Varför har man inga festkläder?

stönade jag när jag gick igenom garderoben inför nyårsafton, och svarade mig själv:

– För att man aldrig går på fest!

Vanna har ägnat dagen åt att rusa in och ut ur havet, in och ut ur havet i jakt på surfaren och hans drake. Ikväll ska hon få ett gigantiskt märgben.

Man trodde att man levde i ett civiliserat land

Men det verkar som om man lever i en djungel. Man är omgiven av vilda djur. Rovfåglar tar småhundar och vildsvin jagar kvinnor på cykel.

För inte så länge sen skulle en man i bil fotografera några coola vargar och vevade ner rutan. Det tyckte inte vargarna om. De kom rusande emot honom. Han vevade snabbt upp rutan och körde därifrån. Så kan det gå.

Och då har jag inte ens nämnt kvinnan som blev mördad dödad av älg!

”En kompis farmor blev injagad av älg”, säger husse. ”En älg höll på att riva trädgården – hon blev förbannad så hon gick ut med sopkvasten i högsta hugg men älgen jagade in henne i huset igen. Hon hade inte en chans. Sen ringde hon sin son så fick han ringa polisen så fick de skjuta älgen. Den var full på äpplen.”

Salander & Blomkvist

Man f(l)attar varför jag ibland kallar Vanna för ”min lilla cocker spaniel” när man ser den här flatcoated retriever-valpen. Och vad upptäcker man inte när man tittar på dessa underbara bilder som dessa underbara flatcoatedmänniskor tar, jo, att katten Salander, som man alltid undrat om hon är döpt efter Lisbeth, fått en kompis vid namn Blomkvist. Jaha! En kommentar: ”Like you we are huge fans of Stieg Larsson’s Millennium trilogy.” Jag visste inte att Stieg Larsson var stor i Kanada!

Vi har ”spårat”

När jag för EN GÅNGS SKULL lägger ett spår slutar det med totalfiasko. Jag har lagt ett spår EN ENDA GÅNG till Vanna förut. Jag lade åtskilliga spår till mina gamla hundar men en vacker dag tröttnade jag på att gå in i bergväggar och trampa ner i vattendrag och sa till mig själv som jag sa om SSRK-kurserna: ”aldrig mer”.

Jag tillhör den kategori människor som inte kan gå rakt ut i skogen och gå i en halvcirkel tillbaka utan att gå vilse. Som Inkas uppfödares man undrade: ”Hur kan man gå vilse i den här skogen?” efter att JAG – vem annars – gått – just det – vilse i den småländska skogen där de bodde. Alla valpköparna skulle spåra!

Jag njuter av den spårningsfria tillvaron. Men då och då kommer det dåliga samvetet över mig: spår som ska vara en sån BRA och LUGNANDE sysselsättning. Och ALLA ANDRA spårar ju. Ungefär som de dricker kaffe. Själv dricker jag te.

När Vanna fick gå sitt livs första spår lyckades hon faktiskt få upp det precis när jag gett upp hoppet. Jag hade det i bakhuvudet och tänkte att det här ska nog gå bra nu när vi ska göra det igen. Och nu tänkte jag inte lägga det i skogen utan på ett litet fält (typ stor gräsmatta) vid kyrkogården, kan det bli bättre? Jag diskuterade detaljerna med husse. Han sa att jag kunde ta ”den här” (viftade med någon sorts järnrör) och placera den i marken där spåret började. Jag fann sedan att det var helt onödigt, jag började spåret vid närmsta träd. Men jag stack ändå ner järnröret. ”Järnröret.”

Så var det det där med sele. Selarna är i Göteborg och vi är inte i Göteborg. Låta henne spåra i halsband kändes inget vidare. Husse, som har en makalös förmåga att lösa i stort sett alla problem, bara han får tänka lite, erinrade sig att han hade Inkas gamla sele i källaren, visserligen två nummer för stor, men ändå bättre än inget. Utrustad med järnrör, sele och dummy åkte vi till kyrkan och ställde oss på parkeringen och jag gick iväg och lade spåret. Det hade den stora fördelen att jag kunde lägga dummyn vid ett av de tre träden och bara gå vidare rakt fram, därefter ta till höger och gå genom kyrkogården tillbaka. Perfekt!

