Symptomatiskt

Det är symptomatiskt att jag när jag sätter på TV:n och får se att vi väntar på presskonferens från hovet tror att kungen fått cancer och inte att Carl Philip har förlovat sig. Det är mer goodbyes än hellos dessa dagar, som Springsteen sa.

Nu har Vanna gått på semester. Hon har semester från mig en hel vecka. 😦

Jag åker till Stockholm på söndag. Jag vet inte vad jag ska göra utan henne. Jag kryper på väggarna. Till och med hennes irriterande beteende saknar jag! Hon kan ju vara lite klängig ibland. Hellre det än denna förtvivlade tomhet!

Detta med minnet

Jag har alltid haft dåligt minne. Ibland blir det bara extra påtagligt. Vannas ex-husse var även Inkas husse. Särbo-husse. Man kan säga att han ägde ena bakbenet på Inka som Pelle på Båtsman. Vi tillbringade mycket tid ihop, alla tre. När vi pratar om Inka säger han saker om henne som jag glömt. Som jag antingen inte kommer ihåg alls eller minns när han säger det. T.ex. att hon alltid vände sig om när hon gick framför oss för att kolla att vi var med och var vi inte det kom hon som ett skott. Att hon var dålig på att simma rakt tillbaka med bollen, hon ville ha den för sig själv. Man fick genskjuta henne i vattnet. Jag kan tycka att det är lite ansträngande att han minns mer om min egen hund än jag själv gör. Det är likadant med Vanna. För några år sen var vi i Båstad och letade upp min farmors brors gamla hus och han säger saker som att ”hon [Vanna] sprang mot vägen” – det har jag gladeligen förträngt. Varför skulle jag minnas det? Jag fattar inte hur det är att gå omkring och komma ihåg sådana detaljer.

rötter

Däremot är jag bra på att konstatera: ”Så gjorde inte Inka.” Hon grävde inte efter rötter.

Min mor hävdar att han har fotografiskt minne. Jag har raka motsatsen – eller om man tänker sig minnet som en kamera så är alla mina bilder suddiga och tagna på långt håll medan hans är skarpa och närgångna. Det är inte klokt. Att man ska behöva fråga någon annan om sin hunds liv. För att inte tala om sitt eget. Där har jag ännu en pålitlig källa, hon minns min lågstadie-, mellanstadie-, högstadie- och gymnasietid. Vi gick i samma klass, ja, vi gick på lekis också. Hela min skoltid är som en skräckfilm, fast den har inte fokuserat på var vi satt, vad vi åt, vad vi drack eller vad vi gjorde. Eller vad den och den hette eller var den och den bodde. Nej, här håller sig filmen till enstaka detaljer och sveper i övrigt över skoltiden som en örn cirkulerar över sitt byte.

Undantaget är om jag drabbas av något traumatiskt. Då filmar min hjärna och lagrar alla repliker och situationer. Jag kommer ihåg vad min pappa sa när han var sjuk, vad läkarna sa, vad jag själv sa. Jag kommer ihåg hur han såg ut när jag lämnade honom för att de skulle operera in en stent. När jag gick med honom i korridorerna. När han satt i rullstolen. Jag minns hela meningar och hela ansiktsuttryck. Allting har fastnat på bandet.

Vad gäller barndomen minns jag det traumatiska och jag minns det väl. Minnet är aldrig helt pålitligt, men det är typiskt att jag överhuvudtaget minns. Jag skulle ha glömt det – om det inte vore för att det var så traumatiskt.

Det är som om man skärper sinnena när man står under hot.

Men det vardagliga, det alldagliga – det passerar bara revy i mitt liv och andra får tala om för mig vad som egentligen hände.

Söderåsens nationalpark

DSC_0008

På Kopparhatten i Skåne har jag inte varit sen jag var barn. Vi var där med familjen Nilsson. Those were the days. Nu är pappa död och Eva dement. 😦

DSC_0057

Jag hade mycket väl kunnat tänka mig en dalmatiner om det inte vore för 1) att de är så överdrivet energiska 2) att de fäller så förbannat

DSC_0097

Jag vet inte vad detta är för änder, det är ju inte gräsänder.

Vanna fick möte med en flat i skogen. Den andra flatten var två år och Vanna försökte nog visa att hon var både större och vackrare. Hon var i alla fall kraftigare och lurvigare, det brukar hon vara. Och hon fick minst tio pussar! Vanna pussas aldrig, hon tar bara nådigt emot dessa bevis på uppskattning från det yngre släktet. *alfahona*

När vi kom upp på Kopparhatten…

DSC_0441

…tilltog regnet i styrka.

DSC_0520

Seniorkontroll

Jag tror jag ska göra en sån på Soya. När jag sa att hon var 17 sa djursjukvårdaren att det var en aktningsvärd ålder. Man ska fylla i följande formulär inför besöket.

Tyvärr måste jag fylla i ”hör [betydligt] sämre”. Jag tycker också hon verkar äta mindre. Problemet är att hon är hård i magen. Hälta eller stelhet förekommer inte. Vikten kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte har någon våg, men hon har alltid varit liten och därmed vägt lite. Jag glömmer aldrig hennes mamma som var ännu mindre. ”Hon väger bara 2,5 kg”, sa uppfödaren, en småbarnsfamilj på landet. Soya har väl i sin krafts dagar legat mellan tre och fyra – närmare tre än fyra. Konditionen är bra, men motionen är dålig. Hon sitter mest i buskarna när hon är ute, fast hon kan springa om hon vill och hon går i trapporna. Dricker som vanligt och kissar normalt. Inget fel (vad jag vet) på synen. Inga knölar, inga andra problem.

img_1327

Soya själv vill tillägga att hon har problem med att jag kramar henne hela tiden, att hon ständigt blir störd. Jag kan inte låta bli att lyfta upp henne! Man vet aldrig hur länge hon får finnas. (Jag vill känna din kropp emot min, som Per Gessle sa.)

Igår gick jag och hämtade henne för att jag inte stod ut med att hon inte låg bredvid mig i sängen som hon brukar. Den gubben gick inte – hon hoppade omedelbart ner.

Men sen kom hon smygande…