själv) eller Lars (hennes kollega). Vem jag hamnar hos är oklart. Lars var KBT, det var inte hon. Om man inte vet om man vill ha KBT eller ej kan det hända att man får testa båda.

Jag har gått i alla slags terapier (hopplöst fall) men vet inte riktigt vad som är bäst.

I morgon ska jag till doktorn och diskutera mina mediciner. Kanske har kommit nåt nytt medel mot självhat? Men det krävs nog att man pumpar det rakt in i blodet. Ungefär som när Soya fick en vitaminspruta. Hon var djupt deprimerad och som det åtminstone inte då fanns antidepp för katter fick det bli en vitaminboost (hon hade magrat). Själva depressionen utlöstes av att hon under en period tvingades dela hem med inte bara en utan två andra katter. Det blev för mycket för henne.

Tvenne lagar styra detta liv

Jag har haft en sån härlig depression. Hade självföraktet varit en piska på riktigt hade den piskat mig blodig. Det var som att plåga en kattunge, lika tacksamt.

Jag har fortfarande en liten depression. Piskan har dock gått och lagt sig i garderoben. Nu är det bara vanmakt: Hur ska jag… varför skulle jag…

Som jag ser det tjänar det ingenting till.

Jag kan inte låta bli att tänka på att H tog livet av sig efter att hon bestämt sig för att sluta som lastbilschaufför. Jag vet inte exakt varför hon slutade, mer än att hon ansåg sig tvungen. Hon älskade det jobbet. Älskade det. Levde för det. Var det därför hon dog, för att hon inte längre hade något att leva för? Inget att se fram emot?

Jag undrar också hur hon gjorde det. Sådana tankar sysselsätter mig mycket. Jag avundas de gamla nazisterna som hade en giftampull i fickan. Alla människor borde ha en giftampull i fickan. Det är för jävligt att det inte längre finns några giftampuller!

Mick Jaggers flickvän gjorde det med en scarf. Det är det enklaste. Sitta på golvet och hänga sig i nån möbel. (Men även då kan man väl misslyckas om man är tillräckligt misslyckad: om man tillhör dem för vilka den tekniska gränsen för vad man klarar av går vid att öppna en konservburk.)

Depression vill död, död och förintelse. Depressionen strävar efter att upplösa sig själv.

De flesta lokförare kommer att köra på minst en person under sin karriär, det säger statistiken. De suicidala är så många att få lokförare undkommer dem.

Det var väl så Ted Gärdestad gjorde, var det inte. Ställde sig på spåren.

Vilhelm Moberg dränkte sig. Precis som Virginia Woolf. Stig Dagerman och Sylvia Plath gasade ihjäl sig. Karin Boye tog sömntabletter.

Jackie Kennedy ville dö efter makens död. Hon hoppades i hemlighet att någon skulle skjuta också henne när hon gick bakom kistan.

54cab037b8f23e3a03150bcb_image

Förtvivlan vill utplånas. Den vill bort från sig själv.

Det kan man inte hjälpa, det är ingenting man rår över.

Leif GW Persson tänkte skjuta sig.

Det är således inte helt ovanligt. Man är inte ensam. Men aldrig är man så ensam. Ingen ser en, ingen hör en, ingen vet – det ligger i sakens natur – att man planerar sin död.

Man anses vara sjuk, men själv ser man sig som frisk: frisk och klartänkt. Man ser livet som det är. Man lägger ihop två och två. Man känner sitt förflutna och därmed framtiden. Man vet hur den kommer att bli. Och man orkar inte med den.

Ingenting man visar upp på Facebook direkt

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är lika oförmögen att hålla mina krukväxter vid liv som mitt yrkesliv. För att göra en lång historia kort ville de anställa mig som timvikarie, dvs. på samma sätt som jag jobbade i Gbg med skillnaden att jag här skulle jobba överallt: på stadsbiblioteket, filialerna, bokbussen och campusbiblioteket. Det är bara det att mina deltidsdagar från a-kassan håller på att ta slut och att det nya, generösare systemet som börjar gälla 15 maj endast i begränsad utsträckning kommer att gälla mig. Jag har 18,5 dagar kvar; har jag det i maj kommer varje dag att omvandlas till en vecka. Det innebär att jag kan jobba deltid i arton och en halv vecka eller drygt fyra månader. Men de vill ha mig nu och att börja nu är i ingen idé, då försvinner dagarna fortare än kvickt.

I fredags var jag således glad över att någon ville anställa mig, även om det hängde i luften hur det skulle gå till. Vi trodde då att jag kunde jobba enligt både det gamla och nya systemet, att jag skulle få fler dagar i maj. Men då det var så oklart skulle jag ringa a-kassan för att försöka få bättre besked. Det var det jag fick i måndags. De hade fått intern information som de ännu inte gått ut med offentligt. Därmed grusades mina förhoppningar. Jag måste tacka nej till jobb nu och hoppas att de behöver mig från mitten av maj istället. Den chansen är dock inte så stor. Man brukar inte få samma chans två gånger.

Jag väntade för länge med att flytta från Göteborg. Ju fler dagar jag haft kvar, desto bättre hade det varit. Nu är det sannolikt kört.

