24 grader…
O, Sofiero!
1
Kategoriarkiv: Skåne
Tegnérmuseet
Jag har varit i en Tegnérperiod i flera månader nu. Sist jag var på Tegnérmuseet var jag student i Lund, då hade jag också en Tegnérperiod. Gammal kärlek rostar aldrig och i mitt fall är inte kärlek ett för starkt ord. Jag är så förtjust i Tegnér att jag sörjer att vi inte levde samtidigt!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Tegnér bodde i ett stort hus, en korsvirkesgård, med tio rum. Både i Lund (som professor) och i Växjö (som biskop) drev Esaias jordbruk. Lönen utbetalades i spannmål. Istället för pengar fick han sädestunnor – som han sålde för att få pengar…
Men, undrar den okunnige, som jag, om gården var en korsvirkesgård, varför är då huset gult? För att man har putsat över korsvirket. Det var ganska vanligt att man gjorde så på 1800-talet. Av rent estetiska skäl.
I princip skulle man kunna skrapa bort putsen och få fram korsvirket igen, men det finns risk för att det är i dåligt skick. Vi får föreställa oss hur det såg ut.
Återstår gör bara familjens matsal, arbetsrummet, köket och spiskammaren/skafferiet. Det är bättre än inget, men Gud vad jag hade velat se hela alltet!
”På gården äro tvenne längor; den ena med brygghus, vari inmurad panna, packhus, vedbodar, vagnsskjul, stort stall, mangelbord och drängkammare; den andra av bränt tegel och ekepålar med loga och tvenne lador…”
Om rummen i boningshuset skriver han att ”de flesta äro försedda med gipstak, tapeter och porslinsugnar med mässingsdörrar.” Självaste Esais blev gipsad!
Och så blev han kakburk. Ty så folkkär var Esaias att han hamnade på kakburkar efter sin död. Museets kakburk är från slutet av 1800-talet.
Enligt ritningen är det en enda sängkammare, det förvånar mig storligen. När familjen flyttat till Växjö och bodde på Östrabo hade makarna Tegnér inte bara skilda sovrum utan skilda våningsplan. Som jag förstår det var det väldigt vanligt att man sov separat.
Pigan eller pigorna låg vägg i vägg med Esaias och Anna! Undrar var mopsen låg. Esaias hade en mops vid namn Atis som blev minst tolv år gammal. Men i dagens Tegnérmuseum hittar man bara en bild på Pompe. 😦 Alltså Karl XII:s hund. En av Tegnérs mer berömda dikter börjar:
Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Här satt skalden och skaldade. I den stora boken som inte är någon bok förvarade han sina manuskript. Min artonåriga brorsdotter visste inte vad skald betydde. Typiskt 1800-talsord! Tegnér var inte bara skald, han var nationalskald. De skrev om hans hälsotillstånd i tidningarna. Man kan jämföra honom med vilken A-kändis som helst: Per Gessle eller så. Inte för inte kallades diktarna på den tiden också för sångare. Tegnér hade många hits!
Jag klappade lite på stolen – specialstolen. Tegnér måste sitta mjukt på grund av sina smärtande hemorrojder. För säkerhets skull har stolen ett hål i mitten.
Den lagerkrans han fick när han promoverades finns kvar i brun och förtorkad skepnad. Så också hans hår – om än inte brunt och förtorkat.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det finns hårlockar från 1830, 1838, 1843 och 1846. Den sista hårlocken är från ”dagen före begrafningen”. 😦 (Blommorna togs på hans graf 1849.) De flesta föremålen i museet är skänkta av barnen och man kan tänka sig att familjen ville ha en sista hårlock. Det var populärt med hårlockar på den tiden, ungefär som att ha någons porträtt. Fredrika Bremer ber Tegnér om en hårlock, Tegnér förstår inte vad hon ska med den till men skickar den ändå. Ser ni så lockig han var?
Jag hade kunnat tänka mig att vara guide på Tegnérmuseet bara för glädjen att vistas i hans hem. Öppet en lördag i månaden mellan 13 och 15.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
1853 avtäcktes statyn på Esaias under klang och jubel. Han står mycket passande i Lundagård; nära sin gamla arbetsplats. Hans änka var med men var gul i ansiktet och dog några månader senare. Han har en bok i ena handen och en penna i den andra.
