Love is like a dyin’ ember

Det är svårt att älska döden.

Foto: Malin Sydne

Främmande hund

Variationerna på temat ”Främmande hund springer fram till ens egen” tar aldrig slut.

Idag gick vi runt berget och hade hundra meter kvar till porten när en stor hund (leonberger?) kommer galopperande i mörkret. Det är ju bara att låta dem hälsa. Vanna som vill sluta alla hundar till sitt bröst i den sinnesstämning hon är nu hade ingenting emot det. Jag blev lite sur och undrade när ägaren – som kom släntrande därborta – skulle reagera. Då visslar han plötsligt och hunden lämnar oss direkt. Det var beundransvärt, men varför kunde han inte gjort det tidigare då, såg han oss inte? Jag vet inte, han muttrade något om ”ursäkt” när vi passerade varandra.

Igår fick vi en golden bakom oss på spången. Hej, sa golden, jag löper. Hej, sa flatten, jag är skendräktig. De fann varandra. Hussen var en exemplarisk husse. 1) Han hade henne kopplad. 2) Han deklarerade att hon löper. Dessa två grundläggande saker kan man inte förvänta sig av random hundägare med löptik. Nej, dessa grundläggande saker är en källa till förvåning. Vad fin hon var, sa jag, bara för att hon var mörk och smal och inte ljus och tjock. Man har sina preferenser.

Intressantast är de som är totalt likgiltiga för vad deras hund gör. Som hon som pratade i telefon medan hennes lilla lösa hund skällde järnet på den kopplade Vanna.

Det är inte utan att man undrar hur de psykologiskt är konstruerade. Om de är såna som när de har barn låter sin egen unge gå fram till vilken annan unge som helst och dra vederbörande i håret. Eller stå och räcka ut tungan åt dem.

Hahaha, det påminner mig om min kära Eva som jag känt sen jag var liten och som nu tyvärr blir allt dementare. Hon sa alltid föraktfullt om den sortens beteende att det är ”fri fostran”. Hennes dotter och enda barn instämde gillande i detta ogillande!

Ett annat av Evas favorituttryck var: ”Det får man räkna med.” (Det är hemskt att prata om henne i imperfekt, som om hon var död, men jag träffar henne så sällan och får bara illavarslande rapporter.) Det kunde hon säga när man diskuterade våldtäkt. Om man (dvs. kvinna) går hem ensam mitt i natten får man kallt räkna med att bli våldtagen.

Bäst var ändå: ”Var och en får ta konsekvenserna av sitt eget handlande.” Dessvärre får man ju även ibland ta konsekvenserna av andras handlande.

Pip & gnäll II

I förra veckan, när jag skulle handla och satt en stund i bilen innan jag gick ut, drog Vanna igång världens pipande och ville komma fram till mig i framsätet och betedde sig som om hon var helt från vettet. Vad är detta, tänkte jag, ska jag få problem med DET nu också? En hund som inte kan vara tyst i bilen?

Som om jag inte hade nog med bekymmer utan denna tortyr. /Martyr

Hon har alltid varit dödstyst. Alltid, alltid, alltid. Det var länge sen hon lärde sig att i bilen lider man, dvs. väntar, och man lider i tysthet.

Jag erinrade mig att hon fått spel för några dagar sen i en liknande situation och pipit i baksätet, men trots att jag tyckte det var jättemärkligt (herregud, vad är det med henne?) glömde jag bort det i enlighet med devisen ”en gång är ingen gång”. Andra gången är ett mönster: Varför piper hon i bilen? Jag blev lite orolig att hon hade magont eller nåt, behövde spy, men jag chansade och gick och handlade och när jag kom tillbaka hade hon lagt sig ner. Nu vet jag varför, det hade sin NATURLIGA förklaring.

Hon piper ju varje dag nu, så fort hon vaknar. Man kan lugnt utgå från att Vannas pip i 95% av fallen är hormonellt betingade.

Resten är överslag under träning. ”Varför måste jag gå fot när det enda jag vill är att kasta mig i vattnet?” eller ”Varför får inte jag bada när de andra hundarna badar?” eller ”Varför är du så grym?” Men just det där med vattenstressen har faktiskt blivit mycket bättre.

