O, hur saligt att få vandra

Jag konfronterades med döden första gången när jag var sju. Det året dog både morfar och en kusin som var tre år äldre än jag. I kusinens dödsannons stod det: ”Sov gott, vårt barn, sov gott i Gud.” Han dog i början av sommaren och morfar i slutet. Jag minns morfar från vad som kallades för långvården, att han låg längst in i rummet och klappade mig på huvudet. Mamma har bekräftat minnesbilden, han låg verkligen längst in i rummet. Att han klappade mig på huvudet kommer hon inte ihåg, men det vet jag.

Det gjorde prästen också när han dött  och hela huset var fullt av sorg. Mamma hade då alla sina syskon (utom ett som dött tidigt) i livet – de var sammanlagt tolv. Alla var svartklädda, inklusive prästen! På själva begravningen bar mormor sorgflor för ansiktet.

Vi är en religiös släkt på den sidan. Från min kusins begravning minns jag att några av de lite äldre kusinerna satt framme vid altaret och sjöng O, hur saligt att få vandra (hemåt vid vår Faders hand / Snart vi slutat ökenfärden / och går in i Kanaans land). 

Herregud

socken

Redan när Kristian Luuk sa Svartrå kändes det lite konstigt, men när han sa Källsjö blev det ännu konstigare. Man trodde liksom inte att Kristian Luuk skulle ta ens farfars födelseort i sin mun någonsin. 

De åkte till Ullared i På spåret. Det var centralorten för mina föräldrar när de växte upp på 40-talet och 50-talet. Så långt som till Falkenberg kom de sällan. Men på sommaren hände det att morfar satte alla ungarna på lastbilsflaket och så åkte de in och badade havsbad. Tack och lov dök inte deras/vår ort upp i rutan. Det hade blivit för mycket för mig. Där bor typ hela min släkt. Det är bara några hundra meter mellan farfars och morfars hus.

Det är min andra hemort. Alla mina döda ligger på kyrkogården, alla jag begravt – utom pappa. Han fick ligga i stan.

Den senaste vi begravde var Erik. 1/12 har han varit död ett år. Den första begravningen jag gick på var min då 10-årige kusins. Han dog i en bilolycka.

Föräldrarna flyttade till stan båda två när de var unga och hyrde rum. Annars hade jag också fått växa upp på landet. Men jag växte delvis upp på landet.

Vi hälsade på de gamla var och varannan helg och umgicks med mostrar och morbröder och fastrar och farbröder. Det är den väg jag åkt i särklass mest i mitt liv. Vägen mellan stan och landet, oss och dem: 2,5 mil. Alla dessa mörka kvällar när farfar gick ut på trappan och vinkade hej då (samma procedur varje gång) innan han gick in till farmor igen och alla de gånger mormor frågade om vi inte skulle stanna och äta kvällsmat. Hon bodde ensam i huset efter att morfar dött, ända tills hon bröt benet i källartrappan och flyttade till en lägenhet – belägen mitt emellan hennes eget hus och farmor och farfars. Hon ville så gärna att vi skulle stanna. (Hjärtat värker.) När vi åkte hem önskade jag att vägen skulle fortsätta i all oändlighet. Det var på något sätt alltid bäst i bilen. Man kände sig så skyddad där man satt i baksätet. Eller, vilket var ännu bättre, ensam i framsätet med min far. Då ville jag aldrig någonsin komma hem mer. Hem till fruktan.

En av frågorna var om en traditionell efterrätt och jag hade ingen aning. (Det var den som tillverkades på ett mejeri i Källsjö.) Svaret var kalvdans och då rös jag. Det hade vi en gång i bygdegården på en släktträff. Jag är en sån som blir illamående på riktigt; jag kan inte äta mat jag tycker illa om, jag kräks bokstavligen.

Det blev ingenting med det. Kalvdansen fick ligga där den låg.

torp

Som avslutning nämnde Kristian Luuk Åkulla bokskogar. ”Ett 50 kvadratkilometer stort naturområde i den triangel som Ullared, Falkenberg och Varberg bildar på kartan.” Jag bor i Åkulla bokskogsområde kan man säga när jag är på torpet. Det är där Vanna och jag tar alla våra skogspromenader. Just det som Kristian talade om har vi aldrig besökt, de bexellska stenarna. Vi var på väg i somras men lyckades inte lokalisera dem.

åkulla

Åkulla bokskogar är en gåva till mänskligheten (och korna).

Dagar med Vanna

Vissa dagar, när jag är svag och trött, blir det väldigt lite aktivering (inte ens en långpromenad – skjut mig). Andra dagar, när jag är mer energisk och det dåliga samvetet kommer ifatt mig, kan det bli riktigt mycket (med våra mått mätt).

På förmiddagen joggade vi, på eftermiddagen spårade vi och på kvällen sökte vi.

Spåret gick sådär, mycket sämre än det förra, men hon tappade det åtminstone inte, hon bara virrade lite och var först helt oförstående inför uppgiften. Det var som en matta av löv innan vi kom upp på berget. Det stod i spårboken att det kan vara svårare att spåra bland löv än i stadsmiljö. Vi får väl skylla på det. (Men det gick ju så förbannat bra sist?)