Man är inte förbjuden att jobba deltid, man får jobba hur mycket eller hur lite man vill, men man får ingen ersättning från a-kassan när dagarna är slut. Jobbar du två halvdagar i en vecka kommer a-kassan inte att betala ut en spänn för de sammanlagt fyra dagar du inte jobbar. Det funkar möjligen om man heter Maud och har en sambo och lyckas skrapa ihop lite mer jobb än två halvdagar i veckan men inte om man som jag är beroende av en grundläggande försörjning. Jag behöver få ut 10 000 i månaden för att överleva.

Ändå sen jag fick detta besked har jag sett mig själv dinglande i repet. Om vi ska vara ärliga finns inget hopp, det säger sig självt. Jag är snart pensionär. Vad tjänar det till att hoppas på heltidsjobb före pensionen när man inte ens kan jobba timmar för att andra människor med heltidsjobb blir sjuka eller ska ha semester? Säg det.

Nej, jag är som mina växter, omöjlig att rädda. Det enda jag kan glädja mig åt är att chefen i Gbg inte starkt avrådde från anställning. Det hade varit det logiska i min värld. Jag tror ju att det finns en världsomfattande konspiration som syftar till att hålla just mig borta från den svenska arbetsmarknaden. Alla människor, åtminstone alla akademiker, ska få jobb, utom jag. I min gymnasieklass är jag den enda som är arbetslös. Den enda som inte har en ordnad tillvaro.

Fast egentligen tror jag inte på konspirationen, jag tror att det bottnar i objektiva fakta: jag duger inte till. Det har jag vetat sen jag var liten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vänner

yxmbxhx

Min plan att gå ut med Vanna och komma tillbaka lagom för att titta på Vänner sket sig delvis när hon rullade sig i bajs. (Till sin stora förvåning upptäcker man vid avspolning av tassarna att vattnet blir alldeles svart. Innebär det att man egentligen borde ställa hunden i badkaret efter varje skogspromenad?) Vänner går i två avsnitt varje vardag på Kanal 5 med start 12:55. Perfekt för arbetslösa.

Jobbig vecka

Jobbar man inte så söker man jobb. :/

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I tisdags slapp matte till vår gemensamma glädje arbeta och kunde ta mig till Slottsskogen, om än iförd sele. Ingen som inte själv hatar sele kan förstå mitt selhat. Dagen efter kom jag inte när hon stod i hallen och ropade på mig, just för att demonstrera att så gör man inte mot sin flatte. Inte utan konsekvenser i form av tappat förtroende. /Vanna

Den där flatten var nästan lika trevlig som min vita schäfer som jag idag enligt min hundvakt lattjade med i tjugo minuter. Honom älskar jag över alla andra. The real shit!

Min sociala oförmåga

Senast idag blev jag påmind om min sociala oförmåga när jag gick med modern på en underlig pizzeria. Allting är underligt på den pizzerian. Pizzorna är underliga, lokalerna, betalningen, allt. Det är napolitanska pizzor, vedugnsbakade. De skiljer sig drastiskt från vanliga svenska pizzor som enligt denna pizzeria mest liknar de som görs i Rom.

Följaktligen heter pizzerian ”Lilla Napoli” och man sitter i ett sorts uterum, om man inte sitter i det som en gång var en kiosk. Pizzorna har inga namn, de är bara numrerade från 1 till 7 och går inte att ta med sig hem. Det är ett mycket omtalat ställe – inte bara lokalt. Det finns folk som ätit där som säger att de aldrig kommer att äta en vanlig pizza igen. Jag var inte överentusiastisk, men jag tror att även jag skulle föredra dessa pizzor i längden. Det var inte så ”feta” som andra pizzor. Degen var luftig.

I alla fall, när vi satt där och väntade på vår konstiga pizza, blev vi tvungna att dela bord med andra. Primitiva bord med primitiva bänkar. Först två yngre män och när de avlägsnat sig ett par i min mors ålder med vad jag antog var deras son (i 40-årsåldern) och dennes dotter (i tolvårsåldern).

Det föll sig inte bättre än att vi började uttrycka några fraser i väntan (som blev lång) på pizzan. Jag förstod tämligen snart att de var turister – det gjorde inte min mor. Jag satt tyst och kände mig obekväm. Ju mer obekväm jag kände mig, desto djupare in i tystnaden sjönk jag. Såklart. Jag tänkte som jag alltid gör att det var bäst att ge upp. Jag är inte gjord för att konversera med främlingar. Jag får ingen kraft i orden, det är som att springa med dålig kondition eller skriva långa brev utan språkkänsla. Det blir inte bra.

Men hur det nu var, jag vet inte alls hur, kom mannen i min egen ålder och jag igång litegrann och lyckades hjälpligt kommunicera. Jag började prata om thaimat och skillnaden mellan thaimat i Thailand och thaimat i Sverige. Jag har aldrig varit i Thailand, sa han. Inte jag heller, sa jag. Men man har ju hört talas om fenomenet.

Bara på grund av detta noterade jag hans blåa ögon och tänkte att han kanske var frånskild och att det kanske var därför barnets mor inte var närvarande. När vi gick tittade jag in i de blå ögonen en sista gång och tänkte att det var typiskt mig att börja fantisera om en romantisk relation bara jag byter några meningar med det motsatta könet. Så jävla verklighetsfrånvänt. Och varför gör jag det när jag trivs så fruktansvärt bra själv, alltså ensam. Jag drömmer nästan aldrig om förhållanden.

Han såg snäll ut. Och var den för mig tilltalande typen: inte påstridig.

Det är lika meningslöst att drömma om män som att drömma om lägenheter – så länge man inte har ett arbete. Arbete är nyckeln till allt. Precis allt.