På återseende

För att få den riktiga skogsfeelingen åkte Vanna och jag till Okome där mina föräldrar kommer ifrån och där jag tillbringat en stor del av min uppväxt. Det duggregnade.

Mammas respektive pappas barndomshem

I dessa skogar har min kära morbror Erik – pappas bästa kompis – gått mycket. Mina föräldrar var inga skogsmullar och flyttade med glädje till stan. Här går också Boastigen, som min mor trodde var en mil eller möjligen sju kilometer men enligt nätet är den sex. ”Boa var kyrkstig mellan byn Boa vid Ätrans strand och Okome kyrka.”

I Boa är en annan av mina ingifta morbröder uppvuxen. Ingvar kallas allmänt för Boen och på hans släkts sida brukar de gå stigen varje sommar, men själv har jag aldrig gått hela (och den lär vara lite klurig, t.o.m. Boen har haft problem att hitta ibland). Pappa och Ingvar var klasskamrater men Ingvar fick börja ett år senare för att han hade så långt. Pappa hade bara tvåhundra meter!

Nu har vi kommit till Örsingaslätt.

Det var en gång i tiden prästens sommarstuga.

Nån hade gjort en riktig grind över Stockån.

Det var i den mormor sköljde tvätt.

Här är nog virke till morfars gamla sågverk.

Mormor kom från Gällared

Morfar kom från Gällsås

Med dessa ocensurerade bilder från mellersta Halland vill jag precis som kungen önska er alla ett Gott Nytt År 2017.

P.S. På hemvägen såg jag nånting som såg ut som en knubbig häst vid vägkanten. Den gick rakt över vägen och när den var halvvägs insåg jag att det var en älg. Mitt hjärta slog dubbla slag. Men min väns flickvän som låg nedsövd i tre veckor efter älgkollisionen mår efter omständigheterna väl!

Post Urd

Urd gick inte så hårt åt Skrea, men den spolade upp en massa snäckor och krympte strandremsan. Det såg ut som om vågorna varit borta vid dynerna och vänt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skendräktig med stort S

Vanna har bockat av ännu en punkt på sin skendräktighetslista:

• att springa fram till andra hundar i full galopp

Idag var jag upptagen med att fota havet och när jag tar ner kameran och vänder mig om ser jag min egen hund redan vara framme hos en annan. Katastrofen är ett faktum. Jag rusar efter så gott jag kan och ber så fruktansvärt mycket om ursäkt. Tack och lov visade det sig vara en gammal bekant från tiden med Inka. Hon hade en jack russell då och har något obestämbart nu som Vanna fattat tycke för. Ej ömsesidigt.

Hon springer ALDRIG fram till andra hundar, säger jag, UTOM… Jag står inte ut med att folk tror att det är sånt som händer ideligen och att jag säger detta ideligen. Men alla tänker ju bara: Det säger hon bara.

Sist (?) det hände var det en springer spanielhane och då skämdes jag så jag höll på att dö eftersom hans husse var hundförare vid polisen.

Som sagt: endast vid skendräktighet och då inte under varje skendräktighetsperiod. Det kan med andra ord gå år emellan. Det är så totalt motsatt hennes vanliga beteende att jag glömmer bort att det skulle kunna ske.

Även om Vanna inte springer fram till andra hundar när hon inte är skendräktig brukar jag koppla henne om det kommer en hund rakt emot oss, för man vet ju aldrig, ska vi passera dem på nära håll litar jag inte på att hon inte vill hälsa. Skillnaden mellan en skendräktig Vanna och en icke-skendräktig är att den skendräktiga springer i full fart och med en bortkopplad matte i bakgrunden. Jag upphör existera.

Vanna är annars långsam om hon mot förmodan skulle få för sig nåt. Här står man bara som ett fån och ser saker hända som i en dålig film.

Långsam betyder att hon är kontaktbar, hon lägger inte in femman direkt, bara fyran. En flat är aldrig långsam. Men det är som om filmen går i slow motion.

Jag får ta med mig pipan ut. Den lyssnar hon på även i skarpt läge.

Jag är så glad när jag är skendräktig! Alla känslor liksom förstärks. Antingen är jag skitlycklig eller så är jag skitolycklig. /Vanna

Idag gick glasögonen sönder

Det var logiskt med tanke på vad som hänt de senaste månaderna där det ena efter det andra går sönder eller försvinner. Första gången jag skulle duscha i nya lägenheten och sätta tillbaka duschmunstycket hördes ett plopp, det var en bit som lossnade från fästet och föll ner på golvet. Kan man inte limma? sa jag förhoppningsfullt till min f.d. pojkvän. Nej, sa han, det kan man inte, samtidigt om han uttalade ordet ”Idioter” när han insåg att duschen inte var monterad som den borde. Han skruvade bort nåt och satte dit nåt annat och sa ”Idioter” igen. Jag antar att han syftade på mina hyresvärdar. ”Man får ju titta”, menade han. Han är väldigt bra på sånt: titta och förstå hur saker och ting är/ska vara konstruerade. Jag ser ingenting när jag duschar eftersom jag duschar utan glasögon men det enda jag gjorde var att toucha fästet. Det räckte för att det skulle gå sönder. Följaktligen tar jag inte på mig någon skuld. Det gör jag inte för glasögonen heller. Jag skulle bara lägga ner dem i fodralet så rök hela vänsterskalmen. Den lilla skruven hade ramlat av. Jag har ännu inte hittat den och kommer förmodligen inte att hitta den.

