Markeringar

Jag upptäckte för flera år sen att Vannas specialitet är markeringar. Hon är naturligt duktig på detta och det gör att både hon och jag tycker att det är roligt.

Nu försöker jag (förutom dubbelmarkeringar) försvåra genom att dels öka avståndet, ju längre ifrån hunden, desto svårare att bedöma nedslagsplatsen, dels genom att sätta henne på ett ställe och skicka på ett annat. En annan sak man kan göra är att kasta bollen eller dummien och sen komma tillbaka till samma ställe. Hur lång promenad kan man ta innan hunden glömmer?

Här fick hon ett antal markeringar. Vi tränade bara långa avstånd. Den sista var svår, bollen hamnade i högt gräs, som en liten buske och jag tänkte redan när jag såg den landa att det här skulle bli knivigt. Hon sökte i tre minuter och precis när jag tänkte kalla in henne råkade hon få vittringen i nosen. (Det är inga estetiskt högtstående filmer precis.)

Trippelmarkering

När retrieverfolk ska ge tipsa om böcker nämner de Retrievern som apportör av Lena Bratsberg-Karlsson och Memea Mohlin eller Apportering till vardag och fest av Elsa Blomster och Lena Gunnarsson. Sällan eller aldrig Fågelhundar : dressyr och jakt av Sten Christoffersson. Det kan bero på att den är svår att komma över men antagligen mest för att han inte tillhör den klickerbaserade generationen (det gör å andra sidan inte Bratsberg-Karlsson/Mohlin heller). Det hindrar inte att man kan ha stor nytta av hans kunnande. Man kan också förfasa sig lite.

”Pisk och prygel hör lika lite hemma i hunddressyr som någon annanstans. Men när en hund medvetet bryter mot till exempel sittkommandot, brukar den bättra sig om hunden ett par gånger omilt bärs tillbaka till platsen där den skulle sitta.”

Han varnar för alla nackdelar med tvångsapportering men går ändå grundligt igenom den. (Brukar inte tillämpas på apporterande utan på stående fågelhundar.)

Angående ”hård mun” hos retriever:

”En del menar att om man förser sig med ett väl tilltaget lager av dött vilt och tvingar hunden att apportera gång efter annan tills den är fullkomligt utled, kommer den snart att bli så trött på att hämta att den inte längre ids tugga. Det fungerar säkert just vid det tillfället, men frågan är om effekten sitter i på jakt.”

Om ”fritt apportsök” – han talar till mig:

”Du riskerar alltid att försättas i en knivig situation om din hunds sökmotivation inte räcker till för övningens svårighetsgrad. Trött på att leta kommer den till dig för hjälp och blir bara utskickad igen för att fortsätta den till synes hopplösa uppgiften. Det enda hunden lär i en sådan situation är att träning är tråkigt.”

Jag har inte läst denna bok från pärm till pärm, eller ens de avsnitt som bara rör retrievern, men det händer att jag tittar i den och får tips. Som här:

”Öka svårighetsgraden genom att kasta två och så småningom även tre dummies i olika riktningar och låt hunden hämta i valfri ordning. Kasta dem i vitt skilda riktningar, då minns hunden dem lättare. ”

Sagt och gjort, jag tog med mig bollkastare och tre bollar. Med tanke på att gårdagens träning inte bara var taskig i betydelsen dålig utan även elak, hon fick kämpa alldeles för hårt, gjorde jag allt jag kunde för att det skulle bli så lätt som möjligt. Först kastade jag bara en. Svårigheten för Vanna i detta är att jag står bredvid henne, jag brukar annars gå ifrån henne när jag kastar. Tvärtemot vad man kan tro blir det svårare med stadgan när jag är nära än när jag är långt ifrån. Men det är inga konstigheter att kasta åt höger och be henne hämta. Värre att kasta åt vänster – då skulle hon kunna knalla.

Jag började alltså med en och fortsatte med två: kastade en åt höger och en åt vänster. Innan jag kastar gör jag mitt lilla läte (som ska symbolisera skott = var uppmärksam!). Det misstolkade Vanna som ett apportkommando när hon skulle hämta den andra bollen. Då kunde jag bara säga ”nej” så vände hon tillbaka och satte sig vid sidan.

Dubbelmarkering har vi i och för sig gjort förr. Det som var spännande var hur hon skulle tackla trippelmarkeringen. Jag fortsatte att kasta i samma ordning: höger först, sen vänster och slutligen rakt fram. Vi stötte på patrull när vi kom till den tredje. Hon hade glömt att jag kastat en till. Men på något sätt kom hon ihåg det.

Inte tugga på viltet

Har man läst eller sett någonting och går ut och tänker att nu ska vi träna, fan vad intressant och kul det ska bli! blir det mest pannkaka. Går man ut med bara en boll i fickan och får ett infall: Om vi skulle träna lite? blir det hur bra som helst.

Nu satsar vi på markeringar. Jag fick för mig att gå en bra bit ifrån henne, vara lite wild and crazy, så jag skickade henne när jag stod mitt emellan henne och bollen ungefär.

Men man får inte tugga på viltet…

Förut trodde jag alltid att man måste ha hunden vid sidan, att det var en livsviktig regel. Eva Bodfäldt tycker t.o.m. att man ska undvika det – för att det inte ska bli så laddat för hunden att befinna sig vid vänstersidan (om jag förstått det rätt). En stor fördel med att gå ifrån hunden är att stadgan blir bättre. Man kunde tro att det skulle vara tvärtom, men inte i Vannas fall. (Inte än…) Nackdelen är att de kan tappa fokus, men den risken är nog ändå rätt liten och borde försvinna med tiden.

Än så länge kör vi korta avstånd, men jag ska utveckla det. Variera avstånd och variera terräng. Men först sikta på att hon blir så säker som möjligt under enkla förhållanden. (Jag har fortfarande inte infört dubbelmarkeringar.)

Egentligen skulle jag träna allting annat än markering och sök, vi är usla på allting utom markering och sök där vi bara är halvusla, men om jag ska behålla någon sorts träningsglädje måste jag träna det som är roligt. Annars blir jag trött och tröttnar på alltihop. Fast nu har jag gett mig fan på att hon ska lära sig ”ut” också. Det vore väl själva fan om hon inte skulle fatta att ut betyder spring rakt ut? Men så fort hon inte har ett tydligt mål och man säger ut så avviker hon från linjen.

Testade med att skicka henne mot ett träd där bollen låg några gånger, sen gick vi på promenad och därefter satte jag henne på ungefär samma ställe och skickade henne mot trädet (där jag lagt en sketen tennisboll, inte samma boll som hon letade efter tidigare). Hon gick ut men blev sen tveksam, fattade inte riktigt… så jag kallade in henne och satte henne närmare och visade igen och då tog hon sig fram till trädet = bingo.

Skitkul, verkligen

Man har dåligt samvete för att man inte aktiverat hunden ordentligt så man går ut när man är som piggast, efter klockan 00.00, och tänker att markeringar i mörkret inte vore fel. Då får hunden anstränga sig lite extra.

Men jag har lärt mig något nu: aldrig ignorera Vannas sniffande i luften och tro att hon glömt eller att hon släppt. Två gånger de senaste dagarna har hon lurat mig genom att först lyssna på mig när jag säger nej, kom här och därefter sticka i alla fall (och käka bajs). Har man lyckats hindra henne en gång måste man ha stenkoll i fortsättningen så att hon inte drar igen, helst röra sig bort från området.

Hon var kopplad när vi gick in på fotbollsplanen och jag fattade inte varför hon drog åt vänster i kopplet, så jag bara ignorerade och gick vidare. Jag borde ha tänkt: ”bajs eller något annat ätbart – vad annars?” Det kanske jag gjorde också, men jag borde ha kollat upp vad det var, även om det inte är så lätt att se i mörkret. Framför allt borde jag inte ha skickat henne åt det hållet, men vi var då så långt ifrån att jag inte hade en tanke på det. Med bollkastaren kan man som bekant kasta långt.

Följande inträffar när jag säger Apport. Hon rusar bort till bajset, äter upp det, rusar omedelbart vidare till bollen, plockar upp den och rusar tillbaka till mig.

Det är då man känner sig så himla lyckad som hundförare.

Gör-det-själv-markering

Ok, man behöver tydligen inte stå vid sidan av hunden när man skickar den. Men jag har upptäckt att om jag går snett utåt/framåt från Vanna och kastar så att jag inte står i vägen för henne och sen liksom backar tillbaka så släpper hon inte dummyn med blicken.

Det känns så himla konstigt att tänka sig att man ska skicka henne från tio meters håll? Gissar att om jag sa ”apport” då skulle Vanna sitta kvar i början, hon skulle inte förstå vad jag menade. Hundar är så situationsbundna. (Man använder ju inga tecken?)

Markeringar i mörker

Jag gjorde lite enkla (i dubbel mening) markeringsövningar med Vanna i mörkret på promenaden när hon ändå var lös. Enkla eftersom vi bara gör enkla, inte dubbla, och enkla för att de var så simpla.

En enkel markering är när hunden ser vilt falla, memorerar nedslagsplatsen och springer ut och hämtar på kommando. Nu såg inte Vanna vilt falla, hon såg tennisboll kastas, men skit samma. Man tager vad man haver.

Dubbel- och trippelmarkeringar innebär att hunden ska se flera vilt falla och komma ihåg var alla föll. Hunden ska helst vara säker på enkla innan man börjar träna dubbla så vi är fortfarande på det enkla stadiet. Men Vanna verkar vara en typisk flat = god markör.