Till frukost fick jag hemgjorda semlor och Sydsvenska Dagbladet.
Kennedy i Skåne
USA:s blivande president tillbringade en vecka i Skåne den varma sommaren 1955. Han åkte runt med Gunilla von Post som han förälskat sig i två år tidigare.
Någon form av förälskelse måste det ha varit, annars upprätthåller man inte kontakten med en kvinna som man bara umgåtts med en dag, särskilt inte som Kennedy hade för vana att ständigt umgås med kvinnor:
Han hade kommit med hyrbil från Frankrike och tillsammans reste de nu runt i Skåne: Trolleholm, Hovs Hallar, Ystad, Torekov (som Kennedy tyckte påminde om Cape Cod). De träffade hennes vänner och hon tog med honom på drink hemma hos föräldrarna.
Enligt Gunilla var Kennedy på lika strålande humör som solen. Detta trots att han hade så svåra ryggsmärtor att han emellanåt stapplade omkring på kryckor. Det är en märklig sak med Kennedy, att han inte lät ohälsan knäcka honom. 1955 var han 38 år, medlem av senaten och sen länge märkt av sjukdom. Hon var 23.
En dag besökte de Norrvikens trädgårdar! Där min farmors bror regerade – vid just denna tidpunkt. Oscar dog i en flygolycka året efter Kennedy.
Förra veckan såg jag ”Jackie” på bio och lipade mig igenom halva filmen.
Julrim
Alex Schulman skriver om hur folk missuppfattat julrim; som Lotta Bromé som tror att man kan rimma ofta på kofta och därmed säga rakt ut vad som finns i paketet. Hon har inte förstått – vilket är helt obegripligt – att det ska vara en ledtråd. Ju svårare ledtråd, desto bättre. ”Det var så kusligt, va, att se hur hela idén med julrim försvann…”
Den del av vår familj, den ingifta, som brukar ägna sig åt (nöd)rim, hade i år tagit dessa rim till en helt ny nivå: det var inga rim alls. Det kunde sluta med ”när solen tittar fram” utan att fram rimmat på nånting. En vanlig mening bara. Det verkade vara satt i system. Vissa icke-rim var nästan lika avslöjande som Lotta Bromés kofta. ”Min älskade dotterson! Ta väl vara på dessa klädesplagg som varit min farfars fars.” Typ.
Förr om åren kunde sväng som i gå ut en sväng rimma på regn. Inte helt klockrent fast ändå ett beundransvärt försök. Nu var det en total avsaknad av rimmande tendenser. Det är tragiskt.
Själv rimmade jag ”Till flatte från matte” men det var också allt.
Julbad?
Vanna kanske skulle genomgå sitt årliga julbad, hörde jag matte säga när hon satt och redde ut mina tovor. Det var ett dåligt skämt.
I normala fall brukar jag, Vanna, skälla när tomten kommer men trots att hen knackade väldigt högt och väldigt länge sa jag inte ett ”ord”. Fråga mig inte varför. Jag fick min julklapp tämligen omgående. Under paketinslagningen hade matte mumlat: ”Jag får väl hjälpa henne om det blir för svårt.” Ha! Är det nånting jag kan här i livet så är det att öppna julklappar. Dubbel tejpning spelar ingen roll. *mångårig erfarenhet* Så fort jag kom till oxörat började jag tugga. Vi hundar sparar ingenting till morgondagen för vi vet inte om det finns någon morgondag. Utom en och annan som gräver ner ben.
Helt plötsligt fick jag ett paket till. Det var från Inger. Matte tackade å mina vägnar och förklarade att vi väntar till imorgon. Ha! Det gick så fort att jag hann bita hål i plasten och börja äta innan matte (högst oförskämt) tog det ifrån mig. ”Mini sticks med buffelsmak”. Jag älskade dem! Herregud så väldoftande, det fyllde hela rummet.