Det hade kunnat vara en stor katastrof, nu är det bara en smärre katastrof. Jag har haft två par glasögon i två år. Nu ska de bli ett: jag ska för första gången i hela mitt liv ha progressiva glas. Dessa ska ersätta mina glasögon på långt håll och mina glasögon på kort håll. Jag har läsglasögonen som allroundglas och det funkar hyfsat men inte i mörkerkörning m.m. Alla dessa gånger man glömt byta och utgjort en allmän trafikfara! Mer än vanligt.

Jag har inte beställt de nya än, bara genomfört synundersökningen. Jag vet inte om de kan laga dem eller inte. Jag har ingen lust att betala dyra pengar för ett par glasögon som jag hade tänkt ha som reserv. Men vem vet, de kanske kan göra det kostnadsfritt?

Julrim

Alex Schulman skriver om hur folk missuppfattat julrim; som Lotta Bromé som tror att man kan rimma ofta på kofta och därmed säga rakt ut vad som finns i paketet. Hon har inte förstått – vilket är helt obegripligt – att det ska vara en ledtråd. Ju svårare ledtråd, desto bättre. ”Det var så kusligt, va, att se hur hela idén med julrim försvann…”

Den del av vår familj, den ingifta, som brukar ägna sig åt (nöd)rim, hade i år tagit dessa rim till en helt ny nivå: det var inga rim alls. Det kunde sluta med ”när solen tittar fram” utan att fram rimmat på nånting. En vanlig mening bara. Det verkade vara satt i system. Vissa icke-rim var nästan lika avslöjande som Lotta Bromés kofta. ”Min älskade dotterson! Ta väl vara på dessa klädesplagg som varit min farfars fars.” Typ. 

Förr om åren kunde sväng som i gå ut en sväng rimma på regn. Inte helt klockrent fast ändå ett beundransvärt försök. Nu var det en total avsaknad av rimmande tendenser. Det är tragiskt.

Själv rimmade jag ”Till flatte från matte” men det var också allt.

Julbad?

Vanna kanske skulle genomgå sitt årliga julbad, hörde jag matte säga när hon satt och redde ut mina tovor. Det var ett dåligt skämt.

I normala fall brukar jag, Vanna, skälla när tomten kommer men trots att hen knackade väldigt högt och väldigt länge sa jag inte ett ”ord”. Fråga mig inte varför. Jag fick min julklapp tämligen omgående. Under paketinslagningen hade matte mumlat: ”Jag får väl hjälpa henne om det blir för svårt.” Ha! Är det nånting jag kan här i livet så är det att öppna julklappar. Dubbel tejpning spelar ingen roll. *mångårig erfarenhet* Så fort jag kom till oxörat började jag tugga. Vi hundar sparar ingenting till morgondagen för vi vet inte om det finns någon morgondag. Utom en och annan som gräver ner ben.

Helt plötsligt fick jag ett paket till. Det var från Inger. Matte tackade å mina vägnar och förklarade att vi väntar till imorgon. Ha! Det gick så fort att jag hann bita hål i plasten och börja äta innan matte (högst oförskämt) tog det ifrån mig. ”Mini sticks med buffelsmak”. Jag älskade dem! Herregud så väldoftande, det fyllde hela rummet.

Varje gång matte skulle ha julmat följde jag med henne ut i köket. Till slut fick jag en egen jultallrik. Den bestod av: en ynka skinkskiva, en ynka köttbulle och en ynka prinskorv. Det borde ha varit minst fem köttbullar och lika många prinskorvar plus lite annat smått och gott. Men men. Tänk på de som har vegetariska julbord, säger matte. ”Stackars deras hundar.” Instämmer. Hennes brorson fick en tidning vid namn Vego. Usch! Inga roliga recept.

Grönkålen kom tydligen från det egna landet, odlad av mattes egen bror. Ingen hallänning kan fira jul utan grönkål. Julmusten var från ICA i Eslöv. Den hade karaktär: ”Zeunerts Julmust är en must med en mer vinös och kraftig ton än många andra.”

Ja, det var en fröjdefull jul. Ovanligt fridfull.

Sanna Nielsens mamma vårdar mattes brors kompis mamma. Hon jobbar på ett äldreboende.

När vi satt (jag låg) framför TV:n var det en familjemedlem som sa: ”Jag tycker inte om att de kladdar med ögonen” och syftade på Sannas mascara. En annan familjemedlem bara: ”Men snälla rara!”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Senare på kvällen kom instrumenten fram. Det är ju en musikalisk familj. Någon spelar gitarr, någon spelar piano och någon spelar – förutom gitarr och piano – fiol, harpa och dragspel.

