Vanna Långben

Jag tror på hjärntvätt i inkallningsövningarna. Man ska hjärntvätta hunden så att man kan vissla på den när den sover och den kommer rusande.

Två pip i pipan betyder att den ska komma, vad den än håller på med.

För att nå detta resultat måste man vissla så mycket och så ofta att hunden automatiskt reagerar när den hör signalen. Just min hund har lite svårt för att få till det där med automatiken. När hon apporterar hör hon ingenting. Det tyder på bristande hjärntvätt. Vilket skulle bevisas.

I syfte att lösa problemet funderade jag på att hjärntvätta henne med maten. (Jag har varit inne på den idén förut.) Kan man inte ta säg en halv deciliter torrfoder, ställa sig i sovrummet, vissla på flatte som sitter i köket och belöna henne med en torrfoderkula eller två? Sen går man till köket, flatte sitter i sovrummet, visslar igen. Då får man till många visslingar på en dag. Obs! Man måste ha en matglad hund! Gärna en som i flera timmar sett fram emot sin middag! Som börjar räkna minuterna: ”Nu är klockan 15:30. Då är det bara i bästa fall en halvtimme kvar. I värsta fall är det en och en halv timme kvar…” (Maten serveras i det här huset mellan fyra och fem.)

Så, jag häller upp en halv deciliter, lämnar flatte i köket som redan börjat le vid tanken på vad som väntar, ställer mig i sovrummet och visslar två signaler…

…varpå jag till min fasa hör att flatte startar snabbare än Ronnie Peterson, jag ser att hon kommer gasande ut i hallen och måste bromsa för att inte krocka med spegeln och halkar runt på stället innan hon kommer in till mig. Jag inser att skaderisken är alldeles för hög i denna övning. Den måste modifieras. Jag får gå två meter ifrån henne, vissla, ge två torrfoderkulor, gå två meter, vissla, ge två torrfoderkulor. Även här halkar flatte i sin iver. (Man hade behövt en heltäckningsmatta.)

Don’t try this at home med en flatcoat. De riskerar att slå halvt ihjäl sig.

Påsklov

Jag har påsklov.

Igår var jag på Gekås, idag har jag strandpromenerat och tränat inkallning med Vanna enligt modellen: jag kastar en boll, visslar och belönar med en annan. Har man en tennisboll och en smileyboll föredrar Vanna smileybollen, alltså använder jag den som belöning.

Först står jag framför henne när hon sitter kvar och kastar bollen åt höger eller vänster så att det inte ska bli för svårt, sen kastar jag bollen och låter henne springa efter. Första gången misslyckades hon, men alla de övriga gångerna kunde jag kalla in henne trots att hon sprang i full galopp efter bollen. Hon hade fattat galoppen!

Det var en variant på triangeln. Men vi måste träna mer i oväntade lägen. När jag visslade på stranden i ett halvskarpt läge tittade hon bara dumt på mig och jag fick upprepa visslingen. Hon kan vara allmänt oförstående inför signalen, men jag tror att det löser sig om jag börjar vissla mer på henne. Jag tror inte det handlar om att hon ”trotsar” – eller inte lyder. Hon måste bara tänka efter. Skulle jag komma nu?

Min 70-åriga mamma har ramlat och slagit sig och varit på sjukhuset i Halmstad och fått armen röntgad. Den är inte vacker. Ingenting var brutet men hon har en spricka som förhoppningsvis ska läka av sig själv. Hon sitter med armen i mitella. Man tänker: men du har ju en (1) hel arm (högerarmen dessutom) du kan använda? Ja, men… ta en enkel sak som att hyvla en ostskiva, hur gör man det när man inte kan hålla i osten? Tänkte inte på det! som Peter Dalle sa. Hon hade hemska smärtor natten till idag.

När hon ramlade – hon plockade björkris och slant i en slänt – hoppades hon såklart att ingen skulle ha sett henne, men ”en ung man” vevade ner rutan och frågade hur det gick. Vad gulligt, sa jag och ville ha fler detaljer. ”Ung man av utländsk härkomst, som man säger.” Det är ett utpräglat invandrarområde, jag bodde där i tio år och trivdes som fisken i vattnet trots att det har ett hemskt rykte. (Vilket är ganska typiskt: folk kan få de mest egendomliga föreställningar om sånt de saknar egen erfarenhet av.) Den unge mannen hade frågat om det var säkert att hon klarade sig.