Varje gång matte skulle ha julmat följde jag med henne ut i köket. Till slut fick jag en egen jultallrik. Den bestod av: en ynka skinkskiva, en ynka köttbulle och en ynka prinskorv. Det borde ha varit minst fem köttbullar och lika många prinskorvar plus lite annat smått och gott. Men men. Tänk på de som har vegetariska julbord, säger matte. ”Stackars deras hundar.” Instämmer. Hennes brorson fick en tidning vid namn Vego. Usch! Inga roliga recept.
Grönkålen kom tydligen från det egna landet, odlad av mattes egen bror. Ingen hallänning kan fira jul utan grönkål. Julmusten var från ICA i Eslöv. Den hade karaktär: ”Zeunerts Julmust är en must med en mer vinös och kraftig ton än många andra.”
Ja, det var en fröjdefull jul. Ovanligt fridfull.
Sanna Nielsens mamma vårdar mattes brors kompis mamma. Hon jobbar på ett äldreboende.
När vi satt (jag låg) framför TV:n var det en familjemedlem som sa: ”Jag tycker inte om att de kladdar med ögonen” och syftade på Sannas mascara. En annan familjemedlem bara: ”Men snälla rara!”
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Senare på kvällen kom instrumenten fram. Det är ju en musikalisk familj. Någon spelar gitarr, någon spelar piano och någon spelar – förutom gitarr och piano – fiol, harpa och dragspel.
Nu tändas tusen juleljus framfördes till harpackompanjemang.
Det enda orosmomentet uppstod när mattes brorsdotter ruuusade upp från soffan och fram till bordet för att lyfta bort katten som var en HÅRsmån från att fatta eld i ljusen som alla lämnat brinnande under julklappsutdelningen.
Hallands Väderö
Hallands Väderö är en skånsk ö. Det finns åtta privatägda stugor, båtarna går bara under sommarhalvåret. Man utgår från Torekov.
Alla åker dit för att bada när det är 25 grader varmt.
Man går genom en lummig lövskog och kommer till Kapellhamn – eller så går man åt andra hållet och kommer till fyren. Vi gick genom Söndre skog där Oscar II brukade jaga hare. Under 1889 års jakt sköts 172 harar!
Så fort jag såg folk kopplade jag Vanna eftersom hela Väderön är naturreservat. Ändå fick jag en tillsägelse av en skånsk gubbe. ”Alla hundägare säger att deras hundar är så snälla”, sa han. ”Händer det något oförutsägbart sticker de.” Jaja, sa jag. Vanna gick fem meter ifrån mig, däckad av värmen och skulle aldrig som Oscar II jaga någon hare. Det vill säga, man ska aldrig säga aldrig. En vacker dag kan även flatten få för sig att jaga katten – eller haren eller rådjuret eller älgen. Men det skulle förvåna mig storligen. Som om jultomten dök upp på midsommarafton.
Jag kan meddela att kötiden för en glass på Hallands Väderö är 30 minuter.
Jag kan meddela att det tar ungefär lika lång tid på ICA i Torekov. Jag skulle bara ha en kall Pepsi Max men fick gå och ställa tillbaka den när jag såg hur långa de båda köerna var. Inte ens en kall Pepsi Max var värd en halvtimmes köande.
Medan vi väntade på att åka tillbaka (här hade vi gjort ett pinsamt misstag och inte tagit reda på tiden för sista båten! vi kunde ha blivit strandsatta på ön!) kom Vanna i samspråk med en annan hunds husse. Han frågade vad Vanna var och när jag sa ”flatcoated” tittade han på mig som om det vore ett dåligt skämt. ”Med den huvudformen?” Han började prata om collie. I och för sig var collie en del av beståndsdelarna i rasens barndom.
Han tyckte att hon verkade ha ett så fint temperament och jag tyckte detsamma om deras. Är det en jaktlabrador, sa jag mot bättre vetande. Det hade varit en jaktlabrador i miniatyr. Hon var på något sätt väldigt lik, smal som attan och kolsvart. Nej, sa han, det är en blandning mellan hamiltonstövare och… Jag glömde omedelbart vad.
