George & Barney Bush

April 2002. President George W. Bush is joined by Barney for a little afternoon fishing during a visit to Prairie Chapel Ranch in Crawford, Tex.

Screen-shot-2013-05-01-at-1.23.02-PM

Eric Draper / The George W. Bush Presidential Library and Museum

Annonser

M/S Kungsholm

Jag visste det! Nej, det gjorde jag inte, jag trodde att det var M/S Gripsholm, som också fanns som modell på Sjöfartsmuseet, men det var M/S Kungsholm:

Året är 1938. I en hytt på M/S Kungsholm ligger en pojke och läser Tusen och en natt. Pojken är Jan Myrdal. Tillsammans med sina systrar och sina berömda föräldrar Alva och Gunnar ska han till New York. Han vill aldrig mer återvända till det gamla landet. ”Nevermore.”

Detta står på baksidan av En annan värld som ingår i Jan Myrdals underbara barndomsserie. (De övriga delarna är Barndom och Tolv på det trettonde.)

Fartyget var tio år gammalt då.

DSC_0165

”Hon var svart från början men nu är hon målad helt vit…” skriver Jan.

Jag anser ju att man ska ha läst dessa böcker. Oavsett vad man tycker om Jan Myrdal som person och debattör. Jag anser att de ingår i samma tradition som Tjänstekvinnans son – det gör han nog själv också.

Framför allt har jag alltid funnit stor tröst i dem. Både i själva böckerna och vad han skrivit om dem i efterord och förord. Hur ska man förhålla sig till sin egen barndom och hur ska man förhålla sig till hur andra förhåller sig till den? Talar man om sin egen barndom kommer andra oundvikligen att ha synpunkter. De kommer att peta i såren och komma med alternativa förklaringar – trots att de borde ha vett att hålla käft. För är det någonting de inte vet så är det just detta: hur du upplevde din barndom, dvs. hur din barndom var för dig.

Och jag tror att det kan bero på att de stängt sina dörrar, precis som Jan säger. Det är därför de så gärna vill stänga dina. Varför annars detta behov?

”…jag lät dörrarna stå öppna när jag växte upp. De rummen är därför inte stängda. Jag kan gå in i dem och vet hur där ser ut. Jag känner sådana som i intervjuer och artiklar offentligt ljuger sig en passande barndom. Men kanske ljuger de inte; kanske har de förlåtit och sedan fantiserat sig en lämplig barndom att minnas och skriver den och trycker den. Men då jag inte förlåtit har jag heller inte glömt.”

Det är samma här. Men som vuxen kan man försonas med sina vuxna föräldrar. Jan Myrdal umgicks med sina föräldrar ända tills Alva i slutet av 60-talet sa att det inte var lämpligt för henne att fortsätta träffa honom när hon ingick i regeringen. Det var politiskt belastande att ha närt en kommunist vid sin barm. Hon försköt honom för sin karriärs skull (så tolkade Jan det i alla fall, han tog henne på orden och sa hej då för gott).

Vad de inte förstår är att Jan Myrdals böcker är ett sätt att i litterär form skildra en barndom, inte att skriva sina memoarer. Det är en oförmåga att skilja på en litterär skildring av en upplevd verklighet och själva verkligheten:

”Folk jag aldrig träffat och som inte ens var födda på trettiotalet har gråtit i spalterna om hur jag glömt att jag suttit i min mors knä och lärt mig läsa. Andra förebrår mig mitt beteende under leken på skolgården när jag var nio år. De uppträder riktigt upprört uppfostrande och berättar i spalterna för mig att man måste följa spelets regler och att jag är osolidarisk som kastar bollen till min kamrat och inte till det egna lagets spelare och de tycks inte ens märka att det de upprörs över är medvetna formuleringar med ord skrivna på papper om ett skeende för ett halvt århundrade sedan! Det finns ingen – varken barn eller vuxen – på den skolgården de kan tala tillrätta. De kämpar mot skuggor. Kanske egna skuggor.”

Det förflutna har långa skuggor. Eller som det heter i Barndom:

”Barndomen är en djup skam som sitter i länge. Den kommer efter som surt öl.”

Man rapar upp den hela livet.