Jag saknar Soya nåt så fruktansvärt men jag kan inte sörja henne ordentligt eftersom jag inte vet om hon är död eller ej. Jag kan inte känna efter för känner jag efter kommer smärtan. Jag slår bort den.
Most of the time
She ain’t even in my mind
Igår innan jag skulle somna pratade jag med henne: Dumma Soya, varför kan du inte bara komma tillbaka, söka upp oss igen? Du vet ju var du var sist. Även om det inte var hemma. Du vet var du bodde. Även om det var tillfälligt. Och även om det kom en hemsk gubbe emellan.* Han är borta nu. Du kan tryggt återvända.
Vi svek ju aldrig varandra?
Jag såg henne framför mig när hon och jag och Chico bodde i ett höghus i Borås, jag brukade kalla in henne på kvällarna och så gick vi uppför trapporna ihop. Var hon ute och vi kom gående brukade hon springa fram till Chico, ställa sig på bakbenen och placera framtassarna runt halsen, som om hon kramade honom. Hon har aldrig gjort det på någon annan hund, men så hade de också ett väldigt speciellt förhållande.
Lilla, lilla Soya. Den bästa av katter.
Fotnot: Annons går in i lokaltidningen på lördag, annons nu även på Blocket, ”polisanmälan” görs i veckan som kommer – därefter har vi gjort allt som står i vår makt. Sen tidigare har vi satt upp lappar som fortfarande sitter kvar och efterlyst henne på olika kattsidor.
*Kalle som ska fixa Springsteenbiljetter till mig