Små medel

Jag viskar ”sök” till Vanna

Vi kommunicerar med små medel

The flatcoat’s fatal flaw

”Sadly, the flatcoat has one serious drawback: cancer. Whenever I meet anyone working flatcoats, I ask them whether they have lost dogs to cancer and invariably the answer is yes. A long-running Cambridge University study found that half of all flatcoats will have contracted cancer by the age of eight, with many dying from the disease.” (Min fetstil)

Jag läser detta efter att jag läst att en flatuppfödare slutar föda upp hundar sen en av hennes valpköpare förlorat sin fem månader gamla valp i cancer. ”…jag blir så in i helvete ledsen.” Hon har fött upp flattar i 25 år. ”…jag vill inte orsaka sådan smärta igen hos någon. Med drygt trettio kullar så är det inte första gången men det blir inte lättare, bara svårare.” Det kan vara dags att göra som den engelske artikelförfattaren föreslår:

”The future for the breed may well lie in an outcross to a labrador, bringing in fresh blood and the chance to eradicate the cancer genes prevalent in most lines. No doubt enthusiasts will greet such a suggestion with horror but which is more important, health or breed purity?”

Valet borde vara enkelt.

Vanna the Flatcoated Retriever

Jag har inte kunnat lära Vanna the Flatcoat att släcka lampan, hon når inte upp. 😦 Inka the Curly som var närmare 70 cm hög kunde springa och släcka lampan i hallen när man stod i köket. (Inte tvärtom.)

Balto the Curly Coated Retriever kan gå på fötterna (1:45 i filmen). Det fick jag för mig att jag skulle lära Vanna en gång men som vanligt blev det aldrig färdiginlärt. Hon halkade bara av fötterna. Jag tog på mig foppatofflor för att hjälpa henne men vi kom inte längre än att hon med mycket möda kunde kliva upp.

Nu fick jag för mig att testa igen. Vi kan fortfarande inte gå, men vi kan stå!

Jaktcurly

En och annan curly kan fortfarande jobba. Man får komma ihåg att det är den äldsta retrievern och därmed den första renodlade apportören. Det betyder att han inte är lika förfinad som de som kom efter honom: flatten, labben, golden.

Ca 1910

Han arbetar i allmänhet i ett långsammare tempo och har varken de andras kvicka inlärningsförmåga eller deras stora samarbetsvilja.

”Det var den lockiga retrievern som var den vanligaste under 1800-talet, idag är den ovanligast.”

Men uppfödaren på Ringlets kennel som förde fram flera curlies till jaktchampions i slutet av 90-talet och början av 2000-talet säger att en bra curly är lika bra som en bra labrador. Hon borde veta. Hon föder enbart upp labradorer numera. Det går helt enkelt inte att avla fram jaktligt goda curlies längre – inte när man står mer eller mindre ensam. De andra uppfödarna delar inte hennes intresse.

En curly kan vara otroligt målmedveten (Inka som var mesig med att simma som valp utvecklades till en fanatisk simmare) och den är känd för att inte väja för några fysiska hinder – stark och tålig.

Den kan också till skillnad från kusinerna skydda sin flock. Den är enmanshund och anser inte att någon annan än dess ägare är värdig att tillbringa livet med.

Varken curly eller flat är en delad ras, men flatuppfödarna som är ca hundra gånger fler har ändå varit hyfsat jaktintresserade. Annars hade flatten gått samma öde till mötes som curlyn och dess dagar som jakthund hade varit all. Ungefär som collien har gått från att vara en duglig herdehund till att bli en ganska oduglig (om man ska vara ärlig) sällskapshund. Collien har så stora problem med mentaliteten att klubben arbetar aktivt för att motverka dem, dvs. de säger det högt. Då är det illa.

Inte alla collie!

Många raser har många problem med mentaliteten men det är sällan det erkänns öppet. Alla vill framställa sin ras som en god ras – trevlig familjehund etc.

Man skickar ut hunden efter en boll och hon kommer tillbaka med en fågel

I den lilla underliga skog som vi har på tio minuters avstånd sysselsatte jag Vanna med markeringar. Jag kastade bollen från ett ställe och skickade henne från ett annat. Det brukar hon klara förvånansvärt bra (hon är ett geni!) men just denna markering övergick i ett sök (strunt samma). Hon letar och letar. Så ser jag att hon står still och svansen går, men ingenting händer, svansen fortsätter gå. Det finns två alternativ: Det är bollen som har fastnat på något sätt. Det är inte bollen utan något annat som fångat hennes intresse.

Hon tittar bort mot mig, liksom frågande, och blir stående en stund innan hon kommer springande och stannar en bit ifrån mig. Det är uppenbarligen ingen boll. Kan det vara ett äpple? tänker jag. En gång kom hon med en hel brödlimpa. Nej, det är inget äpple, det är en fågel. En väldigt död liten fågel som trillar ut på marken.

Det är bra, Vanna, säger jag och så går vi gemensamt ut och letar efter bollen.

För övrigt ska jag nog inte oroa mig alltför mycket över att hyresvärden skulle kunna se mig i trosor – om jag är oförsiktig – när jag nu själv sett honom i kalsonger.

Full fräs

Vanna är så rolig att apportera med nu. Hon lägger alltid in en extra växel under skendräktigheten. Jag säger sök och på k är hon redan tio meter framför mig. Även i vanliga fall har Vanna full fräs. Inga krusiduller. Det är nedärvt i hennes DNA: man ska så fort som möjligt lokalisera det som förväntas av en och så fort man har gjort det kutar man lika fort tillbaka. Den konsten behärskar hon till fulländning.

Jag får aldrig en så bra apportör igen! *snyft*

En annan kul sak är avlämningen. Hon sätter sig på rumpan och väntar tills jag säger tack, då liksom rullar bollen ur käften på henne. Hon har ett så slappt grepp att den bara trillar ner på tack-signalen. Annars kan hon minsann hålla hårt i bollen! Så hårt att man får bända upp käften alternativt muta med en godisbit. Men inte när hon apporterar ”på riktigt”. 

Gammal bild. Vi har ingen snö 😦

Efter apporteringen i grönområdet – som den här tiden på året är ett brunområde, ungefär som Apelviken inte är en sandstrand utan en tångstrand – träffade vi en labradoodlevalp. De kostar mellan 25 000 och 35 000. Göta Petter! 

Toppendag

Jobbade bara fem timmar vilket innebar att jag lämnade Vanna ensam i ett sträck och hann med att ta eftermiddagspromenaden innan mörkret föll. (Fan vad jag hatar åttatimmarsdagen. Ingen människa skulle behöva jobba mer än 75% – utom karriäristerna och dårarna som älskar sina jobb.)

Tre bollsök fick hon idag. För närvarande i ett mood som gör att hon kan låta instinkten att gräva ta över instinkten att lämna av. ”Ska bara…”

När man ändå har grävt ett hål kan man lika gärna käka lite rötter. Det är som nötter. Godis! (Vanna skulle kunna leva på frukt och bär.)

Bra fot gick hon också mellan söktillfällena.

Det var halt

 Läge för icebugs

Lämnar man Vanna sittande hittar man henne ofta liggande. Jag skiter i om hon sitter eller ligger ner, bara hon stannar kvar på samma plats.

Stopp och belägg

Jag, Vanna, måste bara berätta, innan jag glömmer det, att jag lyckades imponera stort på husse på annandag jul när vi gick nere vid stranden. Matte blåste stopp under full galopp på flera hundra (nåja) meters håll och jag snurrade runt och satte mig. Han trodde inte sina ögon! Som tack för att jag hejdat mig mitt i ett galoppsprång fick jag en prinskorv.

Hade jag stannat på stoppsignal i havet? Jag tror faktiskt det.

Markeringar

Jag upptäckte för flera år sen att Vannas specialitet är markeringar. Hon är naturligt duktig på detta och det gör att både hon och jag tycker att det är roligt.

Nu försöker jag (förutom dubbelmarkeringar) försvåra genom att dels öka avståndet, ju längre ifrån hunden, desto svårare att bedöma nedslagsplatsen, dels genom att sätta henne på ett ställe och skicka på ett annat. En annan sak man kan göra är att kasta bollen eller dummien och sen komma tillbaka till samma ställe. Hur lång promenad kan man ta innan hunden glömmer?

Här fick hon ett antal markeringar. Vi tränade bara långa avstånd. Den sista var svår, bollen hamnade i högt gräs, som en liten buske och jag tänkte redan när jag såg den landa att det här skulle bli knivigt. Hon sökte i tre minuter och precis när jag tänkte kalla in henne råkade hon få vittringen i nosen. (Det är inga estetiskt högtstående filmer precis.)

Fem markeringar

körde vi på kvällspromenaden. Jag satte henne vid varje stig, gick ifrån henne och kastade och när jag kom tillbaka gick vi därifrån = tränade fotgående och minneskapacitet. Varje gång vi kom tillbaka hade Vanna full koll på var bollen landat.

Vi gick inga långa sträckor, tanken var inte att göra det svårt utan (ganska) lätt.

När vi avlägsnar oss går hon fot perfekt, när vi är på väg tillbaka går hon mindre perfekt. Hon går ju upp lite i stress vid tanken på att hon ska få apportera. Jag var ändå nöjd med att hon kunde hålla tillbaka sig själv.