Spåret fick ligga medan vi åkte till ICA och handlade. Semlorna har inte kommit än va, sa jag till husse. Jo, sa han. Inte bara semlorna! Chokladsemlorna! Jag roffade först åt mig en tvåpack chokladsemlor men ångrade mig, de såg suspekta ut.

Spåret hade legat en timme. Jag satte på Vanna selen och ställde mig vid spårets början och väntade på vad som skulle hända. Ingenting hände. Då började jag röra mig lite långsamt framåt i hopp om att Vanna skulle förstå att det var ett spår här. Vanna förstod ingenting. Absolut ingenting. Ibland pekade jag lite mot marken, då trodde Vanna att det låg en godisbit eller nåt annat spännande där nånstans. Mycket snart upptäckte hon att hela marken var full av kaninbajs. Sniff sniff – kaninbajs. Sniff sniff – kaninbajs. Då tappade jag tålamodet och ryckte i selen (kardinalfel, man får aldrig ge hunden obehag under inlärning!) och till slut skrek jag FAN rätt ut i luften (inte ens mitt stränga överjag kunde hejda mig från det utropet!). Jag är en häxa. I praktiken var vi nu nästan framme vid spårslutet – helt utan att Vanna visat en enda tendens till att förstå att hennes ömma matmoder gått där för en timme sen – och med EXTREMT god vilja kan man kanske säga att hon spårade sig fram till dummyn de sista fem meterna, hon hade i alla fall nosen i backen.

Nu får jag – mot min vilja – börja surfa om spår på nätet. Hur gör man ett enkelt nybörjarspår? Man gör det inte på en öppen yta och låter det ligga en timme? Man gör det i skogen och låter det ligga en halvtimme? Eller?

Naturligtvis tog vi ingen hänsyn till vindförhållandena, det orkade jag inte med när jag nu ansträngt mig så mycket redan. Naturligtvis brydde jag mig heller inte om att strö köttbullar i spåret. Kanske hade spåret blåst bort? Det fanns inget spår? Det var utplånat? Det var DÄRFÖR hon inget kände?

Mvh Desperat Desperat

DSCN2107

Vi får glädja oss åt att vi har fungerande reflexer! Med husses urusla kamera ser det ut som om vi ”spårar” mitt i natten! Vi har ingen lina utan bara ett koppel men det har vi med gott samvete eftersom min gamle vän SM-MÄSTAREN I SKYDD, NORDISKE MÄSTAREN I RAPPORT, ÅRETS ALLROUNDSCHÄFER-HUSSE OSV. OSV. hävdar att det går lika bra! I vårt fall: lika dåligt.

Vettar – inte vättar

Jag läser mycket storögt i jaktboken, lite här och lite där, på ett ställe: ”Vid all jakt över vettar måste hunden lära sig att låta bli vettarna…” Vettar? Vad är vettar? Det kan ju inte vara vättar som i tomtar och troll. Tillåt mig googla:

En vette är en naturtrogen attrapp som används vid jakt på vilda änder och gäss för att locka till sig, ofta sträckande fåglar. Idag är vetten oftast tillverkad av plast eller trä och målad som de fåglar den skall likna.

Sen gapskrattar jag vid tanken på vad Sten skulle tycka om min och Vannas jaktträning. Var är stadgan? Jag måste börja göra stadgeövningar! Jag måste kasta dummmies omkring mig utan att Vanna får hämta. ”Din hund får absolut aldrig tro att den alltid ska hämta allting.” Det är bara för att jag är så lat och tycker att det är så tråkigt som det aldrig blir av. Jag har glatt mig över Vannas enorma apoorteringslust, jag har gottat mig riktigt ordentligt: ”Om din hund brister i motivation och fart och kommer in mot dig med apporterna i betydligt saktare mak än då den gav sig ut…” Hah! Min hund är som en projektil både när hon går ut och när hon kommer in. Inga problem med farten här inte! Men… är hon inte lite överentusiastisk? Jo! Och så är vi tillbaka vid (den dåliga) stadgan. Jag måste träna stadga!