Söket gick inget vidare, det var sök utan retning. Jag blev övermodig när hon löste den första uppgiften och skickade sen ut henne på ett djupt område där hon misslyckades totalt och återföll i sitt gamla mönster: bara söka nära mig. Dumt nog gjorde jag ett tredje försök där hon misslyckades ännu mer. Nu sökte hon inte bara nära mig utan bakom mig (!!!). Det är som om det slår slint i skallen på henne, som om hon måste se att jag lägger ut för att fatta att hon ska långt ut. Det enda positiva var att hon fått upp farten. Den var lika hög som den brukar vara när hon har retning. Tidigare har hon varit hur slö som helst.

I vårt fall innebär ”jogga” att man joggar 3,6 kilometer och ”spåra” att man spårar i tio minuter. Jag nämner detta för att ingen ska tro att vi joggar en mil och spårar i en halvtimme. Såna är inte vi.

Fåret och fasanen

Det börjar med fårskinn och slutar med fasankudde. Vad är lämpligare (än en fasan) till en retriever? Kudde nr 2 heter Library och ska föreställa bokryggar. Båda från Åhléns!

Hela familjen älskar fårskinnet, men Soya är nog den som älskar det mest (fast hon överger det ibland). Bra att meditera på.

Vanna bar hem min ekologiska pepparkaksdeg

Den vägde 500 gram, som en större dummy.

Ännu en gång har man gjort en ovärderlig insats för mänskligheten. Hunden är inte bara människans bästa vän utan även hennes slav. Slaven utför arbetet, hans herre njuter frukterna (av samma arbete). Hur mycket har jag inte burit hem från affären? /Den underbara hunden Vanna

Nu bär inte Vanna direkt från affären, men indirekt (från bilen).

Tyvärr har jag den fula ovanan att äta min pepparkaksdeg som den är, dvs. som Gud skapade den. Jag tänker mig att det bara är en tidsfråga innan statens livsmedelsverk går ut och deklarerar att ni som äter minst en pepparkaksdeg om året och har gjort så i tjugo år löper förhöjd risk att utveckla cancer i tolvfingertarmen.

Spåra med Christer

När jag var klar hos tandläkaren gick jag till stadsbiblioteket, satte mig i fåtöljen och läste i deras enda spännande hundbok som ändå inte var så jättespännande för mig eftersom det var en spårbok, men man tager vad man hittar.

schäfer

Till min förvåning fann jag den riktigt läsvärd. Det framkom att författaren var hundförare inom försvaret och jag drog omedelbart den fördomsfulla slutsatsen att här har vi nog ingen mjukis. Man, äldre, schäfer… Han är säkert en traditionell hundtränare som tycker att man ska berömma när hunden gör rätt och bestraffa (fast man alltid säger korrigera – precis som man inte säger avliva eller döda utan ta bort eller somna in) när hunden gör fel. Ju mer jag läser, desto mer förvånad blir jag. (”Kanske vi också tar tag i valpen enligt någon egendomlig teori om att vargtiken gör så.”) Jag blev så förtjust i det jag läste att jag blev nästan rörd. Ta bara detta med att undvika fysisk bestraffning, att använda händerna i korrigeringssyfte:

”I de ytterst få fall då hunden verkligen behöver tillrättavisas så föredrar jag att använda blicken och rösten. Hittills har det fungerat trots att jag har hundar med mycket arbetslust, kampvilja, leklust och jaktlust. Jag vill kunna använda mina händer och min kroppshållning när jag arbetar med hunden utan att hunden ska behöva fundera på om handen betyder tillrättavisning eller något annat.”

Det är min melodi. Jag hatar numera att använda händerna. Jag är uppvuxen (mellan 20 och 30) på Anders Hallgrens paragrafmetod och jag avskyr den. Jag avskyr inte Anders Hallgren, tvärtom, men inte ens han kunde låta bli att använda handgripliga metoder, även om han själv anser att den är snäll. Det kanske den är, men det känns inte rätt i hjärtat att ta tag i hundens päls och titta den i ögonen, att överhuvudtaget hålla fast. Jag vill precis som Christer slippa detta. Numera är det mig främmande att ”läsa paragrafer” för hunden. I början gjorde jag ett halvhjärtat försök med Vanna men det lämnade en sådan bitter bismak att jag inte gjort om det. Nej, Vanna är uppfostrad med enbart röst och tecken – med undantag för när jag tappar humöret. Då slår jag över och det är inte planerat. Även denna sol har sina fläckar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fredrik Steen satt i TV för ett tag sen och menade att folk tar alldeles för lite i sina hundar, vi måste bli mer fysiska, som hundarna själva. Det argumentet är så tröttsamt. Bara för det välte han omkull labbehanen som han skulle rehabilitera och förklarade för ägaren att hon skulle göra detsamma, hon skulle inte använda ord utan tala icke-verbalt. Alltså välta omkull labbehanen. Inte elakt eller hårt, bara helt plötsligt lägga ner honom på sidan utan att säga något. Hon fick mer eller mindre talförbud.

Därför är det extra roligt att Christer Hansson som haft fyra schäfrar inte uppfostrat en enda av dem fysiskt. Och vilka hundar…