The Fåtölj

Min s.k. bästis var här igår och hjälpte mig hämta fåtöljen på EM. Hon har en smärre buss som vi kunde ta den i. Vi baxade upp den för trapporna, den var inte tung, men den var otymplig. Inslagen i plast och wellpapp. Jag hade inte sett fåtöljen i tyget, jag hade bara sett fåtöljen respektive tyget.

Vanna har premiärlegat och premiärhoppat från fåtöljen till sängen. Den står i hörnet i sovrummet. Frågan är om jag ska ha en golvlampa? Det tar aldrig slut…

Godissök i diverse former

Vi gick den där aktiveringspromenaden i dag. Jag var egentligen för dålig men plågade mig för Vannas skull. Det var jag och tre ekipage till förutom ”kursledaren”. Jag försökte gissa raserna på de som inte var toypudel och finsk lapphund, på den ena gissade jag kooikerhund (det var en blandras av helt okänt ursprung) och på den andra affenpinscher (det var en blandning mellan dvärgschnauzer och italiensk vinthund). Så kan det gå.

Först gjorde vi en ruta med godissök på marken. Jag brukar inte göra ruta så Vanna gick utanför rutan men då hade hon redan hittat åtta av tio godisbitar. Rutan skedde i de ruttna lövhögar som vi levt med hela vintern. Det är så ofattbart trist med höst i ett halvår så ni anar inte som inte bor här. Det är som naturens depression. De bruna löven symboliserar döden (eller dödslängtan). Jmf. vintern i Norrland – vit och vacker. Jaja.

Station nummer två var godissök i form av busksök. Det var då man skulle ha godis med hål i som man skulle trä på kvistarna. 

Godissök nummer tre var trädsök eller barksök. Hon fick leta tio stycken runt hela trädet. Det var bättre med mjukt godis än hårt, tyckte kursledaren, eftersom det hårda har en tendens att ramla ner. Men det mjuka hade en tendens att fastna. Vanna kämpade och kämpade medan det borrade sig längre och längre in.

Slutligen skulle de balansera lite, Vanna halkade runt på en våt trädstam – ingen bra övning för en överexalterad flatte. Hon fick krypa under en bänk och sätta sig på ett motionsredskap som vibrerade under hennes tyngd också.

Vanna blir väldigt glad av godisövningar, hon njuter i dubbel mening. Det skulle aldrig falla henne in att ”tappa intresset” för att godiset inte är tillräckligt gott (som somliga andra).

Sen kommer man hem och ska se på semifinalen i Sveriges mästerkock och tror att hunden ska ligga mätt och belåten i soffan och sakta somna och drömma om godis. Men nähä. Ibland fyller aktivering motsatt funktion för den här hunden. Istället för att bli trött blir hon pigg.

I eftermiddags däremot hade hon inga problem att koppla av. Vi låg i sängen och hade ångest. En av oss.

Liksom i natt. Detta med Zaida (som jag blev påmind om att jag glömt: hon ja, hon var ju ett känt namn!) ville inte släppa taget om mig. Varför skulle jag läsa i utländska medier att hon blev halshuggen? Det finns en poäng med att dölja det för svenska läsare.

Det blåser så kallt uti världen

Iskallt.

Officiellt vår

Jag var sur som ättika i förmiddags; solen lyste med sin frånvaro och det var bara fem grader varmt. Jaja, vi får väl åka till Åkulla ändå!

Inte helt oväntat. Över hela landet var det klara solar i televisionens väderprognos igår – bortsett från den här gudsförgätna delen. Jag tog vinterjacka, halsduk och vantar men under bilresan lyste solen och när vi kom fram fortsatte den att lysa.

Det var så varmt att jag fick binda jackan runt midjan vilket inte var helt lätt. (Inte för att jag är tjock utan för att jackan är tjock! Det vill jag ha fört till protokollet.)

I sin biografi över Agnes von Krusenstjerna, som jag läser nu, citerar Anna Williams ett stycke ur Fröknarna von Pahlen:

Nej, hon var ung och hon kände med ens en oändlig lycka. Det var en plötsligt skimrande lyckokänsla, sådan som man kan förnimma en vacker vårdag, då man ser den första fjärilen fladdra mellan ännu nakna träd och förstår att sommaren är nära.

