Brittiska hundar

Jag har för vana att fota hundar när jag är utomlands. Den här gången blev det inga levande. Men det blev några andra filurer. Jag längtade hem till Vanna!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det visade sig att hon varit i goda händer. Det kan man aldrig veta förrän efteråt. 😉 Allmäntillståndet var gott. Tänderna vita. Pälsen mjuk(are än någonsin). Hon badade i Björkasjö samma dag som jag gick omkring i slottsparken på Blenheim.

Det underliga med denna målning – som hänger i något av the state rooms på Blenheim – är att hunden har människoöron och hästhovar.

Min bror köpte Medieval Cats, jag funderade på Medieval Dogs men det endade upp med The Book of the Dog (som jag kanske får anledning att återkomma till). En underbar liten volym med texten THIS BOOK NEEDS A HOME på baksidan.

Oxfordiansk katt

Guesthouse of Horror

“I wouldn’t let my dog stay there”

Omdömet skrevs augusti 27 2012

We stayed at All Seasons Guest house for 2 nights for a wedding.
When we arrived the lady couldn’t wait for us to pay for our rooms and now I know why.

Fast Vanna hade nog uppskattat frukosten.

“Awful, AVOID, AVOID, AVOID!!!!”

Omdömet skrevs april 2 2012

All Season’s – except for winter it seems! I was so cold I had to sleep in my clothes!

Poor creature. Själv sov jag i en bastu.

“Worst B&B I have ever used – anywhere”

Omdömet skrevs december 5 2011

I arrived here and my heart sank.

Eftersom jag bokade min biljett efter de andra och ville bo så nära dem som möjligt och dessutom så billigt som möjligt kollade jag nästan inga recensioner. Jag mindes hur det var inför Barcelonaresan och kastade bara en pliktskyldig blick.

På Booking.com flimrar de positiva recensionerna förbi och även om nästan ingen har något positivt att säga om All Seasons så är det ändå alltid en av 100 som är bakom flötet och andra som tar fram det enda som går att säga något bra om, t.ex. läget. Det plockas ut enstaka meningar från enstaka gäster: ”The room was relatively large.” Det var det jag noterade och tänkte att jag inte behövde läsa mer. Big mistake!

På TripAdvisor pendlar det mellan att rankas som nr 43 och 44 av 44 guest houses i Oxford. Vi fick verkligen varsin ytterlighet – Red Mullions ligger skyhögt i betygsättning. Allting är bra där, åk dit! Pammy och Martin är änglar, Pammy ger dig detaljerade vägbeskrivningar och Martin låter dig sova i sin egen säng när du är sjuk och utcheckad och inte orkar sitta i trädgården som du egentligen inte får sitta i. Deras privata.

Eller kanske ska du vara tretton år då och ha fräknar i ansiktet. 😉

Det jag surar mest över är att jag betalade fullt pris utan att kunna skita ordentligt – vad är det för jävla stil? Hade det varit i Sverige hade man aldrig accepterat det, men hur fan klagar man när kärringen tog betalt det första hon gjorde och inte har några andra rum att erbjuda – som ändå förmodligen varit lika hemska? En hade ingen fungerade dusch. Det hade i alla fall jag. Bara att välja: vill du kunna gå på toa eller vill du kunna duscha.

Sens moral: läs recensionerna, är de flesta bra är det bra, är de flesta dåliga är det dåligt. Bry dig inte om en och annan negativ eller en och annan positiv. Gå på majoriteten.

I cannot emphasise enough DO NOT STAY HERE, DO NOT BOOK HERE, TELL YOUR FRIENDS NEVER TO GO HERE. In the end a friend came to the rescue, but my booking at All Seasons nearly ended in me sleeping on the streets of Oxford.

Have you seen the young man who walks the streets of Oxford? Dirt in his hair and his clothes in rags? Det är han som inte längre står ut på All Seasons Guest House!

Oxford 16-05-07

Man kan väl säga att det här med hotellrummet *förmörkade* min vistelse i Oxford. När jag vaknade hade jag ett visst hopp om att det skulle gå att spola bort bajset, men det sket sig. Nästa gäst får leva med skiten. På nåt sätt. Vi får alla leva med skiten. Det ser bara lite olika ut. Jag vill inte stanna en sekund till in this shit country!

När min brorson och jag jämför våra erfarenheter är det enda negativa han kan få fram att ”juiceglasen är lite små”. Att de har en (egen) toalett som de måste gå fem meter över hallen för att komma till gör ingenting då det är så underbart att gå på den mjuka heltäckningsmattan i den mjuka morgonrocken! Varje dag får de två nya kakor på rummet och de riskerar aldrig att stå utan toarulle. Spolningen fungerar ypperligt. Och frukosten – gudars skymning! Den är tydligen som att ha vaknat upp i paradiset.

Good to meet you, sa min brors värd (de har en värd och en värdinna). Han sa det flera gånger för säkerhets skull. Jag kände mig som en död gorilla. Jag hade lämnat ett guest house i misär. Nu sitter vi i detta gästhus trädgård – specialbehandling pga V:s höga feber. Vi väntar på att åka härifrån. V gick under namnet ”John” (hans första förnamn) på sjukhuset. Doktorn hade gissningsvis pakistanskt ursprung och menade att en sprucken trumhinna kan drabba såväl ett friskt som ett sjukt öra (healthy as well as unhealthy). Men hela grejen är ju att tryckutjämningsförmågan försvagas när man är förkyld – därmed mycket större risk att spräcka trumhinnan. Nu är V också utrustad med EarPlanes.

Tips från coachen: Flyg alltid direktflyg! Mellanlanda aldrig.

Oxford 16-05-05

I morse sa ”hon” att det var omöjligt att åtgärda toalettproblemet, som om hon hade dåligt samvete. Alla toaletter fungerar utom min som hon förgäves försökt laga. Min bror tror att hon bluffar, att alla är lika usla. Jag vet inte jag. Men hon var jävligt snabb med att ta betalt. Jag hann knappt komma innanför dörren.

Det vidriga är att de inte tömmer den lilla pedalhinken – där jag börjat placera pappret efter användning – på toaletten. Det tycks inte ingå i den dagliga rutinen.

P och V får välja bland diverse frukostalternativ varje morgon, jag får min vidriga tallrik (vidrig var ordet) varje dag med min vidriga korv och min vidriga baconskiva. Men jag bad om att få slippa bönorna. Jag förmår bara äta halva korven och halva baconskivan. Cancerfrukost.

Igår smög jag mig ut efter mörkrets inbrott och köpte en gin & tonic på burk.

Dominus illuminatio mea

*ett ljus för farfar*

University Church of St Mary the Virgin

Det var en finfin kyrka. Med en finfin utsikt. Det finns inga fula industrier i Oxford. Det finns bara en vacker stad omgiven av en skön landsbygd.

Efter den kyrkan gick vi in i en annan kyrka; Christ Church Cathedral. Den sitter ihop med Christ Church College där bl.a. Lewis Caroll studerade och undervisade.

Det är klassisk Oxfordmark.

Harry Potter-trappa

Vi var inne i the Hall…

…som är studenternas matsal.

På eftermiddagen besökte syskonbarnet och jag Oxford Castle som uppfördes efter det svidande nederlaget 1066. Väldigt mycket i Oxford är från medeltiden. Galen guide.

We had joy, we had fun,
we had seasons in the sun

På Primark köpte jag två BH för fem pund.

Flitens lampa lyser

Oxford 16-05-04

Jag har ju aldrig bott i ett guest house förut så jag blev lite chockad när jag kom in till frukosten på morgonen och såg några flingpaket stå i ett hörn och någon tekanna i ett annat. Excuse me, sa jag till det asiatiska paret, is this everything?

Nja, om jag ville ha cooked breakfast fick jag ”kalla på henne”, som vore hon en hund. Grejen är att man aldrig ser någonting av henne, hon vars namn man inte känner. Jag tror inte hon presenterade sig. Mitt ställe kontrasterar starkt mot min brors ställe. De har världens trevligaste värdpar. Deras ”hon” heter Pammy.

Jag ringde på en klocka. I samma ögonblick ”hon” kom in såg jag mig tvungen – hur obehagligt det än var – att ta upp toalettproblemet. Det är svårt att spola, sa jag. To flush. Under gårdagens kväll hade jag upptäckt att om jag trycker ner den tröga spaken så hårt som möjligt samt håller ner den så länge som möjligt finns en liten möjlighet att pappret åker med i spolningen. I morse tog dock pappret slut. Det blev jag också tvungen att påpeka.

Det säger något om guesthousets ringa standard. Dels får jag inte en hel pappersrulle vid ankomsten, då hade den ju inte tagit slut, dels får jag ingen i reserv.

När det gällde spolningen sa hon att så är det ”always” – bara att leva med. När det gällde pappret skulle jag inte gnälla (sa hon inte, men tänkte) eftersom städerskan skulle komma med en ny rulle under dagen.

Det asiatiska paret går ut. In kommer – försöker komma – en engelsman med – höll jag på att säga – respirator. Jag menar rullator. Jag rusar fram: ”Can I help you?” Han inser det hopplösa i företaget och vänder. Kommer därefter instånkande utan detta redskap. Sitter och muttrar för sig själv och tittar på solen. ”It’s very beautiful”, säger jag.”Very green.” Man vill inte vara en sur utlänning. ”Everything is going in the right direction”, säger han, ”this time of year.” Jag instämmer. ”Exactly.” Sen dör samtalet ut. Jag övervägde att säga något om att jag åkt buss från London igår, men orkade inte. Jag ville bara äta min frukost – som jag nu fått in på en tallrik. Eller ville och ville. Det såg väldigt oaptitligt ut. Så oaptitligt att jag inte ens på begäran skulle kunna förmå mig till att fotografera den. Det vore som att fotografera en spya (ursäkta). Särskilt för mig som inte gillar bönor. Det skulle aldrig falla mig in att äta dem. Korv + baconskiva = horrible.

Det är mycket litet här, mycket trångt. Man har ungefär en meter att röra sig på innan man stöter ihop med något eller någon.

När man kommer in i hallen har man trappan omedelbart framför sig. När man kommit uppför trappan, som är brant och smal, bor det en stackars sate till vänster, en stackars sate rakt fram och en stackars sate (jag) till höger. Saten som bor rakt fram skulle utan större besvär kunna ramla nerför trappan i fyllan och villan.

Med tanke på att engelsmännen hela tiden tror att det ska börja brinna (det står brandvarningar och keep shut överallt på varenda dörr) fasar man för om det verkligen skulle hända; alla skulle slå ihjäl sig. Störta handlöst.

Jag misstänker att vi i Sverige har regler om hur långt det måste vara mellan en dörr och en trappa. Jag vet inte, men jag misstänker.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ashmolean Museum är ett fantastiskt museum. Världens äldsta fiol etc. Man blir alldeles matt och undrar över den röda tråden. Vad förbinder badkarsformade grekiska kistor 1375-1190 före Kristus med sedlar från amerikanska inbördeskriget? Svaret är nog att allt är historia.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I morse tog vi vägen genom Headington Hill Park. Staden är full av colleges! De flesta är stängda för allmänheten. Det gäller även den berömda läsesalen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klockan två går vi på rundtur i Old Bodleian Library som består av Duke Humfrey’s Library (vars äldsta del är från slutet av 1400-talet) och Divinity School (uppfört 1427-1483). Numera tänker alla på Harry Potter. Jag fick inte fota i biblioteket.

De gamla böckerna satt fast i kedjor för att inte bli stulna. Förr alltså.

Tittar man ut genom det vänstra fönstret ser man University Church of St Mary the Virgin.

Vi står i det rum där Oscar Wilde, som var student i Oxford, en gång stod åtalad. (Han hade lånat pengar utan att betala tillbaka. Senare fick han som bekant skaka galler för sin sodomi.) Det gjorde min dag.

Men det som framför allt gjorde min dag var rariteterna som visas upp på Weston Library. Höjdpunkten för mig var Kafkas handskrivna novell Förvandlingen. Rent historiskt smäller väl Platons dialoger och Sapfos papyrusfragment högre. Eller Gutenbergs Bibel.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag kollade Shakespeareutställningen om döden i samma byggnad. De hade First Folio. The First Folio. Då var mina anhöriga i en sportaffär i utkanten av stan.

Jag satt på en trappa och sov tills de kom tillbaka. Vi gick på the Crown, som skryter med att ha varit Shakespeare’s regular stopover on trips between London and Stratford, och drack öl och åt hamburgare.

————————————-

OBS! Misslyckades med att spola ner pappret trots upprepade försök. Har börjat slänga pappret i sanitetsbehållaren. Tar Cyklo-F. Låter som Zyklon B.

Oxford 16-05-03

När jag precis gett upp om TV:n gick den igång. Jag bor på All Seasons Guest House i Oxford. Nu är det nyheter.

Jag hade ångest inför flygresan. Sist sprack trumhinnan och jag var sjukligt sjuk i tre veckor. Jag är ju alltid lite allergisk (och vad säger att man inte blir förkyld lagom till hemresan, precis som förra gången?). Well, två dagar innan jag skulle åka googlade jag ”förkyld” och ”flyga” och fick veta att det finns någonting som heter EarPlanes. Dem införskaffade jag på närmsta apotek. Då slipper man tryckutjämna själv och kan låta propparna göra det åt en. Jag tuggade också tuggummi frenetiskt.