Jag hade henne först sittande vid sidan när jag kastade, sen lät jag henne sitta kvar och gick fram en bit för att få ut bollen och öka svårighetsgraden. (Att jag en gång kastade lika långt som de bästa killarna i klassen kan man inte tro idag. Lika lite som man kan tro att jag vann ett skolmästerskap i kulstötning. Året efter blev det silver. Jag var bäst på 60 meter också, jag var i princip bäst på allt – en jävel på alla idrottsgrenar. Jag hoppade högst och längst, delvis beroende på min giraffkonstruktion. Jag var så förbannat bra på bollsporter att en landslagsmålvakt i handboll ville ta mig under sina vingars beskydd. Nu är mina kast lika fjuttiga som… tja. Man kan säga att min kastteknik har gått samma väg som min skrivstil – åt helvete.) Risken är då att hunden efter kastet släpper bollen med blicken och tittar på dig istället. Det vill man till varje pris undvika, den ska ha full koncentration på bollen (man ska störa hunden så lite som möjligt, egentligen är det inte man själv som ska kasta, det är bättre om någon annan gör det). Jag ställde mig ändå bredvid Vanna och väntade ut henne och hon vred långsamt huvudet bort mot mörkret igen, det var bara det att jag var osäker på om hon tappat bort bollen nu, visste hon verkligen var hon hade den? Det hade jag inte behövt oroa mig för. Hon visste precis var hon hade den. ”Som om jag inte skulle kunna så enkla saker…” Som enkla markeringar i mörker.

Jaktapportering

En ny bok om jaktapportering är på väg. Inte bara om jaktapportering utan om jaktapportering med hjälp av klickertänk. (Författarna är instruktörer på Canis.)

Här kan man se hur Elsa & Diesel tränar markering.

Maria & Vanna har blivit markeringsidioter. Vi gör några markeringar varje dag nu. Då jag inte litar på Vannas stadga (hon sviker mig fortfarande ibland) håller jag kopplet över bogen, jag inbillar mig att om jag gör det tillräckligt många gånger så kommer hon till slut att fatta att det inte är någon ide att knalla, dvs. sticka innan jag sagt apport.

Enkelmarkering

Vi har inte kommit så långt som till dubbelmarkering. Det står i retrieverboken att det är bäst att hunden blir säker på enkla markeringar innan man börjar med dubbla.

En fördel med att inte träna så mycket är att man kan inbilla sig att hunden är betydligt bättre än den i själva verket är. Det blev plågsamt uppenbart för mig när vi tränade markering att jag har en hund som inte vet vad stadga är. Det är inte bara det att hon inte kan hålla sig ”ibland” – hon förstår verkligen inte vad som förväntas av henne, att hon ska sitta absolut still och vänta på kommando.

Det blev inte direkt bättre av att jag blev hysterisk. Å andra sidan är hennes apporteringsintresse så stort att hon inte bryr sig så mycket om en vrålande galning, jag kunde inte låta bli att skrika. (Nej nej nej! Fast jag vet att nej är bannlyst när man tränar – det ska vara LUSTFYLLT!) När jag trodde att hon förstått och vågade kasta med henne helt lös stack hon lik förbannat. Då övergick jag till att alltid ha kopplet över bogen. För säkerhets skull.

Själva apporteringen brukar fungera. Men naturligtvis inte när jag filmade. Hon hade säkert gjort femton felfria markeringar när hon helt plötsligt 1) slarvar med greppet 2) bestämmer sig för att hon nog hellre vill gräva ner apporten i sanden än lämna den till mig. Just den här markeringen var dessutom extremt lätt eftersom hon inte behövde anstränga sig det minsta lilla för att hitta apporten. Men vad hjälpte det…

Det är väldigt svårt att kasta och filma samtidigt.

Vår i luften

Det var vår i luften och bara för att det var vår i luften gjorde vi inte som vi brukar och gick raka vägen hem från dagiset och sov. Nej, vi gick hem och så gick vi ut igen. Jag har fem minuter till skogen.

Jag tänkte att jag skulle träna lite markering. Hunden sitter bredvid, man står och slänger med sin dummy och säger ”Pass på!” innan man kastar iväg. Hunden får inte släppa apporten med blicken för att inte missa var den landar eller glömma var den landat. Sen säger man ”apport!” och hunden sticker raka vägen fram och hämtar. Det gjorde Vanna, men hon smet också någon gång och var då totalt lomhörd för mina vrålanden. Det är ett problem vi har, jag tror inte att hon medvetet ignorerar mig, jag tror att hon är så ”upprörd” att hon inte kan förstå att jag vill henne något. Hon är så totalinriktad på det hon ska göra att jag inte får kontakt med henne. Jag skulle behöva någonting som fångade hennes uppmärksamhet i det läget. Vattenpistol?

Nåja, hon var ganska duktig ändå.

Slutligen tänkte jag göra ett sök och satte henne och gick ut i terrängen och skulle kasta iväg skiten. Då fastnade den i ett träd.

”Repet kan användas för att kasta bollen högre…” Jojo.