Alltid inom oss

Annonser

Att förlora sin far

Erfarenheten av att ha förlorat sin far delar man med många. Ändå är det som om man delar den med ingen.

palme_-fam13_1200

Så här på årsdagen av mordet på Olof Palme kan man konstatera att äldste sonen snart är lika gammal som Palme själv var då.

Olof skulle fylla 60 året efter. Joakim är född 1958 och blir således 58 i år.

När jag såg filmen om Palme på bio grät jag över smärtan i yngste sonens ansikte. Han var så hudlös. Inte ens myndig när pappa, som Mattias konsekvent kallar honom, ”min pappa”, dog. Och hela tiden gick han och väntade på att något hemskt skulle hända.

tala

du som ännu har läppar
tala

tala med grannarna i farstun
tala med folk på gatan
och i tunnelbanan

den som ännu har öron
han höre

skriv ord på papper
på väggar och plakat
bär orden genom staden
högt över huvudet
så alla kan se
dela ut flygblad
om frihet, motstånd, människovärde
fred solidaritet

låt orden flyga som svalor
till fjärran land
vägledda av stjärnorna
som fåglar med gröna blad i näbben
till våra systrar och bröder
i världens fängelser
de som inte kunde tiga

tala

du som ännu har läppar

ord kan bli solar
ord kan bli floder
ord kan öppna portar
och bygga broar
ord kan störta tyranner
om tillräckligt många
av oss
beväpnar sig med ord

tala tala
det är vår skyldighet
mot dem som talade
medan de ännu
hade läppar

Helga Henschen

Störst

Min spontana känsla var att J-O är störst av alla svenska idrottare. Ju mer jag tänkt på det, desto obegripligare är det att han inte rankas etta.

Jag är tennisfreak men kan ändå inte förstå hur Borgs fem raka Wimbledontitlar och sex franska öppna (m.m.) kan väga tyngre än J-O:s alla medaljer.

Det är inte bara meriterna, det är speluppfattningen, bollsinnet, den långa karriären och det faktum att pingis är en av de sporter som har flest utövare av alla. Om Sverige hade 25 heltidsspelare hade Kina en miljon!

Nej, i det här fallet är mitt bordtennishjärta större än mitt tennishjärta.

Mitt liv som pingisspelare

”I mitt nästa liv ska jag banne mig bli pingisspelare i landslaget. I 103-årsåldern ska jag dö mitt i en smash och alla ska applådera mig med pingisracketar i händerna.”

Har jag berättat om den gången jag tävlade i pingis och avsiktligt förlorade?

Falkenberg hade stolta anor. 1971 vann Stellan Bengtsson VM och hyllades vederbörligt på Rådhustorget när han kom hem. Jag vet inte om han slängdes i fontänen. Det var före min tid.

Marie och jag tog i elvaårsåldern pingislektioner i Visningshallen. (Nu ersatt av Falkhallen utanför vilken Stellan står staty.) En vacker dag var det turnering. Jag minns inte om det var en eller flera dagar, jag minns bara att jag gick vidare och vidare och vidare tills jag var uppe i semifinal. Samt att jag aldrig förstod vart jag skulle ta vägen och att Marie fick hjälpa mig att hitta rätt. Hallen var full av folk och det stod pingisbord överallt och jag begrep som vanligt ingenting.

Jag har alltid varit vilsen i världen.

När jag väl nått semin sa jag till mig själv: Det här går inte. Jag får inte vinna. Jag måste förlora. Jag märkte att jag var bättre än motståndaren. Om jag spelade som jag kunde skulle jag vinna. Det fanns inte en chans att hon kunde besegra mig, hon var klart sämre. Alltså fick jag anstränga mig för att förlora men jag fick anstränga mig på ett snyggt sätt: det fick inte verka för uppenbart och helt värdelös var hon heller inte. Jag förlorade några bollar hit och dit och hon vann en förhållandevis knapp seger.

För vad hade annars hänt? Jag hade riskerat att vinna. Jag hade blivit hot stuff. Jag hade varit avundsvärd. En person som man kunde avundas. Det klarade inte mitt självhat. Av hat till mig själv förlorade jag denna match – och tävlingsspelade sen aldrig mer.