Min farfar skulle ha sagt: ”Vad är det för en rälig gåbbe?” Det är Bockstensgåbben.

I went to the doctor

Läkare är inte min grej. Man kommer dit, man betalar, man sätter sig i ett väntrum och får tvångslyssna på Malou von Sivers (tv i taket). Man blir uppropad och placerad i ett nytt rum och påminns om att man måste vänta igen. Jag hamnade i ”Öron”. Ett undersökningsrum. Jag kunde inte gärna sätta mig i öronstolen och jag kunde inte gärna lägga mig på britsen så jag placerade mig själv på den pall som doktorn använder. Man tittar sig omkring i rummet, det hänger alltid skelett på väggarna eller motsvarande. Man börjar må lite illa – som om rummet i sig väcker vårdfobin. Man tar en mugg vatten. Man tänker att man får avstyra alla fysiska undersökningar med hänvisning till att man gått upp för tidigt och sovit för lite. Man känner att det är som upplagt för att svimma. In kommer doktorn och man får sätta sig på britsen och försöka beskriva sina besvär. Man vet aldrig vilken doktor man träffar eller vad det är för typ. Detta är en sån där som strålar över hela ansiktet, bryter på polska och har rudimentär kunskap om psykiatriska diagnoser med vidhängande medicinering. Man kan inte förvänta sig mer av allmänläkare, det ligger i sakens natur. Men varför måste man gå till amatörerna när det finns proffs? 

Jag vet av erfarenhet vilken skillnad det är mellan allmänläkare och psykiatriker. Men de sistnämnda är svåra att nå/få. När jag kommer hem ställer jag en fråga på twitter: ”Hur får man en psykiater om man inte tycker att allmänläkaren är tillräckligt kompetent? Ska denna allmänläkare remittera?” Självklart svarar ingen av ens 593 följare varav hälften är botar och robotar. Man googlar och hittar den psykiatriska öppenvården.

Ok. Då skriver jag en egenremiss och hoppas på det bästa. Det är inte rimligt att inte få svar på sina frågor om sin egen behandling, även om den är lite komplicerad. Eller just därför. 

När förhöret var slut ville doktorn lyssna på lungorna och ta blodprov men jag tackade nej. Ha! Som Marlene Dietrich sa: ”Läkare ska alltid skära i en. Det är därför de blir läkare.” Och får de inte skära vill de sticka. Se där ytterligare en fördel med psykiatriker. De håller tassarna borta. 

Tegnérmuseet

Jag har varit i en Tegnérperiod i flera månader nu. Sist jag var på Tegnérmuseet var jag student i Lund, då hade jag också en Tegnérperiod. Gammal kärlek rostar aldrig och i mitt fall är inte kärlek ett för starkt ord. Jag är så förtjust i Tegnér att jag sörjer att vi inte levde samtidigt!

Tegnér bodde i ett stort hus, en korsvirkesgård, med tio rum. Både i Lund (som professor) och i Växjö (som biskop) drev Esaias jordbruk. Lönen utbetalades i spannmål. Istället för pengar fick han sädestunnor – som han sålde för att få pengar…

Men, undrar den okunnige, som jag, om gården var en korsvirkesgård, varför är då huset gult? För att man har putsat över korsvirket. Det var ganska vanligt att man gjorde så på 1800-talet. Av rent estetiska skäl. 

I princip skulle man kunna skrapa bort putsen och få fram korsvirket igen, men det finns risk för att det är i dåligt skick. Vi får föreställa oss hur det såg ut.

Återstår gör bara familjens matsal, arbetsrummet, köket och spiskammaren/skafferiet. Det är bättre än inget, men Gud vad jag hade velat se hela alltet!

