körde vi på kvällspromenaden. Jag satte henne vid varje stig, gick ifrån henne och kastade och när jag kom tillbaka gick vi därifrån = tränade fotgående och minneskapacitet. Varje gång vi kom tillbaka hade Vanna full koll på var bollen landat.
Vi gick inga långa sträckor, tanken var inte att göra det svårt utan (ganska) lätt.
När vi avlägsnar oss går hon fot perfekt, när vi är på väg tillbaka går hon mindre perfekt. Hon går ju upp lite i stress vid tanken på att hon ska få apportera. Jag var ändå nöjd med att hon kunde hålla tillbaka sig själv.
Jag, Vanna, ska nu ta upp ett spörsmål som jag vet att många av mina medretrievrar har problem med. (I, Wanna, will now bring up a problem that I know that many of you, my fellow retrievers… Äsch, jag orkar inte översätta. Jag tänkte på Zlatans app, den har alltid English text below.) Det gäller hur många fåglar man får apportera åt gången. Matte har tidigare nämnt att det är förbjudet att dubbelapportera, men hon glömde nämna att det är lika förbjudet att trippelapportera. Låt mig illustrera.
FEL:
RÄTT:
Rätta mig om jag har fel:
Greppet är väl inte det bästa, men jag, Maria, anser ändå att det kan vara förståeligt med tanke på de små fåglarnas ringa vikt, blott 80 gram. (För övrigt ska det bli skönt att bli av med det gamla furubordet från 1996.)
Idag var det kursavslutning och Vanna är fortfarande inne i en fruktansvärt trist pipperiod som aldrig tycks gå över. Hon pep sig igenom kursen. Hon började pipa på grund av de andra hundarna. Det var inte att hon så gärna ville jobba, det var att hon inte kunde koppla av. Det märks hemma också. Man tror att hon är understimulerad, men det har inte med saken att göra. Hon kan vara betydligt mer understimulerad (få mindre sysselsättning) och ändå vara betydligt mer avslappnad. Det är hon inte nu. Och det visade sig mer än väl på kursen. Därmed går det heller inte bra när hon jobbar – hon är ofokuserad.
Om det är hormoner eller vad det är vet jag inte, men någonting är det. Hon har sina lyckliga och mindre lyckliga perioder och detta är en mindre lycklig.
Att hon blir så pipig så fort hon ser en annan hund hade jag tänkt angripa med hjälp av klicker och skvallerträning, men det har inte blivit av än. Jag inbillar mig att om jag får bukt med det problemet, att hon börjar vända sig till mig istället för andra hundar, så kan det smitta av sig även på kurs. Men vad vet jag. Det är ett nytt problem för mig, det har uppstått i år. Förut har hon i största allmänhet varit ointresserad av andra hundar. Numera är det ett av hennes största intressen här i livet.
Så nej, det gick inte speciellt bra. Utom på en punkt: stoppsignalen. Det är ju smått komiskt med tanke på att jag bara precis fått henne att stanna på den när hon är upptagen av annat. Idag gjorde hon inte bara sitt eget bästa stopp utan det bästa stoppet bland de deltagande hundarna! Hon brädade t.o.m. tollaren. Hon bara snurrade runt och satte sig, som om det gällde livet (när det i själva verket gällde leverpastejen).
Vi får väl vara lite nöjda ändå då rå – mitt i missnöjet.
Till vår stora förvåning noterade vår instruktör att Vanna var nyklippt. Hon är knappt nyklippt längre, hon var nyklippt förra gången, men lik förbannat! Vi blev glada. ”När tollarmatten hade färgat håret reagerade alla, men när jag går till frissan är det ingen som bryr sig!” sa Vanna surt. Nu fick hon lite upprättelse. Bättre sent än…
Jaha, upp i ottan för att åka till Kungsbacka och träna jakt. Vi var en flat, en labbe, en tollare och en golden. Det var fotgående, linjetag och stoppsignal. Jag har inte jakttränat på över en månad. Jag kom till en punkt där jag spydde på alltihop. Särskilt fotgåendet, som blir min (eller vår gemensamma) död. Men när jag försiktigt testade igen häromdagen var det inte fullt så katastrofalt som jag hade befarat och när vi började marschera idag tyckte jag att hon var ovanligt duktig – ända tills fröken plockade fram sina dummies. Då blev Vanna fixerad. Med andra ord helt okontaktbar. Hon stirrade på dessa dummies, stirrade och stirrade. Stackarn hade ju inte sett dem på över en månad!
