Brando-Jagger-grabben

Ulf Lundell nämner Mick Jagger vid ett tillfälle till i Jack.

Bart somnade ju såklart. Pang på soffan. Sonja och jag gick in och la oss i huset och jag försökte genast få knulla med henne.
Är du så kåt? sa hon med skräckslagna ögon.
Jag svarade att så var fallet. Så kåt är jag och kan jag nu inte få knulla med dej? Hon påstod sej inte vara frisk, inre blödningar eller nåt sånt, och vände sej om och såg in i väggen. Jag öppnade ett fönster och la mej demonstrativt på golvet och huttrade. Hon vände sej om igen och frågade hur det stod till.
Bra, sa jag, men jag fryser så förbannat.
Du har förändrats, sa hon.
Herregud, tänkte jag, nu kommer det igen, den där sentimentala sörjan om förändringar och Strindbergssnack och djuphet och känslosamhet.
Ja, håret har växt en bit sen sist, sa jag. Sa jag, Brando-Jagger-grabben.
Sådär framfusig och desperat var du inte förr, sa hon.
Jag drog mattan över mej och försökte somna.

I Bergets topp sjunger Lundell:

Jag ger fan i det som vart
Jag ger fan i Jonny, Linnéa och Bart

Jonny var som bekant fotografen Joakim Strömholm. 1971 tog han följande bild på Uffe och sin egen flickvän Mona = Linnéa:

Lundell är 21 år gammal och sitter och klappar en katt i den stuga i Vita bergen där han skrev första delen av Jack. Lappen på väggen vid den egenkonstruerade lampan kallar Joakim för ”Uffes att-göra-lista”. 😉 Förmodligen nåt coolt citat. Direkt på väggen har han målat en apacheindian. Bellmantavlan har fått skägg. Affischen gör reklam för Cirkus Scott. Bland skivorna står ett nothäfte med Dylanlåtar. Mona klappar förresten en annan katt. Adressen är Mäster Pers gränd 8.

Lundells sammanfattning x antal år senare:

”Fantastisk bild på sitt sätt. Ett containerhem i en stuga i Vita Bergen, 70 spänn i månaden, pump i gränden, utedass. Aldrig bott bättre.”

Jag förstår honom fullständigt. Jag mår aldrig bättre än när jag är på mitt torp. (Under rätt årstid.) Lyxen i det primitiva! Det är bättre än lyx.

Men det här var väl rart?

När man googlar Mick Jagger får man upp Marianne Faithfull.

In 2009, she split from her lover of 15 years, Frenchman Francois Ravard, who still acts as her manager. He had helped nurse her through breast cancer treatment in 2005.

As she came around from surgery in a Parisian hospital, the phone ran at 2am and her ex Mick was on the line checking up on her.

She says: ‘This voice came on: “Hello, Marian, how are you?” I’d know that voice anywhere, and he’s the only one who ever called me Marian. We had a chat. It was lovely.’

Although they have met very occasionally, it was the first time in 35 years they had properly spoken on the phone.

Read more: http://www.dailymail.co.uk/femail/article-2257293/Marianne-Faithfull-STILL-pines-Rolling-Stones-Mick-Jagger-sexually-humiliated-40-years-ago.html#ixzz38JFoSL6l

Ulf Lundell, Maria-Pia Boëthius och Mick Jagger

I Ulf Lundells debutroman Jack har Jack ett förhållande (året är 1975) med Marlena. Om Lundell själv är förebilden för Jack är Maria-Pia Boëthius förebilden för Marlena.

”Och hon berättade. Herregud, hur och vad hon berättade. Hon hade legat med Maria Schneider och Mick Jagger. Hon hade…”

Jag har alltid (nåja) undrat om det där är sant, dvs. om det har hänt i verkligheten. Har Maria-Pia Boëthius legat med Mick Jagger? Det förefaller mig inte alls otroligt. De tillhör samma generation. Hon är född 47, han 43.

