Wonderful Remark

Jag tycker att den här låten är så underbar. Och texten:

How can you stand the silence
That pervades when we all cry?
How can you watch the violence
That erupts before your eyes?

Jag inbillar mig att han syftar på korrupta politiker, men vad vet jag. (How can we listen to you / When we know your talk is cheap?) Den utgavs först som ett soundtrack till filmen The King of Comedy 1983 och sedan på The Best of Van Morrison 1990:

Van låter så sorgsen. Egentligen är det en gammal låt som han sjöng när han turnerade i början av 70-talet. Den spelades in i samma veva men förblev outgiven, antagligen för att han inte ansåg att den passade in någonstans. En skiva är ju en helhet och funkar inte låten så kommer den inte med, hur bra den än är. 70-talsversionen är åtta minuter lång och ännu underbarare, även om Van inte sjunger lika sorgset.

”The eight-minute version that was released on the 1998 compilation album, The Philosopher’s Stone, was derived from one of the Saint Dominic’s Preview recording sessions around early 1972…” Här gör han låten i San Francisco 1974:

Och här gör han den på KB i Malmö tjugo år senare. Både Van och publiken är på strålande humör och han verkar uppriktigt glad över att vara ”back in Sweden”.

That was a wonderful remark
I had my eyes closed in the dark

Vanna, Van och jag

Det bådade inte gott när Vanna satte sig på röven och gäspade långt innan vi kommit fram till motionsspåret – å andra sidan sätter hon sig femton gånger under varje koppelpromenad och har gjort så de senaste två månaderna. Det var en slö och skendräktig tik som sprang tio meter bakom mig. Men springer gör hon. Flockkänslan förbjuder henne att stanna när hon är okopplad. Springer matte, springer flatte.

För ovanlighetens skull hade jag mobilen med mig och musik i lurarna. Jag körde Jackie Wilson Said (I’m in Heaven When You Smile) och Whenever God Shines His Light.

Så fort vi har gått i mål lägger vi oss platt på gräsmattan. Då lyssnade jag på Brown Eyed Girl och kände mig för en stund sjukt lycklig.

So hard to find my way
Now that I’m all on my own.
I saw you just the other day,
My, how you have grown!
Cast my memory back there, Lord,
Sometime I’m overcome thinking about
Making love in the green grass
Behind the stadium
With you, my brown-eyed girl,
You, my brown-eyed girl.

Den 30 september kommer Vans 36:e studioalbum. Den här låten hade han glömt bort att han skrivit, han råkade bara få syn på den och lade den på den nya plattan.

Wild Night

Dagens Van är en rökare från 1971. Ronnie Montrose spelar gitarr. Ronnie som begick självmord efter att ha lidit av depressioner hela livet. Det är svårt att bekämpa depressioner som uppstår redan när man är liten. De har en fet tendens att återkomma. ”He never thought he was good enough. He always feared he’d be exposed as a fraud”, sa hans änka när det blev känt att han skjutit sig själv.

Vanna kan sin Van

Expressen skriver om Van Morrisons konsert på Storsjöyran:

Han kan var[a] extremt rolig i sitt mellansnack, men i Östersund säger [han] ingenting överhuvudtaget, mer än ”big hand for the band”.

Va? Kan Van vara extremt rolig i sitt mellansnack? Jag trodde inte ens han mellansnackade. Jag har aldrig hört honom säga mer än någon mening på sin höjd. Jag kunde inte ha blivit mer förvånad. Men detta är en person som sett Van vid ett flertal tillfällen. ”Jag har sett honom i så många sammanhang, oftast på betydligt mindre ställen än här, när han tar ner garden och släpper in publiken i showen.” Det är dessa små spelningar som han helst gör. De stora är till för att möjliggöra de små.

Nå, i Östersunds-Posten skriver recensenten:

Har man inte ägnat sig åt mellansnack på 50 år så börjar man inte nu. Allt som sades var att han bad oss tacka bandet och han tackade oss. Det räckte bra.

ÖP:s recensent får nog ta ett eftersnack med Expressens och reda ut det där med mellansnack. Antingen har Expressens recensent blandat ihop Van med någon annan eller så har Expressens recensent lyckats pricka in de enda spelningar där Van inte bara mellansnackar utan också är ”extremt rolig”. En stor komiker!

En annan lustig grej är att det enligt Expressen ”tar några låtars uppvärmning innan han prickar in precis alla de höga tonerna” medan ÖP hävdar att Dana, hans kör- och växelsångerska, fick ta hand om dem. Men båda är överens om att rösten fortfarande håller. Expressen tycker att den är intakt och ÖP att den är fantastisk. Det är det som är det märkliga – varför tappar vissa sin röst och inte andra? Jag kan inte höra någon större skillnad på Van som 70-åring och Van som 40-åring. Tänk Monica Zetterlund, hon kunde ju inte alls sjunga på samma sätt när hon blev äldre… och Joan Baez sopran låter väsentligt annorlunda idag. Det kanske är lättare för män att behålla sina röster?