Den för Vanna nya övningen ”linjetag över gärdesgård” gick väl sådär. Hon tog inte den rakaste vägen, hon tog den enklaste vägen. Det innebar att hon gled åt vänster när hon var framme vid gärdsgården för där var gärdsgården lägre. Men jag försökte trösta mig med att hon hoppade rakt tillbaka!
Vid två tillfällen övergick linjetaget i sök. Jag förklarade för fröken som varit upptagen med de andra ekipagen att hon blev lite virrig bakom gärdsgårn. ”Hon är flat”, fick jag till svar? Hm…
Tollaren var överlägsen alla oss andra, hon hade gjort ett working test. När vi skulle träna stoppsignal sa jag att detta med att stoppa Vanna när hon var på väg mot en dummy var dömt att misslyckas, vi struntade (till skillnad från tollaren) i den övningen. Ha! Som om hon skulle lyssna på min fåniga lilla stoppsignal då.
Nu har jag bestämt att vi mellan varje gång ska träna exakt de moment som tränades vid senaste kurstillfället. Alltså linjetag, fotgående och stoppsignal i två veckor – kursen går varannan vecka vilket är himla bra.
Jag drog igång redan på eftermiddagen. Dessvärre tycks Vanna ha satt ovanan att inte gå rakt ända fram i system, även när det inte var något hinder framför henne.
Man har dåligt samvete för att man inte aktiverat hunden ordentligt så man går ut när man är som piggast, efter klockan 00.00, och tänker att markeringar i mörkret inte vore fel. Då får hunden anstränga sig lite extra.
Men jag har lärt mig något nu: aldrig ignorera Vannas sniffande i luften och tro att hon glömt eller att hon släppt. Två gånger de senaste dagarna har hon lurat mig genom att först lyssna på mig när jag säger nej, kom här och därefter sticka i alla fall (och käka bajs). Har man lyckats hindra henne en gång måste man ha stenkoll i fortsättningen så att hon inte drar igen, helst röra sig bort från området.
Hon var kopplad när vi gick in på fotbollsplanen och jag fattade inte varför hon drog åt vänster i kopplet, så jag bara ignorerade och gick vidare. Jag borde ha tänkt: ”bajs eller något annat ätbart – vad annars?” Det kanske jag gjorde också, men jag borde ha kollat upp vad det var, även om det inte är så lätt att se i mörkret. Framför allt borde jag inte ha skickat henne åt det hållet, men vi var då så långt ifrån att jag inte hade en tanke på det. Med bollkastaren kan man som bekant kasta långt.
Följande inträffar när jag säger Apport. Hon rusar bort till bajset, äter upp det, rusar omedelbart vidare till bollen, plockar upp den och rusar tillbaka till mig.
Det är då man känner sig så himla lyckad som hundförare.
Hvordan lærer man en hund at den ikke skal riste seg når den kommer ut av vannet?
Jag förmodar att du menar att det gäller vattenapportering och att hunden har för vana att släppa apporten för att skaka vattnet ur pälsen innan den lämnar av viltet/dummyn till jägaren/tränaren.
Det finns flera olika sätt som jag tycker du ska försöka med. Först och främst kan du under träning gå ut i vattnet och möta hunden så att den gör avlämning innan den hunnit skaka av sig. Successivt försöker du få den att lämna av allt närmare stranden utan att först skaka vattnet ur pälsen. Lyckas du med detta ett antal gånger i följd ökar möjligheten för dig att förhindra skakning med ett ”nej”, om hunden vid kanske fjärde eller femte avlämningen en bit ut i vattnet skulle visa tendens att skaka sig. Du har ju inte sagt ”nej” när den inte skakade sig, så sannolikheten för att den ska börja förstå vad du menar är relativt stor. Den har naturligtvis lättare att förknippa ditt nej med skakningen om du säger till i exakt rätt ögonblick, just som hunden tippar huvudet åt ene hållet för att liksom ta sats för en skakning. Lyckas du förhindra skakning bör du ta dummyn snabbt och låt hunden skaka sig och få beröm. Efter ett tag förstår hunden att ditt nej betyder att den inte får skaka sig.
