Äntligen hemma

När min bror vill tönta sig lite extra citerar han turistbyråns (?) bevingade ord: ”Har man en gång fått falkenbergssand mellan tårna…” Jag himlar med ögonen.

Symptomatiskt

Det är symptomatiskt att jag när jag sätter på TV:n och får se att vi väntar på presskonferens från hovet tror att kungen fått cancer och inte att Carl Philip har förlovat sig. Det är mer goodbyes än hellos dessa dagar, som Springsteen sa.

Nu har Vanna gått på semester. Hon har semester från mig en hel vecka. 😦

Jag åker till Stockholm på söndag. Jag vet inte vad jag ska göra utan henne. Jag kryper på väggarna. Till och med hennes irriterande beteende saknar jag! Hon kan ju vara lite klängig ibland. Hellre det än denna förtvivlade tomhet!

Detta med minnet

Jag har alltid haft dåligt minne. Ibland blir det bara extra påtagligt. Vannas ex-husse var även Inkas husse. Särbo-husse. Man kan säga att han ägde ena bakbenet på Inka som Pelle på Båtsman. Vi tillbringade mycket tid ihop, alla tre. När vi pratar om Inka säger han saker om henne som jag glömt. Som jag antingen inte kommer ihåg alls eller minns när han säger det. T.ex. att hon alltid vände sig om när hon gick framför oss för att kolla att vi var med och var vi inte det kom hon som ett skott. Att hon var dålig på att simma rakt tillbaka med bollen, hon ville ha den för sig själv. Man fick genskjuta henne i vattnet. Jag kan tycka att det är lite ansträngande att han minns mer om min egen hund än jag själv gör. Det är likadant med Vanna. För några år sen var vi i Båstad och letade upp min farmors brors gamla hus och han säger saker som att ”hon [Vanna] sprang mot vägen” – det har jag gladeligen förträngt. Varför skulle jag minnas det? Jag fattar inte hur det är att gå omkring och komma ihåg sådana detaljer.

Däremot är jag bra på att konstatera: ”Så gjorde inte Inka.” Hon grävde inte efter rötter.

Min mor hävdar att han har fotografiskt minne. Jag har raka motsatsen – eller om man tänker sig minnet som en kamera så är alla mina bilder suddiga och tagna på långt håll medan hans är skarpa och närgångna. Det är inte klokt. Att man ska behöva fråga någon annan om sin hunds liv. För att inte tala om sitt eget. Där har jag ännu en pålitlig källa, hon minns min lågstadie-, mellanstadie-, högstadie- och gymnasietid. Vi gick i samma klass, ja, vi gick på lekis också. Hela min skoltid är som en skräckfilm, fast den har inte fokuserat på var vi satt, vad vi åt, vad vi drack eller vad vi gjorde. Eller vad den och den hette eller var den och den bodde. Nej, här håller sig filmen till enstaka detaljer och sveper i övrigt över skoltiden som en örn cirkulerar över sitt byte.

Undantaget är om jag drabbas av något traumatiskt. Då filmar min hjärna och lagrar alla repliker och situationer. Jag kommer ihåg vad min pappa sa när han var sjuk, vad läkarna sa, vad jag själv sa. Jag kommer ihåg hur han såg ut när jag lämnade honom för att de skulle operera in en stent. När jag gick med honom i korridorerna. När han satt i rullstolen. Jag minns hela meningar och hela ansiktsuttryck. Allting har fastnat på bandet.

Vad gäller barndomen minns jag det traumatiska och jag minns det väl. Minnet är aldrig helt pålitligt, men det är typiskt att jag överhuvudtaget minns. Jag skulle ha glömt det – om det inte vore för att det var så traumatiskt.

Det är som om man skärper sinnena när man står under hot.

Men det vardagliga, det alldagliga – det passerar bara revy i mitt liv och andra får tala om för mig vad som egentligen hände.