Överlag är ÖP:s recensent betydligt mer entusiastisk än Expressens, ja, han är i princip bara entusiastisk, och ger hela föreställningen en 4:a. Expressen går igenom låt för låt och de flesta ligger på en trea. Dubbelt så många tvåor som fyror. Den enda som får en femma är In the Garden. Den låten betydde mycket för mig en gång i tiden. Typ gymnasiet.

Jag måste bara säga att det är fint av Van att sjunga Brown Eyed Girl, han är inte överdrivet förtjust i den låten själv, men han vet att publiken är det.

Om jag spelar den nu brukar Vanna reagera för att jag hade den som telefonsignal. Hon kommer gående och ibland ”ylar” hon som hon gjorde då. Hon kan alltså skilja en Van Morrison-låt från alla andra Van Morrison-låtar! Säg någon mer hund som kan det? Släng dig i väggen, Chester Chaser!

Det är det distinkta introt som satt sig i skallen på henne.

Notera att när Van sjunger ”down in the Hollow” är det en faktisk plats i Belfast. Han sjunger Hollow med stort H. Från början hette faktiskt låten Brown-Skinned Girl, precis som Into the Mystic hette Into the Misty. Han fick kalla fötter.

Det ringer, matte! /Flatte

What’s with Van Morrison?

The guy has alchohol banned from shows for the reason he doesn’t like people getting in and out of their seats. He then gives performances that has the audience getting up and leaving before the shows over.

På ett musikforum diskuteras vad det är för fel på Van Morrison.

In my own personal experience, Van’s show ended before some people even had a chance to sit down in their seats. We paid 70 bucks to see him (from the nosebleed section) at the Nokia Theater in Grand Prairie a couple of years ago right before he released Pay the Devil. He was off the stage in just under an hour. Ironically enough, my wife told me immediately afterward that she would pay money to see him again

Van går hem hos damerna! Det är väldigt fascinerande med folk som är så antifolk som Van och ändå har den vidunderliga förmågan att skapa de vackraste av visor och de käraste av kärlekssånger. Han har alltid varit så fysisk i sitt låtskrivande:

I can hear her heart beat from a thousand miles
And the heaven’s open every time she smiles
And when I come to her that’s where I belong
Yeah I’m running to her like a river’s song

She give me love, love, love, love, crazy love
She give me love, love, love, love, crazy love

She’s got a fine sense of humor when I’m feeling low down
Yeah when I come to her when the sun goes down
Take away my trouble, take away my grief
Take away my heartache, in the night like a thief

She give me love, love, love, love, crazy love
She give me love, love, love, love, crazy love

Yes I need her in the daytime (I need her)
Yes I need her in the night (I need her)
Yes I want to throw my arms around her (I need her)
Kiss and hug her, kiss and hug her tight

Osv.

745492ff0a4ab6e45075ac2e124d41f1

Det råder en hög grad av misstanke att Van skrev Crazy Love till sin första fru

I trailern till en dokumentär som aldrig sändes (Van fick väl ångest – som han säger i samma trailer: ”I’ve got these scars, and you know, why do I have to keep showing people the scars all the time?”) åker han förbi ett gäng på gatan där nån håller i en gammal Van Morrison-skiva. Han vevar ner rutan: ”Hey, why don’t you buy some new ones?” och vevar upp den igen. Sur vid blotta åsynen. ”Fuck off.” (Han anser att han har skrivit trehundra sånger som är bättre än Brown Eyed Girl. Ungefär som Cornelis ansåg att den omåttligt populära Hönan Agda var en bagatell i hans produktion.)

Här är en djuplodande analys i vilken Van framstår som lidande av någon svår bokstavskombination:

Van’s ability to be so ”interior” (for lack of a better word)–that quality that makes him such a spellbinding performer at times–is the very thing that seems to make him unable to relate to people. Because he is so solipsistic, it’s prefectly reasonable that he can’t step outside of himself enough to understand why his songs touch other people, and then why people feel compelled to share this with the man who wrote those songs.

Ytterligare en analys, mer ytlig:

My theory is that the only people he respects as human beings are dead blues artists.

Jaja, om Van någonsin står framför spegeln och frågar sig själv ”Tycker ingen om mig” och spegelbilden svarar ”Ingen tycker om mig” ska jag komma springande och säga som det är: ”Jag tycker om dig, Van.” (Äh, fuck off…)