Mick Jagger lär ha sagt till Carla Bruni att han uppskattade antalet kvinnor han haft sex med till 4 000, varav hon var en. Då var han bara 50 år. (”Apparently you could describe womanising as his chief daily hobby, aside from following the cricket and reading the financial pages on his iPad…”) Det är klart att 4 000 kan ha varit skryt, men det stämde nog på ett ungefär. En källa hävdar att ”Mick can’t live without women. To him, having sex with a woman is like opening the fridge and taking out a beer. It is not a meaningful act.”

Å ena sidan är allting meningslöst, å andra sidan är allting meningsfullt.

Gåtan som icke låter gissa sig kom så åter, som Viktor Rydberg sa: Vad är meningen med livet? Och har Mick och Maria-Pia varit intima?

Maria-Pia tog lite illa vid sig av vad Ulf skrev i Jack om ”deras” förhållande. Hon skrev en egen bok där hon kallade Ulf för Jack (vad annars) och betecknade honom som alkoholist, redan då. ”Jag skulle aldrig stå ut med att vara alkoholisthustru.” De var ihop ett halvår.

Lundell tar upp det i sin bok också:

Jack, sa hon, du är alkoholist.
Är jag? sa jag.
Ja, det är du.

Både Ulf Lundell och Mick Jagger har skärpt ihop sig och börjat sporta istället för att supa och knarka. Lundell söp bort sitt 70- och 80-tal och Mick var inne i dimman, även om han aldrig var så illa ute som Keith Richards (som är ett levande mirakel).

Lundell lever nu på landet (hans rätta element) och tycks på allvar vara tillfreds med livet. Det trodde man aldrig han skulle bli. Jag trodde han var evigt rastlös.

För några år sen läste jag om en undersökning som kommit fram till att man är som lyckligast när man är 72. Eller om det var 73.

Så: vår bästa tid kanske inte är nu. Den kanske är i morgon. Eller i övermorgon.

Och är det inte en ödets ironi att vi blir lyckliga först när vi snart ska dö? Det tar ett liv att lära sig leva – och sen är det för sent.

Tyvärr

Jag vill påpeka att det inte var jag som var en av de två svenska kvinnorna. Tyvärr eller vad man ska säga. Då hängde jag ändå utanför hotellet.

Den (in)officiella siffran på hur många kvinnor Mick Jagger haft sex med är 4000. Men den har några år på nacken och är i behov av uppdatering. Det är nog med Micks kvinnor som med vännerna på FB, den som har flest när hen dör vinner. Kämpa!

Ain’t it good to be alive?

Sir Mick sa att de kom till Sverige första gången 1965 och att de spelade i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. Han gjorde konserten igenom beundransvärda försök att tala svenska, men det var ungefär lika omöjligt att uppfatta som hans engelska. ”På trummor – Charlie Watts.” Som möttes av det avgjort största jublet och och den längsta applåden. Stonespubliken älskar Charlie mer än den älskar både Keith och Ronnie. Hur mycket den älskar Sir Mick framgick inte då ingen presenterade honom och han inte gärna kunde presentera sig själv. Sång, gitarr, munspel, maracas…

Jag hade ett litet hopp om att jag skulle få höra Dead Flowers eftersom den ingick i omröstningen. Enligt en recensent  kunde man möjligen ana en viss besvikelse när Mick sa att han hade trott att han skulle få sjunga country. Istället blev det All Down the Line från Exile on Main St. Så kan det gå. Men det gläder mig att Mick (förlåt, Sir Mick) och jag hade samma önskan. Han är svag för country, det är jag också. Man kan aldrig höra denna låt nog många gånger!

Death is such a sad thing

Det kan man säga.

”Det tog en vecka. Sen hade Mick Jagger skakat av sig den senaste tragedin och stenarna bestämt sig för att rulla vidare.”

Fråga: Hur vet Anders Nunstedt att Mick Jagger skakat av sig tragedin? Och hur skakar man av sig en tragedi? Jag trodde att tragedin var sådan till sin natur att den svårligen lät sig avskakas.

”Hur kan Mick Jagger ta det här beslutet så nära inpå flickvännens död? Han riskerar ju att framstå som totalt känslokall. Är det de övriga i bandet som röstat för att the show must go on? Då framstår de som helt hjärtlösa.”