Söderåsens nationalpark

På Kopparhatten i Skåne har jag inte varit sen jag var barn. Vi var där med familjen Nilsson. Those were the days. Nu är pappa död och Eva dement. 😦

Jag hade mycket väl kunnat tänka mig en dalmatiner om det inte vore för 1) att de är så överdrivet energiska 2) att de fäller så förbannat

Jag vet inte vad detta är för änder, det är ju inte gräsänder.

Vanna fick möte med en flat i skogen. Den andra flatten var två år och Vanna försökte nog visa att hon var både större och vackrare. Hon var i alla fall kraftigare och lurvigare, det brukar hon vara. Och hon fick minst tio pussar! Vanna pussas aldrig, hon tar bara nådigt emot dessa bevis på uppskattning från det yngre släktet. *alfahona*

När vi kom upp på Kopparhatten…

…tilltog regnet i styrka.

Idealcurly

Här är min idealcurlytik och här är min idealcurlyhane. Här är mina idealcurlyvalpar (näst längst ner). Man får tänka väldigt hårt på allt som är negativt med curly för att inte vilja ha en till. Som när någon säger att hans tik vid tio månaders ålder väger 38 kg.

Slätpälsad retriever

Även Vanna var en flatcoated retriever i dess bokstavliga betydelse  en gång. 

Seniorkontroll

Jag tror jag ska göra en sån på Soya. När jag sa att hon var 17 sa djursjukvårdaren att det var en aktningsvärd ålder. Man ska fylla i följande formulär inför besöket.

Tyvärr måste jag fylla i ”hör [betydligt] sämre”. Jag tycker också hon verkar äta mindre. Problemet är att hon är hård i magen. Hälta eller stelhet förekommer inte. Vikten kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte har någon våg, men hon har alltid varit liten och därmed vägt lite. Jag glömmer aldrig hennes mamma som var ännu mindre. ”Hon väger bara 2,5 kg”, sa uppfödaren, en småbarnsfamilj på landet. Soya har väl i sin krafts dagar legat mellan tre och fyra – närmare tre än fyra. Konditionen är bra, men motionen är dålig. Hon sitter mest i buskarna när hon är ute, fast hon kan springa om hon vill och hon går i trapporna. Dricker som vanligt och kissar normalt. Inget fel (vad jag vet) på synen. Inga knölar, inga andra problem.

Soya själv vill tillägga att hon har problem med att jag kramar henne hela tiden, att hon ständigt blir störd. Jag kan inte låta bli att lyfta upp henne! Man vet aldrig hur länge hon får finnas. (Jag vill känna din kropp emot min, som Per Gessle sa.)

Igår gick jag och hämtade henne för att jag inte stod ut med att hon inte låg bredvid mig i sängen som hon brukar. Den gubben gick inte – hon hoppade omedelbart ner.

Men sen kom hon smygande…

Wish me luck

”Ensam djurägare med katt som inte vill vara stilla/gör motstånd: Svep in katten i en handduk liksom en kåldolma där bara huvudet tittar ut. Sitt på knä på golvet bakom katten så att den inte kan backa undan. — — — Om medicinen ges med spruta lirkar man in sprutan i mungipan och pytsar försiktigt in medicinen.”

Soya sjuk

Häromdagen drabbades Soya av förstoppning. Det har aldrig hänt förr – lika lite som hon haft diarré. Hon har, som jag säger, varit så frisk att det är sjukt.

När man googlar ”katt” och ”förstoppning” inser man att det är relativt vanligt på äldre katter. Jag gav henne tonfisk i olja. Sen måste jag åka iväg (efter att ha konstaterat att hon både åt och drack och bedömt henne som icke-döende) och nu är jag tillbaka.

I kattlådan låg ett par förkrympta bajskorvar. Jag lyckades få i henne lite Laktulos.

Det kan vara ”någon tråkig process”, som en veterinär uttryckte det på nätet, omskrivning för ”cancer” (inom parentes). Det måste inte.