En av min mors bästa egenskaper är inte bara att hon är icke-rasist utan att hon också opponerar sig när andra snackar skit om ”invandrare”. Jag har alltid beundrat henne för det – även om hon är lite felaktigt placerad på den politiska skalan i övrigt… IMHO

Duktig hund

Jag kände mig lite patetisk när jag gick ut med äpple, skinka, mjukosttub och kampleksak i fickorna, men vad gör man inte. Ska det tränas inkallning så ska det.

Jag visslade tre signaler och belönade hela promenaden igenom. Ibland bara när hon gick omkring mig och ibland satte jag henne och gick iväg och visslade in. Det visar sig då att kampleksaken nog är den bästa belöningen, hon ser den som en dummy. Man får kampa och sen får man bära – jag tror att det slår allt som går att äta. (Utom möjligen bajs. Jag föreslog en gång helt oseriöst att man skulle avla bort den bajsgen som härjar bland flattarna och fick svaret att rasen i så fall skulle dö ut. 😦 Äckligare hundar får man leta efter! Värre än labbarna!) För när Vanna ”jobbar” är hon inte särskilt godisbenägen.

Några gånger när jag märkte att hon fick något intressant i näsan sa jag bara ”Vanna” för att testa henne. Jag har ju inte kallat in då, och behöver inte skämmas om hon inte kommer, men hon vände alla gångerna , om än inte på fläcken utan efter en viss betänketid – ”ok då”. Och fick rätt bra belöning. Hon kan inte gnälla på att jag inte har belönat henne! 😉 Jag har inte gjort annat! 

Den lätthet med vilken Vanna tar sig upp på kyrkogårdsmuren…

…upphör aldrig att förvåna mig. 

Flyt kontra störningar

Lektion nr 9 i klickeriets e-postkurs var riktigt intressant. Om hunden får ett flyt blir den inte lika känslig för störningar. Flyt = automatiserat beteende, att hunden kan utföra beteendet utan att behöva tänka efter. Säger man sitt sätter den sig direkt. Den behöver inte koncentrera sig på uppgiften, det går av sig självt.

Ett bra mått på flyt är att hunden kan utföra uppgiften ca 20 gånger på en minut. Poängen är att hunden i allmänhet då kan utföra samma uppgift även med störning(ar).

Kort sagt – är bara beteendet tillräckligt inlärt, förlorar störningarna mycket av sin kraft.

Vilket i sin tur betyder att man tjänar på att träna in övningarna riktigt ordentligt i absolut störningsfri miljö:

Så istället för att stressa med träning nere på hundklubben varenda kväll (även om det är trevligt), har man ofta bättre träningseffekt genom att perfektionera beteenden hemma i trädgården fullständigt utan störningar. När du sedan efter några veckor tar med dig dina perfekta, flytande grundfärdigheter till hundklubben igen – lägg märke till skillnaden på hunden! Du har fått en ny hund!

Det påminner om hjärntvättstänket (som bl.a. Memea Mohlin skriver om när det gäller inkallning – att programmera hunden att komma på inkallning). Man upprepar någonting så många gånger att hunden automatiskt gör vad man vill att den ska göra. Man nöter in en signal, men det gör man oftast utomhus – man visslar på hunden när den inte är upptagen av någonting annat och så kommer den. Frågan är om man inte ska göra det inomhus för att utnyttja den störningsfria miljön? Jag gjorde det ett tag med Vanna och visselpipan, jag visslade tre signaler och matade henne med äpple i köket, bara för att hon skulle förknippa signalen med någonting smaskens. Jag funderar på om man inte ska börja med det igen. Och använda pipan i vardagen. Jag har sett den som ett redskap för jakten, men man skulle kunna försöka att alltid ha den med sig ut – som en nödsignal. Målet är ju en 100-procentig inkallning, men de flesta hundägare har någon akilleshäl.

Ett tag tänkte jag att jag skulle vissla (själv, utan pipa) på Vanna och belöna henne en massa gånger när hon var lös, men då finns det som bekant störningar överallt i form av läckerbitar på marken. Det är de enda störningar som Vanna inte klarar av. Det är klart att hon kom när jag visslade om det inte fanns någonting direkt ätbart i närheten just då, men en gris kunde räkna ut att hon inte skulle komma om det fanns. Så var signalen heller inte ”hjärntvättad”. Dels gav jag upp för tidigt, dels tränade jag i fel miljö. (Varför inte i koppel? Signalen betyder bara att hon ska komma till mig, oavsett om hon är en eller tio eller tjugo meter ifrån mig.) Ibland ger hon faktiskt upp läckerheterna för min skull, men inte alltid och det är det där ”inte alltid” som retar mig.

Frågan är också hur många gånger om dagen man måste vissla på sin hund för att det ska bli en hjärntvätt. Räcker det att vissla tio gånger om dagen i två veckor? Eller måste man vissla tjugo gånger om dagen i fyra veckor? Eller spelar det ingen roll hur många gånger man visslar – hunden kommer ändå att ignorera signalen om någonting mer lockande hägrar? För det har hunden gjort förut?

Ett steg bakåt, två steg framåt

Ett problem jag har med Vanna är att hon stänger öronen när hon hittat något smaskigt i naturen. Säger jag ingenting kan jag inte klaga, men om jag gapar och hon inte lyssnar blir jag sur. Hon är väldigt duktig när hon är duktig (kommer som ett skott) och väldigt oduktig när hon är oduktig (på jakt efter bajs el. dyl.). När jag blir sur går jag efter henne och hittar henne då ätande – då ”morrar” jag, och är jag riktigt sur blir Vanna undergiven och kryper som en utskälld soldat för sitt befäl. Hon kan visa extrema undergivenhetstecken. Men detta är ju ingenting som påverkar henne i förlängningen. Nästa gång är det samma visa igen. Ibland ropar jag mitt i galoppsprånget och hon vänder på en femöring, men det är en chansning varje gång: ska hon komma eller inte? Man vet liksom inte vart hon är på väg. Om hon har en plan eller om hon springer planlöst. I det senare fallet kommer hon alltid, i det förra fallet kommer hon aldrig (?). Jag har försökt träna mer inkallning och berömma henne när hon är så duktig som hon vanligtvis är. I söndags blev jag sur på henne på andra promenaden. Under tredje promenaden kutade hon iväg och jag brydde mig inte. Helt plötsligt stannar hon (tjugo meter bort) och tittar på mig och jag tittar tillbaka men hinner inte reagera. Då fortsätter hon springa (tjugo meter till) och stannar borta vid bäcken. Shit, tänker jag. Frågade hon mig om hon skulle komma? Om jag skulle ropa? Nu fick jag stå mitt kast. Shit, tänkte jag alltså, hon äter skit. Eller vad äter hon egentligen? Ju längre tid det tog, desto nervösare blev jag. Det kan vara spaghetti carbonara eller vad fan som helst. Där stod jag, 40 mil meter ifrån henne. Ok, tänkte jag, jag chansar. Jag ropar nu. Och ropade: ”Vanna!” Vad händer? Hunden kommer galopperande. Nu antar jag i och för sig att hon var färdig eller nästan färdig, men ändå! Det var förbannat duktigt. Jag önskade att jag hade haft någonting annat än Magnussons torrfoder att belöna henne med. Jag måste börja ha bättre belöningar. Dummy istället för boll osv. Hon måste få känna att hon är jävligt duktig. Inte bara duktig.

——— ——— ———

Don’t try this at home

Häromveckan fick jag för mig att jag skulle  belöna Vanna med mat för att göra inkallningssignalen ännu mer positiv. Är det någonting Vanna gillar så är det att äta mat. Hon går med glädje upp när väckarklockan ringer klockan sju eftersom hon vet att hon får mat och hon går med glädje in i köket när jag hämtat henne på dagis klockan fem eftersom hon vet att hon får mat: livets höjdpunkt.

Så istället för att ge henne mat i köket tog jag skålen med det uppblötta torrfodret i handen och hon svansade med nerför trappan, jag satte henne utanför porten, gick och ställde mig tjugo meter bort och kallade in.

Det var bara det att när vi kom upp i köket igen ville hon ha mat igen. Hon fattade liksom inte att hon redan fått sin ranson. Det var en *djup besvikelse* och hur jag än försökte förklara för henne så begrep hon inte: – Jag ska ju ha mat? – Du har redan fått mat! – Men jag ska ju ha mat? – Du har redan…

Hela kvällen var halvt förstörd.

Sele och lina

Jag har satt sele och lina på Vanna – jag ska bli hård nu, hon får inte sticka. Linan hänger lös efter henne, jag trampar på den om hon inte lyssnar. Jag blev rädd när en kompis hund blev påkörd av en lastbil + att jag måste ha bättre lydnad i jakten. För vad hjälper det att Vanna inte sticker på joggare, vilda eller tama djur, när hon sticker på en rutten bajshög? Ignorerande mina inkallningsförsök?

Det är inte meningen att hon ska den där linan hängande efter sig hela livet, bara under inlärningsperioden. Jag måste säga att det går över förväntan. Är hon nära mig lyssnar hon bra och linan tvingar mig att bli mer aktiv. Innan har jag tänkt ”sticker hon så sticker hon” och inte brytt mig nämnvärt. Det gör ju ingenting i skogen. Har jag inte sagt åt henne att komma behöver hon inte komma – så jag lät det bara vara. Nu tillåter jag henne inte längre. Inte efter att hon galopperade ifrån mig på ett område där det kunde komma en bil. Då insåg jag att vi hade problem. Hunden lyssnar inte när hunden är hundra meter bort! Nej, tacka fan för det. Ju längre från mig och ju närmare det åtråvärda, desto olydigare hund. Nu jävlar ska här lydas!

Jag botaniserade lite i bokhyllan –

(Jag har tydligen haft detta problem förut)

Sunday Morning

It’s just a restless feeling…

Vanna vilar ut efter den ansträngande morgonpromenaden* där vi övade stoppsignal, sidotecken, ut-bakåt, inkallning och fot. Jag känner den enorma pressen att träna, varje kurstillfälle inleds ju med att kursledaren frågar vad vi gjort och hur det gått. Då kan man inte säga att man inte gjort nånting – om man inte har en dödssjuk anhörig.

*Vi låg till klockan elva.

Vannas hundskola #1: inkallning med visselpipa

Välkommen till Vannas hundskola! Idag ska vi lära oss grunderna i inkallning med visselpipa. Vi vill alla att hunden ska komma när vi ropar – eller visslar – på den.

Vi som har retriever har desto större anledning att lära hunden komma på signal eftersom vi använder det när vi jakttränar.

Lektion 1. Att lära hunden förknippa visselsignalen med något gott. Tre signaler = smaskens. Vi använder flera korta signaler för att skilja inkallning från andra signaler, som t.ex. stoppsignal (en enda signal – vi återkommer till detta). Gör följande: varje gång du serverar hunden hans mat, blås tre gånger i visselpipan. Det gör du när hunden står vid dina fötter. Låt mig illustrera:

Vanna är här så fokuserad på sin egen mat att hon i princip bara omedvetet uppfattar signalen = bara bra. Hunden ska hjärntvättas! à la Pavlos hundar

Lektion 2. Du fortsätter förknippa visselsignalen med något gott. Denna gång står du framför hunden, blåser i pipan och matar, blåser i pipan och matar, blåser i pipan och matar… Det kan du göra hur många gånger som helst – så länge hunden inte blir fet.

Här får Vanna äpple för varje signal. (Dessa filmer kan jag numera inte spela upp med ljudet på. Vansingen kommer då rusande med något stirrigt i blicken och undrar vem fan det var som visslade – och jag blir tvungen att gå till kylskåpet och belöna.)

Lektion 3. Du utvecklar signalen genom att röra dig från hunden så att den måste komma efter dig eller du visslar på hunden när den redan befinner sig en bit bort. Kan med fördel praktiseras utomhus. Lär hunden att visselsignal också kan betyda lek. Inte bara mat. Alla belöningar är bra utom de dåliga!

NU ÖVAR NI FLITIGT PÅ DETTA SÅ SES VI IGEN NÄSTA VECKA (ELLER MÅNAD ELLER ÅR).

/Voff! Eller som vi säger på tyska: Wuff!