”På gården äro tvenne längor; den ena med brygghus, vari inmurad panna, packhus, vedbodar, vagnsskjul, stort stall, mangelbord och drängkammare; den andra av bränt tegel och ekepålar med loga och tvenne lador…”

Om rummen i boningshuset skriver han att ”de flesta äro försedda med gipstak, tapeter och porslinsugnar med mässingsdörrar.” Självaste Esais blev gipsad!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och så blev han kakburk. Ty så folkkär var Esaias att han hamnade på kakburkar efter sin död. Museets kakburk är från slutet av 1800-talet.

Enligt ritningen är det en enda sängkammare, det förvånar mig storligen. När familjen flyttat till Växjö och bodde på Östrabo hade makarna Tegnér inte bara skilda sovrum utan skilda våningsplan. Som jag förstår det var det väldigt vanligt att man sov separat.

Pigan eller pigorna låg vägg i vägg med Esaias och Anna! Undrar var mopsen låg. Esaias hade en mops vid namn Atis som blev minst tolv år gammal. Men i dagens Tegnérmuseum hittar man bara en bild på Pompe. 😦 Alltså Karl XII:s hund. En av Tegnérs mer berömda dikter börjar:

Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.

Här satt skalden och skaldade. I den stora boken som inte är någon bok förvarade han sina manuskript. Min artonåriga brorsdotter visste inte vad skald betydde. Typiskt 1800-talsord! Tegnér var inte bara skald, han var nationalskald. De skrev om hans hälsotillstånd i tidningarna. Man kan jämföra honom med vilken A-kändis som helst: Per Gessle eller så. Inte för inte kallades diktarna på den tiden också för sångare. Tegnér hade många hits!

Jag klappade lite på stolen – specialstolen. Tegnér måste sitta mjukt på grund av sina smärtande hemorrojder. För säkerhets skull har stolen ett hål i mitten.

Den lagerkrans han fick när han promoverades finns kvar i brun och förtorkad skepnad. Så också hans hår – om än inte brunt och förtorkat.

Det finns hårlockar från 1830, 1838, 1843 och 1846. Den sista hårlocken är från ”dagen före begrafningen”. 😦 (Blommorna togs på hans graf 1849.) De flesta föremålen i museet är skänkta av barnen och man kan tänka sig att familjen ville ha en sista hårlock. Det var populärt med hårlockar på den tiden, ungefär som att ha någons porträtt. Fredrika Bremer ber Tegnér om en hårlock, Tegnér förstår inte vad hon ska med den till men skickar den ändå. Ser ni så lockig han var?

Jag hade kunnat tänka mig att vara guide på Tegnérmuseet bara för glädjen att vistas i hans hem. Öppet en lördag i månaden mellan 13 och 15.

1853 avtäcktes statyn på Esaias under klang och jubel. Han står mycket passande i Lundagård; nära sin gamla arbetsplats. Hans änka var med men var gul i ansiktet och dog några månader senare. Han har en bok i ena handen och en penna i den andra.

Till frukost fick jag hemgjorda semlor och Sydsvenska Dagbladet.

Åtta veckor

Min arbetsförmedlare tyckte att jag skulle undersöka möjligheten att gå i terapi genom vårdcentralen. 

Psykologen förklarade att det fanns både kurator och psykolog men att jag tycktes vara i behov av psykolog. Lever du ensam? undrade hon. Där fick jag bita mig i läppen för att inte svara att jag lever med Vanna.

Det var åtta veckors väntetid till antingen Eva-Lena (hon själv) eller Lars (hennes kollega). Vem jag hamnar hos är oklart. Lars var KBT, det var inte hon. Om man inte vet om man vill ha KBT eller ej kan det hända att man får testa båda.

Jag har gått i alla slags terapier (hopplöst fall) men vet inte riktigt vad som är bäst.

I morgon ska jag till doktorn och diskutera mina mediciner. Kanske har kommit nåt nytt medel mot självhat? Men det krävs nog att man pumpar det rakt in i blodet. Ungefär som när Soya fick en vitaminspruta. Hon var djupt deprimerad och som det åtminstone inte då fanns antidepp för katter fick det bli en vitaminboost (hon hade magrat). Själva depressionen utlöstes av att hon under en period tvingades dela hem med inte bara en utan två andra katter. Det blev för mycket för henne.