Jag tänker att nu börjas det. Även Soya är dödlig, även hon kan bli sjuk. På något sätt föreställer man sig att livet ska avslutas utan lidande, att man – vare sig det är människor eller djur – ska tyna bort. Vaggas in i tystnaden. Att det ska ske utan att man tar nämnvärd skada. Men kroppen är ju en maskin. En maskin som går sönder i alla delar. Att dö är att gå sönder. Och det kan inte gå sönder utan att det gör ont.

Ett fåtal är lyckliga nog att dö i sömnen eller få en hastig, nästan smärtfri eller väldigt smärtsam men hastig död. De flesta andra får uppleva hur kroppen går i strejk.

Ta D. Han är just nu på sjukhus (igen). Det som de trodde skulle hända hände: eftersom sväljreflexerna inte är helt fungerande hamnar mat (yoghurt och annan lättsmält föda) i lungan och han får lunginflammation. Antibiotikan gör förhoppningsvis att han överlever och skickas tillbaka till hemmet. Där kan de fortsätta ge honom yoghurt sju gånger om dagen tills han får en ny lunginflammation. Det andra alternativet är att sondmata honom och låta honom gå omkring (i den mån han fortfarande går omkring) med en slang i näsan. Hans grundsjukdom gör att han medicineras så starkt att han hallucinerar. Får han t.ex. för sig att denna slang är en orm rycker han ut den. Vi tror att han kommer att rycka ur slangen många gånger, kanske så många att det blir meningslöst. Varpå han (i teorin) svälter ihjäl. Det tredje alternativet är att operera in en PEG så att maten går in genom bukväggen och inte genom halsen, men gör man det på en så sjuk människa? Och vad gör man när han blir ett paket? Slutar man mata honom eller fortsätter man?

D själv har en uttrycklig vilja att leva vidare. Många runt omkring honom tycker att det bästa vore om han fick dö, de har aldrig frågat honom vad han vill. Nu har han klart och tydligt deklarerat att vad honom anbelangar har han trots sin svåra sjukdom en önskan att förbli vid liv. Då blir dessa människor väldigt tysta.

Var och en definierar sitt (livs) värde. Min far ville dö när livet inte gav honom något längre, för honom var inte ett liv i en sjuksäng ett alternativ. Han måste vara frisk för att känna att livet hade någon mening. För D är livet värt något i sig självt.

Djurens stora fördel är att de inte är medvetna om sin egen eller andras död. De är så lyckligt ovetande som endast djur kan vara. Ingen dödsångest, ingen ångest över att livet bara upphör. Att allt det som var pappa nu bara är borta. Att han inte finns mer och aldrig kommer att finnas mer. Det behöver de inte grubbla över. De kan dö lyckliga.

Matte sjunger Taube

När matte kör bil och radion inte fungerar och CD-spelaren lagt av för länge sen sjunger hon för att underhålla sig själv. Ju längre hon kör, desto mer sjunger hon.

Nu sist när jag körde uppåt landet sjöng jag alla Taubelåtar jag kunde och några jag inte (helt) kunde: Jag är fri, jag har sonat, Linnéa eller Jag har skrivit till min flicka, Balladen om Gustaf Blom från Borås, Himlajord, Skärgårdsfrun, Så länge skutan kan gå, Som stjärnor små, Här är den sköna sommar, Inbjudan till Bohuslän, Brevet från Lillan, Fritiof i Arkadien, Solig morgon, Maj på Malö.

Då glömde jag Dansen på Sunnanö, Sjuttonde balladen, Änglamark, Möte i monsunen, Pepita dansar, Ellinor dansar  m.fl. m.fl. m.fl. Det tar aldrig slut!

”Han slet där i sin djungel med halländsk energi…”

Här sjunger inte Taube den text jag har lärt mig ur hans egen visbok! Vissa rader är annorlunda, han var flexibel. Jag sjunger: ”Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand, / det blåser från Sahara och rymden står i brand.” Evert sjunger att han går på Medelhavets kust och känner samums pust. När jag sjunger: ”Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand / Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand” sjunger Evert ”Jag tänker på John Löfgren och på hans drömmars land…”