I Glommen kvällen innan träffade vi en brun flattik som för ovanlighetens skull var högre än Vanna. Hon kom från kennel Sort Guld. De kunde inte fatta att Vanna kunde ha en sådan päls. Nu hade Vanna precis badat i Olofsbo så hon var extra fluffig. Jag sa att hon hade tjock päls som okastrerad och har ännu tjockare som kastrerad. ”Föder Anneli upp hundar med så tjocka pälsar?” sa de misstroget. (De bodde själva i Borås där Vanna är uppvuxen.) Ja, det kunde jag inte neka till. Jag skulle inte säga att Vanna var typisk, snarare var hon väl lite otypisk. Fast det var inget fel på hennes päls, tvärtom. Som jag redan förklarat var den fruktansvärt funktionell. En skakning och retrievern var torr.
Ska man behöva ha stamtavlan på sig för att bevisa hennes äkthet? Va?
Med dessa hundägare dividerade jag om vad skylten ”Rastning av hundar förbjuden” betyder. Jag tolkar det som totalt hundförbud, vilket jag skiter i när det gäller Glommen. Mitt Glommen. Jag anser att det lilla fjantiga förbudet som införts på senare år är till för att ignoreras. Det är väl självklart att man ska kunna gå ner till stranden (stenstrand, ingen badstrand) med hunden i koppel. Det gör jag ändå och det hade de också gjort. De menade att ”Rastning förbjuden” ska tolkas som att hunden varken får bajsa eller kissa, bara finnas till. Varför då en överkorsad hund? undrar vän av ordning/jag.
I ett försök att undkomma solen frågade jag biljettnissen om man fick sitta inne med hunden. Nej. Lik förbannat såg jag en hund gå in där efter att Vanna och jag slagit oss ner på däck. Den hade kissat på mattan det första den gjorde. Ägaren hade fått låna en våtservett av en annan resenär. Vad hjälper våtservett mot hundkiss?
Vi var sju hundar (som jag räknade till) och hundratals människor ombord på den där båten, det kändes så i alla fall. Den svalde hur många som helst.
Jag fruktade för den franska bulldoggens liv.
Hugh Grant har köpt hus i Torekov nu om någon missat det. Bara för att riva det och bygga nytt. Själv skulle jag aldrig i livet vilja bo i Torekov – för mycket folk. Vi har tillräckligt med turister i Varberg med omnejd men där finns åtminstone lite spejs. I Torekov finns ingen spejs. Där finns bara turister.
Och en kyrka med tupp i tornet.
Lund
Vilken show! Sommarshow
I söndags var vi nere i Lund och tittade på dans- och musikalgymnasiets sommarshow. Min brorsdotter går första året med dansinriktning. Showen var tre timmar lång och de spelar den två gånger i två dagar! Jag har sällan varit med om en så entusiastisk publik. Så var ju alla släkt och vänner också. 😉 Men det höll generellt väldigt hög nivå. Herregud så duktiga de var…
Nån sorts afrikansk dans
Eartha Kitt!
Ellinor är med i Agent 007
Baletten
Bjärehalvön
På påskafton åkte Vanna och jag till Skåne. Det är sextio år sedan Ingmar Bergman spelade in den berömda scenen med Max von Sydow och Döden i Hovs hallar. – Vänta ett ögonblick! – Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov. – Du spelar ju schack, inte sant? – Hur vet du det? – Åh. Jag har sett det på målningar och hört det i visorna.
Det är bara sten i Hovs hallar. Hallar = hällar = klippor. Det är därför Halland heter Halland. ”Landskapets namn kommer troligen från Hovs hallar (hällar), som är belägna i nordvästra Skåne, väster om Båstad, och betyder ‘landskapet på andra sidan hallarna’.”
Vi följde stigen ner till havet och gick tills vi inte kom längre – om vi inte ville gå till Kattvik (där vi precis hade varit). All världens turister hade kommit till Hovs hallar denna dag. Eller hela Europas. Det var tyskar överallt.
I Kattvik höll vi på att bli huggna av en huggorm! Hujedamej
Årets första tussilago
Det är alltid svanar i Kattvik
Jul, jul, strålande jul
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 