Av någon underlig anledning hade jag bollsinne. Jag var bra i pingis, jag var bra i badminton och jag var bra på tennis. Jag var bra i basket, jag var bra i volleyboll och jag var bra på handboll. Alla bollsporter utom fotboll. Det kan ha varit ovana. Men mest feghet. Jag avskydde att stå i mål och trodde bara att jag skulle få bollen i fejjan. Och jag avskydde att folk kunde fälla mig på plan. Jag avskydde liksom hela grejen. Jag var rädd om mina smalben! Ingen annan bollsport fick mig att känna så. Men vi spelade som sagt aldrig fotboll. Det ingick inte i skolans idrottslektioner.

Ett tag var självaste f.d. landslagsmålvakten i handboll vår vikarie. Han berömde dels min handbollsförmåga (jag pangade på när han stod i mål) och dels min längdhoppskapacitet. Han var övertygad om att om han fick träna mig (kom aldrig på fråga) skulle jag kunna gå (dvs. hoppa) riktigt långt.

Att jag hoppade högst i klassen skyllde jag på min längd. Är man två huvuden högre än alla andra är det inte så konstigt att man hoppar högt. (Jmf. Patrik Sjöberg. Ej Stefan Holm.) Jag rev medvetet ibland. Precis som jag förlorade i pingis. Man vill inte hoppa för högt, inte utmärka sig.

Jag hatade att utmärka mig. Jag ville vara en död liten kropp, insvept i folie.

Paradgrenen var kulstötning! Det tävlade jag i två gånger och där vann inte självhatet, där lyckades jag besegra självhatet så mycket att jag fick kliva upp överst på pallen. De bästa i varje klass plockades ut till ett skolmästerskap som gick av stapeln på Idrottsplatsen.

J-O Waldner fyller ett halvt rum i sin trea med pokaler. Jag fick en guldfärgad bricka.

När jag tänker tillbaka på min barndom, ser jag, som Björn Afzelius, skräckbilder tydligast av allt. Ja, de gånger de skrämde eller slog mig…

Veteranen Vanna

har varit på noseworkkurs. Hon är alltid äldst i dessa sammanhang. Det är väl bara att inse att de flesta som går kurs gör det med mer eller mindre unga hundar. Den vita boxern var åtminstone fyra år gammal. De var ute och kissade ihop, först han, sen hon. Det var kissförbud på kursområdet. Det var också bestraffningsfritt. Om hundarna kissade och man inte hann hejda dem skulle man bara gå iväg med dem för att markera att det inte var meningen att de skulle markera där utan utanför området. Typ.

Här används enbart mjuka metoder! Ah-ah, skulle man säga om hunden gick ifrån sökområdet, inte nej-nej. Kursledaren var manlig men hade kvinnlig assistent.

Vanna och boxern kompanjerade ihop. Vi körde 3 gånger 3 sök på 3 olika ställen: två behållarsök (inne och ute) samt ett rumssök.

I rumssöket gick instruktören omkring och lade godisbitar på bokhyllorna. Första gången löste Vanna den uppgiften lätt, hon bara nosade av och tog dem i farten. Andra gången trodde Vanna att instruktören hade varit så smart att hon gömt godisbitarna på nya ställen och nosade därför enbart och uteslutande på ställen där hon inte tidigare varit. Haha! Hon är van vid mina kluriga rumssök! Jag gömmer ju överallt. Allt detta bara för att få hundarna att ”nosa” vilket också är kommandot. Det var bättre att ha ett helt nytt kommando. (Inte sök eller leta.)

Viktigt var att man inte skvallrade, dvs. förrådde med sitt kroppsspråk var godiset låg. Det höll jag på att göra några gånger, det gör alla. Man vill så gärna hjälpa dem!

Men jag hade för dåligt godis. Jag glömmer alltid att äpple inte räcker när man ska konkurrera med andras korv- och köttbullebitar. Jag hade visserligen tagit med mig vanligt hundgodis också (liksom undermedvetet förstått att äpple inte var idealiskt) men det kunde inte mäta sig med ost och skinka.

Håhåjaja. Nu ska vi till ÖB och köpa färgglada behållare av låg kvalitet.

Vanna sprider väldoft

Ibland sprider Vanna allt annat än väldoft (som när hon fiser äpple eller har rullat sig i kadaver) men när hon är nyschampad tänker jag varje gång: Varför gör jag inte detta oftare? Dels blir pälsen härligt fluffig, dels går hon omkring och sprider väldoft i hela lägenheten! Som är lika nystädad som Vanna är nyschampad. Och nyfriserad.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ni ser själva så vacker jag är! /Vanna

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Dagen till ära får ni även se mig med en banan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bonus: fasan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA