Brudfotografering & pannkakor

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi åkte till Nääs. Tyvärr tappade Vanna lite av sin värdighet när hon skulle hälsa på en hund, hon råkade ramla ner med bakbenen i vattnet på den där trätrallen. Det var alldeles för mycket hundar och människor idag. Bara när vi fikade var det fyra fyrbenta förutom Vanna. Jag var så överambitiös att jag tog med mig en bok!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var brudfotografering vid vattnet och uppe vid slottet. Det var inte första gången – Nääs är ett populärt ställe för nygifta. (Det är ingen katt, det är en shiba.)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vanna fick simma en timma

De flesta hade gett sig av

eller var på väg

12/4

Den här figuren bara låg och flöt i luften
– hen föreföll helt tyngdlös

Det är inte bara tranorna som är ute och flyger

Vanna har aldrig apporterat en trana

Jag vet var blåsipporna finns
– de finns i Skaraborg

Bakom klosterkyrkan i Varnhem…

…och i Silverfallens naturreservat

Jag må aldrig ha hittat en kantarell

men jag har mina smultronställen

i form av blåsippor som uti backarna står

Därinne vilar Birger jarl…

…men framför allt Magnus Gabriel

De lyckliga pensionärerna satt i den lyckliga trädgården

Vi tycker att det är vackert här

Vi åker hit vartannat år

Vanna gick sin vana trogen och lade sig i vattnet

 Man hittar så mycket pinnar på botten

 Hejdå Silverfallet

När jag var barn sa mamma alltid Hej då Halland

när vi gick ur Halland

och Hej då Skåne när vi gick ur Skåne

”Hej då Västergötland”

Hästarna på Nääs

Jonas och jag åkte till Nääs. Jag tog en semla, han tog en smörgås – vi satt ute i den s.k. vårsolens sken. Vi var i en tidigare diskussion rörande överens om att mars inte är någon vårmånad, vad än (okunnigt) folk säger. Mars är och förblir vinter.

Det var ovanligt sympatiskt väder.

Vissa har lite större hundar.

”Jag fick inte simma idag heller” 😦

”Jag älskar denna snö!”

”Det är ju inte klokt! Att matte inte vetat detta.”

#Nääs

 Matte satte sig att fika:

*varm choklad & bulle*

Det rök från sjön:

Vanna hittade en pinne:

   Eller två

Lösa hundar är man ju van vid,

men hästar?

I denna ljuva sommartid

När Lisa Holm gick till sin moped den där kvällen kunde hon inte föreställa sig att hon tjugo minuter senare skulle hänga död i ladan mitt emot. Som jag förstår det var det ett snabbt förlopp. Hon har släpats (?) till ladan där mördaren har satt silvertejp för näsa och mun och hängt henne i ett rep som han virat runt ett rör. Därefter har han med bil (?) forslat kroppen till en bod där han tryckt in den i ett skåp och skapat ett livslångt lidande för de anhöriga.

Dagen innan hon dog var vi på Kinnekulle. Och nu när jag körde förbi caféet kunde jag inte fatta hur någon skulle vilja jobba där. Eller fika.

Det är ofattbart att en människa kan dö på det sättet. Lika ofattbart som 21-åringen som dog i joggingspåret. Båda rörde sig ute när det var ljust och mycket folk i närheten. Som Leif GW Persson sa om joggingmördaren: ett högriskbeteende.

Det var inga ödsliga platser. Han hade bara tur som inte lyckades väcka uppmärksamhet. Samma med Lisa Holms mördare – enbart tur.

Så. Jag tänker på vad en muslimsk man skrev i ett brev under Bosnienkriget: ”Är livet så oförutsägbart?” Ja, så oförutsägbart är livet. Men vi kan inte leva som om det vore det. Vi måste tro att det går att förutsäga. Att kriget inte bryter ut. Att sjuttonåringar som ska ta mopeden hem från sitt sommarjobb på Kinnekulle inte blir mördade och hängda.

Det tycks i alla fall som om åklagaren har hittat rätt man. Det skulle förvåna mig mycket om han blir frikänd när hans DNA finns på (insidan av) Lisas kläder. Etc.

Uppdatering: Troligen har hon frivilligt följt med honom. Samma kväll som vi höll på att krocka med ett träd när vi kom från Munkängarna (inte långt från Blomberg) försökte han övertala en kvinna att visa vägen till Medelplana på en karta i hans bil.

Kinnekulle

På sträckan Göteborg-Alingsås höll jag på att svimma några gånger för att det var så sinnessjukt vackert. Sen körde jag i dimma upp till västgötaslätten där solen bröt igenom. Jag rös när jag passerade caféet i Blomberg. Rös bokstavligen.

Den och Kinnekulle

– Detta är den mest fantastiska platsen som finns i Sverige. När Gud skapade Bjärehalvön så var han på sitt allra bästa humör kan jag ju säga. Här finns allt, här är skogar, här är Hallandsåsen, här är strand, fina promenadvägar. Här bor underbara människor, glada och positiva. Vi har dansbanan och Grevieparken. Här finns allt egentligen. Och alla de här odlarna som odlar grönsaker som de säljer i sina små gårdsbutiker. Detta är en liten oas, om man vill koppla av och ha det riktigt skönt så ska man komma ner till ”Bjäre” och hälsa på.

Därför så extra ofattbart att döden kan komma på besök i en så fager del av landet som Kinnekulle och innan ens mörkret fallit. Nu är det bara mörker. Det finns inget ljus.

Ramslöken blommar

i Munkängarna

Vi som älskar Läckö

Läckö slott finns inte med på listan över de tio platser man bör ha sett innan man dör, men det hindrar inte att det borde. Se Läckö och sedan dö!

De har så fint dass på Läckö! Dörren alltså:

 Rena rama 1600-talet

Snygga fönster också

Magnus Gabriel – gamle vän!

Vanna fick inte följa med in i köket

Därmed fick hon heller inte se fånghålan

På Läckö har tiden bokstavligen stannat

På Läckö drog jag i kopplet men på Munkängarna höll jag mig i skinnet – där fanns ju inget vatten. Då tog matte av mig kopplet. Det hade varit mycket bättre om hon gjort tvärtom. /Vanna

Torr som fnöske! 😦 /Vanna

Vänern

———

Sen gick jag tillbaka till Vanna som väntade så snällt…

…och vi lämnade Kinnekulle (för den här gången).