Om jag blir förkyld har jag Mickes Betapred. Enligt en läkare på nätet ska man ta sex piller två timmar före landning. (”OBS detta tips ligger lite utanför det vanliga.”) Det är receptbelagda kortisontabletter.

Jag kände ingenting vare sig under eller efter flygningen. Min brorson fick lite ont ca halvvägs. Det släppte senare under dagen, tack och lov.

För att jag lättare skulle hitta mitt bagage hade mamma bundit en rosett på resväskan. Pinsamt men sant.

Det första man ser när man går nerför trapporna på Gatwick är drottning Elizabeths nuna i två upplagor. Jag trodde först att det var drottningen och drottningmodern, precis som kung Abdullah och kung Hussein pryder ingången till Petra i Jordanien, men det var Elizabeth den yngre och Elizabeth den äldre. Som att mötas av kungen anno 1976 och kungen av idag på Arlanda.

Gatwick har infört en avancerad form av passkontroll. Man går fram en och en och blir inspärrad på ett utrymme där man ska trycka in passet och titta på en ruta för vidare information. Rutan fotograferar liksom av en och kontrollerar att man är man själv. Jag fick bara ”Try again”. Jag tryade och tryade. En kvinnlig flygplatsanställd sa att jag skulle trycka ner passet ännu mer och en manlig flygplatsanställd sa att jag skulle ta av mig glasögonen. Då såg jag inte ett skit. Ha! På något helvetiskt sätt kom jag igenom. Det var riktigt äckligt. Men allt man har gjort en gång blir lättare nästa!

England är grönt. Mycket grönt. Det tog drygt två timmar att åka buss till Oxford.

P och V skulle bo på Red Mullions Guest House. Vi lyckades gå av vid Mulberry Guest House. Det är rätt namn och rätt gata men fel nummer, sa P. Lätt förvirrad. Ringde ändå på. Gubben som öppnade förklarade att det låg tio minuter längre ner på gatan. Det är typiskt P. Han har sällan fullkomlig koll när det gäller namn och sånt.

Mitt Guest House är billigare än deras men de har inte toalett och dusch på rummet, det har jag. Problemet är att toaletten är defekt – den har inte full effekt. När man spolar på toaletten, vilket man gör genom att trycka ner en spak vid sidan av själva stolen, så spolar den, men den spolar inte bort pappret. Den spolar bara bort pisset.

Detta innebar att jag genast började oroa mig för vad som skulle hända – dvs. inte hända – när jag gör nr 2. Jag har ännu inte gjort nr 2.

Ingenting förändras av sig själv. Efter en lång dag är toaletten lika oförmögen att spola ner pappret. Jag måste alltså klaga och jag måste göra det first thing in the morning.

”Så dåligt kan det väl inte vara” sa mamma i Sverige när hon såg att det var dusch och TV och allt möjligt på rummet. Nej men det vore fint med en fungerande toalett. Kanske gör man något fel när man spolar? Man kanske som farbror Melker inte har den rätta knycken? Det har man aldrig haft. Fast min bror har också spolat – utan att lyckas bättre. Vi skulle sagt till direkt!

Blir jag bajsnödig inatt (Gud förbjude!) får jag helt enkelt gå ut och sätta mig i buskarna. Det är bara det att det inte finns några buskar.

Ja, stackars mig. Det är inte lätt att vara utan toalett! Eller att ha en toalett som inte uppför sig som den ska. Som enbart gör sitt jobb till hälften.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lokal tid är klockan kvart i elva. Svensk tid är den kvart i tolv. Det ska bli varmare än vanligt för årstiden i hela UK deklarerade meteorologen och såg nöjd ut.

Vi åt förresten på Jamie’s Italian. Det var ett plågsamt fiasko. Jag har som regel att aldrig äta pasta på restaurang. Varje gång jag bryter mot den blir jag djupt besviken. Kyparen tyckte att vi skulle testa deras för kvällen fantastiskt billiga erbjudande. Han pratade i fem minuter om hur underbar denna pastarätt var. Jag gick på det – för att de andra gick på det. Vad var det mer än pasta? Tomater, typ. På botten ytterst ytterst lite av någonting som påminde om små baconslamsor. Jag åt i princip bara pastan. Ingen blev mätt trots att han försäkrat att det var normala portioner.

Nej, fy fan. Det var ingen vidare miljö heller. Till eländet drack vi kranvatten. Jag ger den upplevelsen en av fem oliver.