Det var också vad jag gjorde igår. Med molloket resultat. 😦

Det är inte det att hon inte kan sitta still när jag kastar dummies, det klarar hon i allmänhet, men hon kan inte förstå att jag stoppar dummyn i fickan till slut. Vadå, ska inte alla dessa övningar leda fram till att jag (Vanna) får apportera? Och om jag (Vanna) inte får det, då kommer jag aldrig att sluta tänka på att du har min dummy i din ficka!

Vilket innebär att det är det enda hon har i huvudet under resten av promenaden.

En gång hoppade hon så högt att hon touchade mina glasögon. Det går så satans fort att man inte hinner reagera förrän det är för sent! Så när hon satt där med sina dumma dymmyögon och glodde på mig höll jag ett litet förmanande tal, bara för sakens skull: ”Så får du inte göra. Det är absolut förbjudet.”

Nåja, detta hemska, att helt oväntat hoppa mot mitt fejs och bokstavligen ge mig en kyss, gör hon ytterst ytterst sällan. I normalfallet nöjer hon sig med att hoppa runt mig lite – av upphetsning över att jag har en dummy. Det måste vi få bort.

https://vovvenvanna.files.wordpress.com/2011/07/app.gif

Hunden ska älska sin dummy men den passionerade kärlek som Vanna visar…? Då var Inka betydligt svalare. Inka fick också de där lyriska retrieverögonen när hon apporterade: ”Åh, jag har någonting i munnen!” Där skiljer de sig inte, retriever som retriever. Men Inka var ju lugn (som jag minns det, jag har dåligt minne). Hon kunde hålla sig i skinnet. Det kan inte Vanna – hon kryper ur skinnet.

<— Inka

Jag hör vad ni/du säger: Hon är flat!

Jag vet. Men hon är ändå en ovanligt cool flat. I apporteringen visar sig dock hennes rätta jag/ras! ”Fort och fel” hette det om flattarna förr.

Till hennes försvar kan sägas att hon gör precis som Sten säger att en hund ska göra när man säger apport och håller en dummy framför nosen: Hon hugger den! Hon tar inte, hon hugger. Det är bara det att hon vill hugga den hela tiden, även när man inte säger apport. Och särskilt vill hon det när alla övningar går ut på att hon ska låta bli. Men Sten säger att man aldrig under stadgeövningarna får falla för frestelsen att låta hunden apportera, då förstör man alltihop! Det var just därför Vanna blev så bittert besviken. ”Låt inte hunden hämta en enda gång, hur gärna den än vill.” Man (hon) kan kanske acceptera att matte fjantar sig med att ta dummyn själv både en och två och tre och fyra och fem gånger, men att inte avsluta med att låta flatte få dummyn? Oacceptabelt!

Det är då jag tänker på hur hopplöst det är att träna när man egentligen inte vet hur man ska träna. Man får ägna en stor del av sin tid åt att träna bort sånt som skickliga förare aldrig någonsin låter hunden träna in. Som överdriven förväntan.

Det kluriga är att man inte förstår problemet förrän det har uppstått. Fram till dess är det ju inget problem! Dvs. man har inte förstått att det är ett problem.

Damm och hundhår

Jag begick misstaget att titta ner i hålrummet mellan husses huvudända av sängen och väggen: det var liksom fullt med damm och hundhår. ”Där städar inte du så ofta”, konstaterade jag. ”Ibland”, blev hans lama försvar. Det såg ut som om han inte städat sedan 2005. Jag kände mig genast mycket bättre (än han). Jag dammsuger inte så ofta (som jag borde) men när jag dammsuger, då dammsuger jag ordentligt = överallt!

clean

Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete