stönade jag när jag gick igenom garderoben inför nyårsafton, och svarade mig själv:
– För att man aldrig går på fest!
Vanna har ägnat dagen åt att rusa in och ut ur havet, in och ut ur havet i jakt på surfaren och hans drake. Ikväll ska hon få ett gigantiskt märgben.
”A very merry christmas
And a happy new year
Let’s hope it’s a good one
Without any fear”
2010 var för jävligt, 2011 var bara jävligt, 2012 var för jävligt, alltså borde 2013 bara bli jävligt. Om nu trenden håller i sig.
Blir det någon vår nästa år?
Men det verkar som om man lever i en djungel. Man är omgiven av vilda djur. Rovfåglar tar småhundar och vildsvin jagar kvinnor på cykel.
För inte så länge sen skulle en man i bil fotografera några coola vargar och vevade ner rutan. Det tyckte inte vargarna om. De kom rusande emot honom. Han vevade snabbt upp rutan och körde därifrån. Så kan det gå.
Och då har jag inte ens nämnt kvinnan som blev mördad dödad av älg!
”En kompis farmor blev injagad av älg”, säger husse. ”En älg höll på att riva trädgården – hon blev förbannad så hon gick ut med sopkvasten i högsta hugg men älgen jagade in henne i huset igen. Hon hade inte en chans. Sen ringde hon sin son så fick han ringa polisen så fick de skjuta älgen. Den var full på äpplen.”
Man f(l)attar varför jag ibland kallar Vanna för ”min lilla cocker spaniel” när man ser den här flatcoated retriever-valpen. Och vad upptäcker man inte när man tittar på dessa underbara bilder som dessa underbara flatcoatedmänniskor tar, jo, att katten Salander, som man alltid undrat om hon är döpt efter Lisbeth, fått en kompis vid namn Blomkvist. Jaha! En kommentar: ”Like you we are huge fans of Stieg Larsson’s Millennium trilogy.” Jag visste inte att Stieg Larsson var stor i Kanada!
När jag för EN GÅNGS SKULL lägger ett spår slutar det med totalfiasko. Jag har lagt ett spår EN ENDA GÅNG till Vanna förut. Jag lade åtskilliga spår till mina gamla hundar men en vacker dag tröttnade jag på att gå in i bergväggar och trampa ner i vattendrag och sa till mig själv som jag sa om SSRK-kurserna: ”aldrig mer”.
Jag tillhör den kategori människor som inte kan gå rakt ut i skogen och gå i en halvcirkel tillbaka utan att gå vilse. Som Inkas uppfödares man undrade: ”Hur kan man gå vilse i den här skogen?” efter att JAG – vem annars – gått – just det – vilse i den småländska skogen där de bodde. Alla valpköparna skulle spåra!
Jag njuter av den spårningsfria tillvaron. Men då och då kommer det dåliga samvetet över mig: spår som ska vara en sån BRA och LUGNANDE sysselsättning. Och ALLA ANDRA spårar ju. Ungefär som de dricker kaffe. Själv dricker jag te.
När Vanna fick gå sitt livs första spår lyckades hon faktiskt få upp det precis när jag gett upp hoppet. Jag hade det i bakhuvudet och tänkte att det här ska nog gå bra nu när vi ska göra det igen. Och nu tänkte jag inte lägga det i skogen utan på ett litet fält (typ stor gräsmatta) vid kyrkogården, kan det bli bättre? Jag diskuterade detaljerna med husse. Han sa att jag kunde ta ”den här” (viftade med någon sorts järnrör) och placera den i marken där spåret började. Jag fann sedan att det var helt onödigt, jag började spåret vid närmsta träd. Men jag stack ändå ner järnröret. ”Järnröret.”
Så var det det där med sele. Selarna är i Göteborg och vi är inte i Göteborg. Låta henne spåra i halsband kändes inget vidare. Husse, som har en makalös förmåga att lösa i stort sett alla problem, bara han får tänka lite, erinrade sig att han hade Inkas gamla sele i källaren, visserligen två nummer för stor, men ändå bättre än inget. Utrustad med järnrör, sele och dummy åkte vi till kyrkan och ställde oss på parkeringen och jag gick iväg och lade spåret. Det hade den stora fördelen att jag kunde lägga dummyn vid ett av de tre träden och bara gå vidare rakt fram, därefter ta till höger och gå genom kyrkogården tillbaka. Perfekt!
Spåret fick ligga medan vi åkte till ICA och handlade. Semlorna har inte kommit än va, sa jag till husse. Jo, sa han. Inte bara semlorna! Chokladsemlorna! Jag roffade först åt mig en tvåpack chokladsemlor men ångrade mig, de såg suspekta ut.
Spåret hade legat en timme. Jag satte på Vanna selen och ställde mig vid spårets början och väntade på vad som skulle hända. Ingenting hände. Då började jag röra mig lite långsamt framåt i hopp om att Vanna skulle förstå att det var ett spår här. Vanna förstod ingenting. Absolut ingenting. Ibland pekade jag lite mot marken, då trodde Vanna att det låg en godisbit eller nåt annat spännande där nånstans. Mycket snart upptäckte hon att hela marken var full av kaninbajs. Sniff sniff – kaninbajs. Sniff sniff – kaninbajs. Då tappade jag tålamodet och ryckte i selen (kardinalfel, man får aldrig ge hunden obehag under inlärning!) och till slut skrek jag FAN rätt ut i luften (inte ens mitt stränga överjag kunde hejda mig från det utropet!). Jag är en häxa. I praktiken var vi nu nästan framme vid spårslutet – helt utan att Vanna visat en enda tendens till att förstå att hennes ömma matmoder gått där för en timme sen – och med EXTREMT god vilja kan man kanske säga att hon spårade sig fram till dummyn de sista fem meterna, hon hade i alla fall nosen i backen.
Nu får jag – mot min vilja – börja surfa om spår på nätet. Hur gör man ett enkelt nybörjarspår? Man gör det inte på en öppen yta och låter det ligga en timme? Man gör det i skogen och låter det ligga en halvtimme? Eller?
Naturligtvis tog vi ingen hänsyn till vindförhållandena, det orkade jag inte med när jag nu ansträngt mig så mycket redan. Naturligtvis brydde jag mig heller inte om att strö köttbullar i spåret. Kanske hade spåret blåst bort? Det fanns inget spår? Det var utplånat? Det var DÄRFÖR hon inget kände?
Mvh Desperat Desperat
Vi får glädja oss åt att vi har fungerande reflexer! Med husses urusla kamera ser det ut som om vi ”spårar” mitt i natten! Vi har ingen lina utan bara ett koppel men det har vi med gott samvete eftersom min gamle vän SM-MÄSTAREN I SKYDD, NORDISKE MÄSTAREN I RAPPORT, ÅRETS ALLROUNDSCHÄFER-HUSSE OSV. OSV. hävdar att det går lika bra! I vårt fall: lika dåligt.
Jag läser mycket storögt i jaktboken, lite här och lite där, på ett ställe: ”Vid all jakt över vettar måste hunden lära sig att låta bli vettarna…” Vettar? Vad är vettar? Det kan ju inte vara vättar som i tomtar och troll. Tillåt mig googla:
En vette är en naturtrogen attrapp som används vid jakt på vilda änder och gäss för att locka till sig, ofta sträckande fåglar. Idag är vetten oftast tillverkad av plast eller trä och målad som de fåglar den skall likna.
Sen gapskrattar jag vid tanken på vad Sten skulle tycka om min och Vannas jaktträning. Var är stadgan? Jag måste börja göra stadgeövningar! Jag måste kasta dummmies omkring mig utan att Vanna får hämta. ”Din hund får absolut aldrig tro att den alltid ska hämta allting.” Det är bara för att jag är så lat och tycker att det är så tråkigt som det aldrig blir av. Jag har glatt mig över Vannas enorma apoorteringslust, jag har gottat mig riktigt ordentligt: ”Om din hund brister i motivation och fart och kommer in mot dig med apporterna i betydligt saktare mak än då den gav sig ut…” Hah! Min hund är som en projektil både när hon går ut och när hon kommer in. Inga problem med farten här inte! Men… är hon inte lite överentusiastisk? Jo! Och så är vi tillbaka vid (den dåliga) stadgan. Jag måste träna stadga!
Det var också vad jag gjorde igår. Med molloket resultat. 😦
Det är inte det att hon inte kan sitta still när jag kastar dummies, det klarar hon i allmänhet, men hon kan inte förstå att jag stoppar dummyn i fickan till slut. Vadå, ska inte alla dessa övningar leda fram till att jag (Vanna) får apportera? Och om jag (Vanna) inte får det, då kommer jag aldrig att sluta tänka på att du har min dummy i din ficka!
Vilket innebär att det är det enda hon har i huvudet under resten av promenaden.
En gång hoppade hon så högt att hon touchade mina glasögon. Det går så satans fort att man inte hinner reagera förrän det är för sent! Så när hon satt där med sina dumma dymmyögon och glodde på mig höll jag ett litet förmanande tal, bara för sakens skull: ”Så får du inte göra. Det är absolut förbjudet.”
Nåja, detta hemska, att helt oväntat hoppa mot mitt fejs och bokstavligen ge mig en kyss, gör hon ytterst ytterst sällan. I normalfallet nöjer hon sig med att hoppa runt mig lite – av upphetsning över att jag har en dummy. Det måste vi få bort.
Hunden ska älska sin dummy men den passionerade kärlek som Vanna visar…? Då var Inka betydligt svalare. Inka fick också de där lyriska retrieverögonen när hon apporterade: ”Åh, jag har någonting i munnen!” Där skiljer de sig inte, retriever som retriever. Men Inka var ju lugn (som jag minns det, jag har dåligt minne). Hon kunde hålla sig i skinnet. Det kan inte Vanna – hon kryper ur skinnet.
<— Inka
Jag hör vad ni/du säger: Hon är flat!
Jag vet. Men hon är ändå en ovanligt cool flat. I apporteringen visar sig dock hennes rätta jag/ras! ”Fort och fel” hette det om flattarna förr.
Till hennes försvar kan sägas att hon gör precis som Sten säger att en hund ska göra när man säger apport och håller en dummy framför nosen: Hon hugger den! Hon tar inte, hon hugger. Det är bara det att hon vill hugga den hela tiden, även när man inte säger apport. Och särskilt vill hon det när alla övningar går ut på att hon ska låta bli. Men Sten säger att man aldrig under stadgeövningarna får falla för frestelsen att låta hunden apportera, då förstör man alltihop! Det var just därför Vanna blev så bittert besviken. ”Låt inte hunden hämta en enda gång, hur gärna den än vill.” Man (hon) kan kanske acceptera att matte fjantar sig med att ta dummyn själv både en och två och tre och fyra och fem gånger, men att inte avsluta med att låta flatte få dummyn? Oacceptabelt!
Det är då jag tänker på hur hopplöst det är att träna när man egentligen inte vet hur man ska träna. Man får ägna en stor del av sin tid åt att träna bort sånt som skickliga förare aldrig någonsin låter hunden träna in. Som överdriven förväntan.
Det kluriga är att man inte förstår problemet förrän det har uppstått. Fram till dess är det ju inget problem! Dvs. man har inte förstått att det är ett problem.
Jag begick misstaget att titta ner i hålrummet mellan husses huvudända av sängen och väggen: det var liksom fullt med damm och hundhår. ”Där städar inte du så ofta”, konstaterade jag. ”Ibland”, blev hans lama försvar. Det såg ut som om han inte städat sedan 2005. Jag kände mig genast mycket bättre (än han). Jag dammsuger inte så ofta (som jag borde) men när jag dammsuger, då dammsuger jag ordentligt = överallt!
Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete
På nyårsdagen fyller min brorsdotter fjorton och jag frågade min bror om hon hade någon bok om hundraser, hon gillar hundar och vill ha en egen hund. Han sa att om hon hade det var det en föråldrad pocketvariant så jag köpte Bonniers stora bok om hundar, en av de böcker jag själv dreglade över när jag hundlös – mest för bildernas skull.
Boken är engelsk och dåligt anpassad till svenska förhållanden, men what the heck. Vi får bl.a. se en kuperad boxer med den upplysande svansinformationen: ”Förr vanligen kuperad till 5 cm längd.”
Dessvärre är min brorsdotters favoritras fransk bulldogg. Dessvärre av två skäl: 1) den är i mina ögon osunt konstruerad 2) den finns bara som en liten bild (inte med eget uppslag) i boken. Detta öde är också flattens – endast golden och labrador och tollare (det är nytt, tollaren fanns inte i min upplaga från 1995) har förärats ett tillräckligt stort intresse för att spela en huvudroll. Jag förstår inte riktigt varför. Är inte flatcoat stor i Storbritannien?
Nåväl.
Böckerna var så billiga att jag efter viss tvekan köpte en till mig själv också: Fågelhundar av Sten Christoffersson. (69 kr!) Där får man en redogörelse för både tvångs- och spontanmetoden, den förra mest förekommande vad gäller stående fågelhundar, som ju inte är apporteringsspecialister. Sten har inte sin fulla sympati hos denna metod. Han har mer och mer kommit att bli en anhängare av spontanmetoden för samtliga fågelhundar. Det hindrar honom inte från att i detalj redovisa hur man ska plåga sin hund om man är på det humöret. Men man ska inte try-a det at home om minsta osäkerhet råder rörande det korrekta utförandet.