Varför skulle han inte vara känslokall? Han har ju skakat av sig tragedin.

”Varje sorg är ens egen, och Mick Jagger sörjer förstås på sitt sätt. Eventuellt har han redan sörjt färdigt.”

Ja, har man skakat av sig en tragedi har man nog sörjt färdigt.

Detta skriver han samma dag som Mick Jagger går på begravning.

Det hade varit klädsamt om Anders Nunstedt inte spekulerat i någon annans känslor bara för att beteendet är honom främmande.

Vem vet, just det, ingen vet, Mick kanske upplever det som att turnera är det bästa han kan göra i det här läget, jag vet inte, vem vet, det skulle kunna vara så att han glömmer sin skit när han står på scen och att han därför vill stå på scen? Det är väl inte konstigare än att det finns deprimerade människor på vilka ingen eller få märker någon depression och som hänger sig en vacker dag till allas stora förvåning?

”Framför allt: Är Mick Jagger kapabel att genomföra en världsturné redan om ett par månader? Kommer han palla att ta på sig sitt vargagrin och köra sina patenterade moves till de låtar Stones spelat tidigare i år (‘Happy’ är en av dem).”

Nunstedt kan trösta sig med att alla stora artister är skådespelare. De måste inte vara lyckliga för att sjunga att de är det, lika lite som de måste vara olyckliga för att sjunga att de är det. (För övrigt är det Keith som brukar sjunga Happy: ”I need a love to keep me happy.” Vad Mick anbelangar har han aldrig haft någon brist på love(r)s. Även om L’Wren var hans main person of interest så var hon inte hans enda person of interest.)

Precis efter självmordet skrev Nunstedt en krönika som ägnades åt funderingar över om Stones någonsin mer kommer till Sverige. Han avslutade med att frågeställningen var helt irrelevant nu när flickvännen dött. Well, du skulle kanske inte ha skrivit den krönikan då, din motsägelsefulla jävel?

Sir Michael Philip ”Mick” Jagger

En gång sa Thåström att om han fick en dotter skulle han döpa henne till Michaela Philippa efter Michael Philip Jagger.

Jag har tänkt mycket på Mick Jagger i dessa dagar. Jag har lyssnat mycket på honom i mina dagar. Mest som sångare i Rolling Stones, men även på egen hand.

En sällsynt kultiverad man. Han läser ett antal böcker i veckan och tror att det hade varit gratifying att vara a school teacher, vilket fick mig att fnissa lite. Som om han halvt ångrade sin karriär.

Jag älskar när han spelar munspel. Och jag älskar hans sångröst.

Han får pluspoäng för att han tillhör de män som tar ansvar för sina barn, han tycks ha goda relationer till allihop. Den äldsta dottern lärde han i och för sig inte känna förrän hon fyllt 12 (ville först inte ta på sig faderskapet) men det skyller vi på att han var ung och dum. Yngste sonen fick han efter ett one-night-stand. Han är en bra grandfather också, säger de. Det man ger får man tillbaka – fem av hans barn är hos honom nu i Los Angeles i den chockartade sorgen efter L’Wren Scott.

 
Mick med pappa Joe och döttrarna Karis och Elizabeth (Lizzy)
MATTHEW FEARN/AP

Däremot är han väl inte världens bästa äkta man, om man med äkta man inbegriper ett trohetsideal.  Jerry Hall kallade honom för a dangerous sexual predator, ett farligt sexuellt rovdjur. 😉

But despite his infidelity, Miss Hall reveals her enduring love for the man who was gentle and charming and had a ‘talent for feelings’.

Mick har ett socialt samvete, även om han är känd för att vara snål. Han har varit engagerad i jordbävningen på Haiti, konflikten i Darfur osv. 

Jag sörjer fortfarande att jag inte fick se Stones på Ullevi för att Keith Richards ramlade ner från en palm på Fiji och slog i sin korkade skalle. Det förvånar mig inte alls att han kallat L’Wren för ”The man” och menat att hon inte var en riktig kvinna med de stora händerna och fötterna – hon var 193 cm lång. Vad var det jag sa? Mick har både hjärta och hjärna, Keith varken eller.