Förr kunde jag varken gå med henne på stranden, längs Ätran eller vid Varbergs fästning utan att hon drog som en galning i kopplet. Jag blev tvungen att köpa en VGW-sele for special occasions och ha liggande i bilen. Hon är lös på stranden, men jag fick ibland för mig att hon skulle gå ordentligt innan hon fick springa, det var som förgjort. Och på somrarna måste hon i princip gå kopplad ner till hundbadet. Det var rena rama helvetet. Jag hade instruktörens ord i huvudet: ”Man kommer aldrig framåt. ” Det är vad hunden ska lära sig när den drar. Men vi som skulle bada? Ska vi åka hem för att Vanna aldrig kommer framåt för att jag stannar varje gång hon drar? Vilket betyder att jag får stå still hela tiden? Vid minsta lilla rörelse var hon två meter framför mig. De är väldigt snabba, flattarna, man hinner inte mer än tänka att man ska börja gå förrän de redan har sträckt ut i kopplets fulla längd. I alla fall när man som Vanna hade havsvinden i näsborrarna. Nu kan Vanna gå längs Ätran med slakt koppel och hon kan gå fot på självaste stranden om jag ber henne snällt –

Nåväl. Jag behöver inte bekymra mig om pipandet, det kommer att försvinna av sig själv så småningom. Jag behöver inte grubbla.

Men jag ser inte fram emot jaktkursen med denna skendräktiga kossa.

Avdomnad

Ibland måste man skratta för att inte bara sitta och gråta. Jag var avdomnad i ett år när mamma gått bort och efter det upplever jag de små sakerna i livet mer intensivt; nya ljud, att någon tittar en i ögonen, säger Neneh Cherry.

Morfars begravning

”Jon Olav skulle tala i kyrkan, han grät så att han inte fick fram ett ord. Han försökte, det gick inte, varje gång han öppnade munnen och skulle säga något kom det en ny snyftning. När gudstjänsten var över bar vi kistan genom kyrkan och ut till den väntande bilen. Nedanför låg fjorden grå och tung, på andra sidan stupade fjällsidan lodrätt ner, liksom inslagen i moln och dimma. — — — Prästen kastade jord på kistan. — — — Ett kort ögonblick stod mamma ensam framför den öppna graven. Hon böjde huvudet, en ny våg av gråt vällde genom mig, den sista, för när vi åkte därifrån till församlingshuset, där det serverades varm köttsoppa, lättade stämningen, det var över, nu fortsatte livet utan honom.”

Vannas nya valp

Hon lägger bara ner den för att gäspa.

Jag har haft den där skumgummibollen liggande i skåpet, där jag har alla andra leksaker som hon riskerar att bita sönder, men det visade sig när hon norpade åt sig den att det inte var någon risk. Nu är det jag, flatt, katt och skumgummiboll i sängen om nätterna.

Hon vårdar den ömt.

Vanna träffar Folke och *piper* av moderskärlek.

(Underbart med en levande valp!)

Noshörning

Efter att ha släpat vad som kändes som en noshörning runt kvarteret häromdagen bestämde jag mig: Det här går inte.

Kosta vad det kosta vill! Närmare bestämt 379 kr. (Jag pratade precis med en mig närstående person på telefon och sa att jag har 498 kr kvar på kontot, han hade 301. Så är det att leva på aktivitetsstöd respektive sjukpension.) Beställningsvara på Apoteket.

Eftersom labbet inte kunde hitta någon förhöjd progesteronhalt i Vannas blod (vilket antingen beror på att jag inte prickade rätt period eller på att provet inte är tillförlitligt – vill man hitta äggstocksrester får man göra ultraljud) och Vannas problem kvarstår skrev veterinären ut medicin med det fula namnet Galastop. Jag har aldrig använt det, och dragit mig för det, men nu får jag banne mig ge det ett försök. Hon går på ett väldigt energilöst foder nu och jag har gett henne lite mer motion men jag tror inte det spelar någon roll. Det är som det är. I fredags blev det uppenbart. Vi har inte hittat någon fysisk orsak till den stora slöheten som inträder med långa mellanrum och i mina ögon är det ingen tvekan: alla symptom är skendräktiska. Hon har varit gnällig både inne och ute och ägnat sig åt att försöka gräva ner sina leksaker i skogen och nu stannade hon så fort vi kom utanför porten – precis som hon gjorde innan hon kastrerades. Sen stannade hon och stannade och stannade på promenaden. Och det var ingen fart på henne i joggingspåret. Hon joggade konstant bakom ryggen på mig. Jag vet hur hon är när hon är pigg, då kommer hon galopperande när jag ökar farten, men även om jag ökade farten så joggade hon på i samma stilla mak och lät bara avståndet mellan oss öka – inte farten. Lilla Vanna…

Jag har lagt mig och har inga planer på att resa mig. /V

Men jag tänker inte somna. 

Hallandia

Vannas bromsspår

Jag tänkte testa stoppsignalen på Vanna genom att lägga ut en boll och ha en medhjälpare stående som kunde plocka upp bollen om hon ignorerade signalen.

Voilà!

Men om bollen varit ett äpple?

Duktig jag var! /V

Sagt och gjort, jag skickade henne på ett linjetag. Hon startade som vanligt i full galopp. Det är inte helt lätt att tvärstanna när man har en sådan fart. Men hon gjorde vad hon kunde. Hon bromsade, snurrade runt och satte sig. ♥

Hemma bra men borta bäst

Mvh Fåtöljlös