Lägg en halslänk runt hundens hals. Det är mycket viktigt att den hamnar ovanför struphuvudet! Ställ dig grensle över hunden med ett par, tre fingrar innanför den tätt sittande halslänken och kommendera Apport samtidigt som du försiktigt pressar apporten mot hundens framtänder och vrider åt halslänken med ett bestämt grepp. Gör du detta riktigt, kommer hunden att gapa. För direkt in apporten på plats i hundens mun och släpp efter på halslänken i exakt samma ögonblick.
Jag tycker att det påminner om ett besök hos tandläkaren.
Hunden ska förstå att den slipper obehaget så fort apporten är på plats i munnen. Då kommer den snart att hugga apporten frivilligt när den känner greppet i halslänken och hör apportkommandot. Nästa steg blir då naturligtvis att enbart ge apportkommando, men genast vrida åt halslänken om hunden inte genast tar apporten.
Man kan med fördel spontanträna valpen (man får absolut inte tvångsträna valpen – valpen är inte tillräckligt hård för att tåla en sådan träning) och därefter tvångsträna den som vuxen om spontanträningen går åt helvete. Man kan knappast göra tvärtom, en tvångstränad hund som det går åt helvete för mister hela sin spontanitet (och vill aldrig apportera mer). Spontanmetoden bygger på hundens spontana vilja att apportera.
Som du säkert för länge sedan kommit på det klara med är apportkommandot inte en vädjan till hunden, utan en order som ska lydas direkt och som helst aldrig ska behöva upprepas.
Här måste jag erkänna att jag fnissade lite. Jag tänkte på Vanna. Inte för att hon någonsin vägrat att lyda ett apportkommando, men det beror inte direkt på att det varit en order.
Det fick mig också att tänka på en sak som jag läste i Hallands Nyheter. Det var en artikel om en framgångsrik vallhundsförare, en äldre man. Han brukade ha uppvisningar. Min kusin hade varit där och hört honom VISKA till hundarna. Han lever inte längre. I artikeln uttalade han sig så:
– Jag kommenderar inte hunden, jag ber den.
Är det inte så vackert att ögonen tåras och den totala motsatsen till ordergivning? För hur kan man betrakta hunden som en maskin som aldrig får gå sönder? Varför får inte hunden göra misstag? För att den inte är mänsklig? Det är mänskligt att göra misstag, att slarva, att få en blackout, att tappa lust och ork. Visserligen straffas människor om de begår tillräckligt allvarliga misstag i sin yrkesutövning, men just för att en hund är en hund borde vi ha större – inte mindre – fördragsamhet.
Ja, jag vet inte. Jag är en simpel matte till en simpel flatte! Jag vet bara att den gamle mannens vallhundar gjorde vad han bad dem om.
Häromdagen fick jag en reprimand när jag besökte den lokala klubben.
Jag hade parkerat och gick omkring med Vanna på området medan jag väntade på att Malin & Hope skulle dyka upp. Då ser jag två rottweilers i rastgården och undrar om de är ensamma där, jag studerar dem en stund på tjugo-tjugofem meters håll, de stryker längs stängslet och skäller lite med höga svansar, sen ser jag ägaren och tänkte att det är bäst att vi går ännu längre bort, jag förstår ju att hundarna vaktar. En stund senare när grinden är öppen går jag dit för att släppa in Vanna, ägaren har slängt in sina skällande hundar i bilen, en jävla skåpbil av något slag, och så säger hon till mig när jag passerar att det vore bra om jag höll mig en bit ifrån – för ”hundarna blir intresserade och kan inte göra något annat”, underförstått: inkapabla att rasta. Ja, det var därför jag gick därifrån, säger jag. Hon tycker alltså att alla ska hålla sig femtio meter ifrån hennes jävla rastgård när hon rastar sina jävla hundar? Eller så tycker hon att klubben – det skulle inte förvåna mig – är hennes. Men kunde man inte lika gärna vända på det då, om man har hundar som inte kan springa runt i rastgården när andra hundar rör sig utanför, vilket de måste göra i princip hela tiden, det är för helvete, ursäkta svordomarna, en brukshundklubb, varför inte söka sig någon annanstans? Jag blev sur, men kände mig lik förbannat tillrättavisad som en liten unge: Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! Jag lärde mig när jag var barn att allt var mitt fel – det sitter i. (Inte av pappa dock.)
Ok, boken är tio år gammal, men ändå.
På s. 85 kan man läsa följande:
Det är vanligt att hunden spottar ut föremålet framför fötterna på sin förare. Avlämningen bör du då träna inomhus separat för att slippa en konfliktsituation i samband med resten av markeringsmomentet. De strängar du spelar på är ”nej” och beröm. Ha hunden vid din sida. Om den inte tar dummyn själv när du säger ”apport” stoppar du vänligt men bestämt in den i hundens mun och upprepar ordet. Beröm så länge hunden på din uppmaning håller fast. Håll en hand under hundens underkäke för att förhindra att den släpper apporten. Vill den spotta ut säger du ett bestämt ”nej”. Successivt kan du öka kraven men uppstår det problem bör du söka kunnig hjälp. Hårda och felaktiga metoder kan medföra att hunden tappar lusten att apportera.
Jag inser att detta är en ytterst snäll metod jämfört med tvångsapportering (som jag förmodar är en hård och felaktig metod) men det är ändå allmänt obegripligt för ett barn av Anders Hallgrens filosofi som i sin tur är ett barn av BF Skinners psykologi!
Positiv förstärkning, någon?
För det första ska alltså hunden av sig själv veta vad ”apport” betyder – som genom en magisk förmåga – och för det andra ska den få skiten instoppad i käften om den vägrar ta i skiten själv.
Jag kan inte låta bli att tycka att en hund som inte frivilligt apporterar är en värdelös apportör, men det är nog en alltför drastisk slutsats. Det är bara det att jag tycker att det är som att lära in fotgående med hjälp av ryck i strypkopplet. Så förbannat onödigt! Och olustigt: jag har sett hundar som blivit djupt olyckliga av den metoden. Retriever är ingen dum hund, varför då behandla den som om den vore dum eller varför själv vara dum (elak)?
Jag gick en SSRK-kurs med Inka och tänkte ”aldrig mer”. Tio år senare påbörjade jag en SSRK-kurs med Vanna. Det var ett stort misstag. Vi gick en gång och sen var det ”aldrig mer” där också.
Antingen går jag på kurs för ”mjuka” instruktörer eller så går jag inte alls och that’s it.
Eftersom alla söker sig till SSRK i tron att de är de enda som kan något blir inte kurserna på exempelvis Hundens Hus överfulla. Tvärtom är det svårt att få ihop tillräckligt många deltagare. Man ska ha tur om man hittar en vettig retrieverkurs som inte kostar skjortan. Canis tar 2200 spänn. (Det är ungefär vad jag får ut i veckan.) Det är enda fördelen med SSRK – att de är billiga. Men det uppväger inte den usla pedagogiken.
Och för övrigt trivs inte jag i alltför bruks- och jakthundiga sammanhang. Men det menas förare i särskilda västar och särskilda kläder med särskilda jargonger som tränar i sin sjunde hund och inte tycks kunna prata om något annat än hund – ens om de befann sig på på något annat än en hundkurs. Visst finns det nybörjare, riktiga nybörjare, men till stor del är detta kurser för inbördes beundran: ”vi som gått denna kurs förut med gamla Stina”. Och: ”vi som älskar att fälla upp vår medhavda klappstol och ta oss en rök medan vi diskuterar senaste kennellägret och vem som är avkomma till vem”. Jag vantrivs ohyggligt.
Jag är aldrig som de, jag har aldrig en stol att sitta på, jag sitter på marken och jag har aldrig några hundkläder och jag har aldrig en kombibil (jo, jag hade faktiskt men då åkte hunden p.g.a. åksjuka ändå i baksätet och jag hade ändå ingen bur!) och jag har aldrig mer än en hund. Det sista är det som verkligen skiljer agnarna från vetet; de verkligt hundintresserade från de blott måttligt.
Det är som när M och jag var på sökläger (!) med Inka och Tabasco. Inka en curly och Tabasco en ridgeback – bland alla mallar och övriga brukshundar. Herregud, vi kände oss som vår barndoms Noice: ”Vi passar inte in där!”
Jag vet att mycket (för att inte säga allt) ligger hos en själv. Vore man bara en käck och social människa skulle man obesvärat kunna umgås med alla. Men jag är som Ferdinand – trivs alltid bättre i ensamheten. Så vad har jag att säga?
Mer än att jag föredrar Hundens Hus framför Svenska Brukshundklubben?
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 