Jag gjorde idag ett misslyckat försök att förstå hur jag ska cykla till Kortedala torg om jag inte cyklar Kortedalavägen utan tar vägen genom kyrkogården och vidare upp i bostadsområdena. Vanna och jag gick. När vi hade gått ett tag och jag började känna att vi borde närma oss gick jag till vänster och frågade en kvinna om vägen (som om jag var utomlands). Hon sa att jag skulle gått åt höger, jag skulle följa bilarna och komma till torget. Jag gjorde så men jag kom liksom bakvägen till torget – det dröjde innan jag kände igen mig och när jag kände igen mig hade jag ingen aning om hur jag egentligen kommit dit. Det blev för invecklat i och med att jag måste svänga runt och hit och dit. När vi sen skulle gå tillbaka gick jag lite annorlunda, men inte heller det lyckades, jag blev tvungen att söka mig ut till Kortedalavägen igen. Patetiskt pinsamt.
Så är det att inte ha något lokalsinne. Man kan inte lyssna på människors förklaringar om hur man ska cykla heller, man begriper ändå ingenting.
Nå, om det nu är så illa att man mer eller mindre kan gå vilse mellan Gamlestaden och Kortedala – vilket i princip torde vara omöjligt – är det inte så underligt att man som Geraldine Largay kan gå vilse på Appalachian Trail. Den går från Georgia till Maine.
Geraldine och hennes väninna Jane startade i West Virginia i april 2013. I slutet av juni 2013 när de nått New Hampshire måste väninnan åka hem pga en familjangelägenhet och Geraldine fortsätter till Maine på egen hand. Men hon har stöd av sin man som ständigt finns i bakgrunden/närheten:
An old back injury prevented Largay from carrying a heavy backpack so her husband, George, usually met her each night at trailheads, either to replenish her supplies or to take her to a motel.
Det här förstår jag först inte alls. Paret bodde i Tennessee, hon var pensionerad sjuksköterska, 66 år gammal. Hur kan han möta henne var och varannan kväll på en vandring som i sin helhet är 2,200 amerikanska mil? Tydligen lever han något slags parallelliv, övernattar i SUV:en etc. Vandringen stod på hennes ”bucket list”, alltså att-göra-innan-jag-dör-lista. Tyvärr blev det en att-göra-och-dö-lista istället.
Because the section of the trail where Largay went missing is so isolated, she and her husband decided it would be best for her to hike it unassisted, with Largay spending nights in trail shelters.
Det finns motsägelsefulla uppgifter om Geraldines vandringsförmåga. Enligt väninnan kom Gerry ibland under deras långa vandring efter – antingen för att hon gått vilse eller för att hon gått långsamt. Det var inte för inte som hennes trail name var ”Inchworm”. Hon hade dåligt lokalsinne och brukade bli irriterad på sig själv. Dessutom var hon rädd för mörker och att vara ensam. Men mörker och ensamhet var ju precis vad hon skulle möta på denna del av trailen. Det betyder inte att hon var en oerfaren vandrare, tvärtom var hon en hängiven vandrare, hon hade vandrat i många år och gått många vandringskurser.
Den 22 juli lämnar hon leden ”to go to br” (bathroom) och hittar inte tillbaka. ”Now lost.” Hon befinner sig på mark som ägs av den amerikanska marinen och är extremt svårtillgänglig. Granarna växer nästan ihop, så tät är vegetationen. Den arma människan kan inte ha gått många meter innan hon tappat färdriktningen helt. Ungefär som man själv gjort i skogen ett flertal gånger; man går lite nonchalant och vips har man (jag) ingen aning om var man (jag) kom ifrån. Mitt värsta minne är med Chico när det mörknade i de västgötska skogarna – men då hörde vi åtminstone civilisationen i form av en trafikerad väg. Gerry kan inte ha hört någonting. Och ingen hörde henne.
De sista som ser henne i livet är två kvinnliga vandrare – med efternamnen Rust och Clark – som kommer från det håll dit Gerry är på väg. Det är en av dem som tar det sista fotot av henne samma dag som hon irrar bort sig från leden. De förutsäger hennes öde:
“My gosh,” Clark said to her friend, “if you were six inches off the trail here, you’d be gone. And no one would ever find you.”
Hon kunde inte ha valt en sämre plats att avvika på. I själva verket är området förbjudet att beträda för allmänheten. Antingen har hon missat det (mest troligt) eller så nonchalerar hon det. De meddelanden hon försöker sms:a går inte fram. Det finns ingen täckning.
På något mirakulöst sätt lyckas hon hålla sig vid liv i flera veckor på samma ställe – hon har åtminstone vett att stanna där hon är. Det är liksom ingen mening att ens försöka hitta tillbaka. Det skulle bara göra saken värre. (Eller inte.) Under tiden söker halva delstaten efter henne. Hon uppskattar själv att hon är 3-4 miles från leden. Hon är mindre än två = ca tre kilometer. Hundpatruller ska ha varit så nära henne som 100 yards; knappt hundra meter. De hittar henne ändå inte. 100 meter i Maines djupa skogar är en lång sträcka. Du ser kanske bara ten feet (några få meter) omkring dig.
“You step off the trail 20 or 50 feet and turn around, it’s very difficult to see where the trail was,” said Douglas Dolan, 53, a volunteer who spent time last summer doing trail maintenance in the area. “If you didn’t know which way the trail was, you could easily walk in circles for hours.”
När hon dör finns det fortfarande vatten i en flaska. Hon ligger i sovsäcken i det prydliga tältet. 6 augusti är hon fullkomligt medveten om att hon är bortom räddning.
“When you find my body, please call my husband George and my daughter Kerry,” she wrote. “It will be the greatest kindness for them to know that I am dead and where you found me — no matter how many years from now.”
Det tog drygt två år. En skogvaktare som är anställd av marinen finner kroppen eller snarare skelettdelarna (det hade också djur gjort).
Fallet diskuteras på nätet och någon frågar hur det är möjligt: Excuse my ignorance, but I’m having a hard time understanding how ”stepping off the trail” to go the bathroom can lead to one becoming lost. En annan svarar: …which is exactly what people who get lost in this manner always think, and that’s why it happens. Hade vi trott att vi skulle gå vilse hade vi inte gått vilse. Som veterinären sa till mig när Inka brutit benet som valp och jag var full av skuldkänslor: ”Hade vi vetat att det skulle hända hade det inte hänt.” Små misstag kan få stora konsekvenser. Ett enda litet trivialt beslut kan leda till den värsta av situationer.
Hör, jag har hamnat lite utanför leden, sjunger Cornelis i ”Babyland”, skriven av hans norske vän Jan Ero Olsen. Hjälp mig så att jag igen hittar Freden.
Men det är trots allt lättare att hitta en krog än en borttappad led i en skog.
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 