I’ve got what my mother’s got — however bloody you’re feeling you can put on the most amazing show of happiness.
Det är prinsessan Diana som säger detta i ”The Secret Tapes”. Hon pratar om sig själv som om hon är hos psykologen. I själva verket talar hon med sin talpedagog.
Diana kunde relatera till andra människors lidande för att hon lidit själv. Inte bara genom sitt kärlekslösa äktenskap. Det var på något sätt en naturlig följd av hennes egen barndom. ”My parents… they never said they loved me.” – So you never knew that anyway? ”No, no. No idea. There was no… there was always a kiss there [pekar på ena kinden]. There was no hugs or anything like that.” (Princess Diana Revealed)
Park House, Sandringham (Dianas första barndomshem)
De grälade så mycket att en av hennes äldre systrar brukade skruva upp volymen på sin stereo för att slippa höra dem. Diana var bara sex år när de separerade och tog skilsmässan hårt.
Althorp (Dianas andra barndomshem)
Lady Diana Spencer gifte sig med prins Charles i juli 1981 inför 750 miljoner TV-tittare. Samma sommar var hela familjen i London på vår första utlandsresa någonsin (Danmark räknas inte). Mamma hade sparat och sparat och sparat. Även om jag inte var så gammal var det en av de mest intensiva veckorna i mitt liv och jag vet inte hur många smaklösa souvenirer med brudparet vi släpade hem; från väggtallrikar till glasunderlägg.
Jag skrattar så jag gråter när jag tänker på denna komiska tragedi. Inte ens Shakespeare hade kunnat fantisera ihop något mer dråpligt. Hur alla inbillade sig att de var lyckliga, hur alla fullständigt drogs in i en kollektiv psykos och hur vartenda skyltfönster i London visade deras ansikten – trots att det borde stått klart för en imbecill att något var fel när Charles i förlovningsintervjun kläcker ur sig: ”Whatever in love means.” Kejsaren var naken, men ingen ville se det, ingen vågade.
Det ska t.o.m. ha varit så illa att han använt uttrycket förut. Den unga och naiva Diana: ”I love you so much.” Den äldre och cyniske Charles: ”Whatever love means.” Han fann sig i ett läge där han varken kunde säga att han älskade henne eller inte älskade henne. Skulle han säga att han älskade henne skulle han tappa sin självrespekt och skulle han säga att han inte älskade henne skulle han aldrig bli gift.
I Dianas värld förlovade man och gifte sig inte om man inte gjorde det av kärlek – därför antog hon i det längsta att det var kärlek, hur många tecken som än talade emot. Vad ska en nittonårig flicka tro? Varför visade han sådant intresse för henne och samtidigt sådant ointresse? Varför ville han gifta sig med henne om han inte var förälskad? Han måste vara förälskad, annars skulle han inte…
Vid 32 års ålder verkade Charles inkapabel att träffa någon som han kunde känna något annat än vag sympati för. Det enda han ville var att hitta en uthärdlig fru, en fru som kunde stå vid hans sida och se söt ut och uppföra sig ordentligt.
Sen hade han alltid Camilla Parker Bowles, som Diana hade hört honom säga ”I will always love you” till i telefon. Det var några veckor före bröllopet.
På Dianas fråga fem år in i äktenskapet: ”Why is this lady around?” svarade Charles: ”Well, I refuse to be the only Prince of Wales who never had a mistress.” (Vår egen kung kunde ha svarat något liknande om Silvia hade frågat. Precis som Charles hade sin Camilla hade Carl Gustaf sin!) Det sorgliga var att Diana fortfarande var svartsjuk.
Träbocken med sitt unga byte
När det är fyra dagar kvar bryter bruden in spe ihop offentligt och måste gråtande föras bort från den polomatch som hennes fästman (hästman) utkämpar.
Både Charles och Diana ville ställa in bröllopet och drabbades av panik på varsitt håll. Charles för att Diana inte var den lättsamma country girl han hade trott utan redan visade tecken på att vara en betydligt mer komplicerad typ och Diana på grund av Camilla. Hon skrattade först när Charles friade, hon trodde inte han menade allvar. De hade bara dejtat ett halvår innan de gifte sig och vad jag förstår inte tillbringat en enda natt ihop.
Två dagar före bröllopet gick Diana till sina systrar och sa att hon inte kunde genomföra det. Systrarna sa att det var för sent att ångra sig, ”ditt ansikte finns på kökshanddukarna”. De offrade henne eller tyckte att hon kunde offra sig själv. Din lycka är ingenting mot nationens anseende. Som drottning Victoria enligt skrönan uppmanade sin dotter: Blunda och tänk på Imperiet (under sexualakten).
Det var två ensamma människor som gifte sig med varann, men Diana var ensammast. Längs altargången kände hon sig som ett lamm på väg till slakt:
…it was so grown up — and here was Diana, a kindergarten teacher. I mean, the whole thing was ridiculous.
Väl framme vid altaret försöker hon intala sig att han kommer att släppa Camilla nu och bli lika förälskad i henne som hon obegripligt nog var i honom och ta hand om henne och all sån skit:
Well, was I wrong on that assumption.
Charles kunde inte ta hand om (look after) någon, allraminst Diana. Han var främmande för hela hennes person, en sån besvärlig varelse! Bulimin slog ut i full blom. Jag läste en gång att hon efter långvarig utveckling gjort stora framsteg: ”Nu spydde hon bara tre gånger i veckan.” Istället för att bli orolig, vilket han hade blivit om han hade brytt sig om henne på riktigt, blev Charles motsatsen. Han signalerade att hon var sjåpig. Till slut slängde hon sig utför trapporna och skar sig i handlederna. Den kungliga familjen saknade förmåga att handskas med sådana djur.
Om de inte hade haft så förbannat bråttom mellan förlovning och giftermål håller jag det inte för uteslutet att det hade spruckit inífrån, det hade vittrat sönder – hur skandalöst det än hade varit. Hade inte pressen jagat Diana så fort de förstod att hon var tronföljarens nya flickvän hade hon kanske kunnat använda sitt förnuft istället för att motvilligt låta sig smickras av uppmärksamheten. Och hade inte alla tyckt att det var en utmärkt affär. Och hade hon inte knuffats i fel riktning. Och hade hon inte varit så oerfaren. Etc etc etc.
I sitt berömda begravningstal över Diana konstaterar brodern att hon förblev ”a very insecure person at heart”. Men det var just denna litenhet som gjorde henne stor. Den 31 augusti var det nitton år sen hon dog.
Today is our chance to say thank you for the way you brightened our lives, even though God granted you but half a life. We will all feel cheated always that you were taken from us so young and yet we must learn to be grateful that you came along at all.
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 