Nu tändas tusen juleljus framfördes till harpackompanjemang.

Det enda orosmomentet uppstod när mattes brorsdotter ruuusade upp från soffan och fram till bordet för att lyfta bort katten som var en HÅRsmån från att fatta eld i ljusen som alla lämnat brinnande under julklappsutdelningen.

Inte lika imponerande

Varbergs julpyntande är inte lika imponerande som Göteborgs.

Det jag är mest besviken på är att inte fästningen är inslagen i paket precis som Clarion Hotel Post. Dåligt, kommunen! Skärpning till nästa år.

Jag köpte en stol

För jävla cool

Som ett djur

Jag slet som ett djur med flytten. Jag packade och städade, packade och städade. Efter mer än två veckor är lägenheten fortfarande bara halvklar då jag är beroende av hjälp för att sätta upp saker på väggarna, köra saker till tippen, hämta möbler med släp etc. Den ligger i ett trähus från 40-talet. (Jag kan inte låta bli att nojja över brandrisken. Hur bra skulle det inte brinna? I nästa sekund tänker jag på Vannas päls: Hur bra brinner inte den?) Jag har två minuter till Intersport och femton till havet.

Sista morgonen i den gamla lägenheten

Jag älskade mitt vardagsrum på grund av att det var så stort och så högt i tak, men framför allt på grund av det hederliga gamla plankgolvet. Jag bara älskade det och hade aldrig velat ha parkett istället – som jag fått här.

Så här vackert är mitt nya vardagsrum

Jag har kommit lite längre nu

Förra veckan frågade jag den unga kvinnan som jag bytte lägenhet med hur det gått och hon sa att de håller på att måla, inte bara sovrummet (som var bestämt) eller vardagsrummet (som jag tyckte hon skulle propsa på eftersom det inte var gjort när jag flyttade dit) utan även köket och hallen. Otack är vär(l)dens lön. Som jag slet med dessa väggar. Jag lärde mig i alla fall en sak om städningens ädla konst: det bästa är en speciell svamp som endast går att införskaffa på Coop Forum i kombination med diskmedlet Yes. Att Yes är bra har jag vetat ända sen min första hund – en collie – gick i nylagd asfalt och blev kolsvart under tassarna. I desperation ringde jag djursjukhuset som bara sa: ”Yes Ultra.” Enligt dåtidens reklam ett mirakel mot fett.

P.S. När jag stod på en stol i hallen och gnuggade på den tusende fläcken – det värsta var när jag rengjorde under badkaret, då höll jag på att svimma – tänkte jag på de unga människor som den unga kvinnan hyrt ut till i andra hand, ännu yngre än hon själv: Undrar om de lägger ner lika mycket tid och energi på flyttstädningen som jag? ”Tillåt mig tvivla.” Nu har jag inget badkar längre utan duschkabin. De där listerna som sitter längst ner var riktigt äckliga = ej rengjorda. Vad var det jag sa? Otack!

Outsägligt vackert

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag tycker att det är outsägligt vackert på Getterön, även dessa gråa dagar. Det är ingen ö längre, men det var, och det är nog det som är så speciellt. Att man liksom kan gå runt.

Getterön var ursprungligen en ö, men sedan 1936 är den förbunden med fastlandet genom utfyllnad av det grunda sundet, som vid lågvatten kunde befaras med häst och vagn.

Då undrar man om tångkörarna kom med tång från Getterön ut till bönderna? Förr, ända in på 1900-talet tror jag, använde man tång som gödsel på åkrarna. Det finns en målning av Nils Kreuger (1898) med titeln Tångkörare vid halländska kusten.

Nu när kreaturen lyser med sin frånvaro kan vi vara där. Skyltarna varnar för att betesdjur kan bli aggressiva och att man ska akta sig noga för att gå in med hund. Det är bara spillningen man ser. Reservatet har det inofficiella namnet Gubbanäsan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi som inte har råd att låta hundarna simma i bassäng får låta dem simma i havet året runt. Nä, jag brukar inte låta henne simma i december men det händer att jag gör undantag, uteslutande beroende på att hon rullat sig i skit. Att hon rullar sig i tång – en av hennes favoritsysselsättningar – har jag ingenting emot. Dels har jag dåligt luktsinne, dels tycker jag inte att tång luktar illa. Snarare tvärtom.

På Getteröns sydsida finns fem vikar, från öster till väster kallade Hattaviken, Båtaviken, Ängaviken, Vinbärsviken och Stora Trälviken. Dessa, förutom andra vik, är sedan länge populära badplatser, och kallas i folkmun för första, andra, tredje, fjärde och femte vik, numererade i ordning efter deras läge från Varberg sett. Tredje vik är Varbergs kommuns enda hundbad.

Det kan ju vara bra för Vanna att veta.