Ett annat sätt kan vara att du, just när hunden fått fast botten under fötterna, går eller springer upp mot land medan du kallar på hunden. Då låter den förhoppningsvis bli att skaka vattnet ur pälsen och börjar springa mot dig med apporten. Låt den avlämna i flygande fläng och sedan skaka av sig. Upprepa övningen, men försök springa allt senare och allt kortare sträckor. Nästa steg är att sätta hunden när den kommit i kapp och kräva en ordentlig avlämning. Försöker den skaka sig då bör ett varnande ”nej” vara tillräckligt för att hindra den.
I stället för att springa upp mot land kan du i samma situation stå kvar ett par meter från vattnet och kasta en dummy över axeln, upp mot land. Sannolikt skyndar hunden då på stegen och glömmer att skaka sig. Lyckas manövern ett antal gånger är chansen stor att hunden förstår ditt missnöje när den någon gång försöker skaka vattnet ur pälsen före en avlämning.
Sten Ch
Jaha, nu har vi samma problem när det regnar som när hon vattenapporterar – hon ska stanna fem meter framför mig, släppa apporten och skaka vattnet ur pälsen!
Men hon är rolig. Jag lade ut fem apporter och så skulle vi gå därifrån för att komma tillbaka senare. Hon var lös, jag trodde inte att det var någon fara. Vi började gå. Efter ett tag tittar jag mig omkring och flatte är som uppslukad av jorden. Det är tomt överallt, hon är borta. Har hon hittat skit? är min första tanke. Har hon gått tillbaka till sökområdet? är min andra. Vi hade inte kommit så långt så jag vänder och går ditåt. Då möter mig flatte med en upphittad dummy, glad i hågen. Hon orkade inte vänta.
Som Samuel Beckett sa när han fick reda på att de svenska internerna som spelade i en uppsättning av I väntan på Godot hade rymt: ”Aha! De orkade inte vänta.”
Hon är söt i sin regnkappa, i alla fall.
”Hur länge ska jag behöva stå här och vifta på svansen?”
Jag har testat lite olika grejer med Vanna idag, men jag kommer i konflikt med mig själv. Ska jag tänka att det viktigaste är att hon får motion, hon behöver simma för (de ojämna) musklernas skull, eller ska jag till varje pris tänka jaktmässigt?
Jag försöker göra både och. Jag vill att hon ska simma för motionen, alltså måste jag få henne att simma mycket, men jag vill samtidigt att hon ska ha så få ”tvekningar” som möjligt. Jag började fundera på att rucka på stadgan. Jag har lärt mig två saker de senaste dagarna. Det ena är att kasten helst ska vara korta, det andra är att hon helst ska skickas fort. Så gjorde vi förr – när jag inte tränade med tanke på jakt alls. Rättare sagt, jag skickade inte. Jag bara kastade och så fick hon sticka när hon ville.
Man vill helst inte tillbaka dit, men det kan vara ett sätt att öka självförtroendet. Så jag började skicka henne (med kommando) innan bollen landade i vattnet, då har hon fortfarande stadga. Hon knallar inte. Till slut struntade jag helt i det och lät henne få sticka i samma ögonblick jag kastade (fast jag sa kommandot).
Vi hittade två ställen att vara på. Ett var idealiskt för Vanna eftersom djupet kom direkt efter stenen, hon kunde inte gå ut i vattnet utan måste plumsa i. Även där kom tvekan. Det var då jag började korta tiden (mellan kast och kommando). Gjorde jag väldigt korta kast tog hon väldigt höga skutt. Då flög hon i vattnet. Ett annat ställe var långgrunt med en liten ”sandstrand”. Det var värre. Hon sprang ut och apporterade några gånger innan hon tvekade så jag lät henne stå i vattnet, hon behövde inte sitta. Det gick ibland, ibland inte. Jag kom på att vi kunde börja om. Sprang hon ut och stannade ropade jag in henne, hade henne (stående eller sittande) på min vänstra sida och skickade ut henne därifrån. Det funkade faktiskt. Blir hon kvar i vattnet velar hon bara. Varje gång hon kom av sig tog jag in henne och så kunde hon börja om – med resultat att hon lyckades på andra försöket.
Att hon är rädd för att simma. Varje gång hon simmar kommer rädslan, förr eller senare. ”Jag vågar inte!” Hur pigg hon än är och hur många gånger hon än kastat sig ut
kommer hon att börja tveka. Ju längre bollarna blir, desto större blir också tvekan. ”Nej, jag vågar inte”, säger hon till sig själv. Sen blir hon ledsen och undrar varför. Då börjar hon gnälla och pipa (och cirkulera runt i vattnet). ”Varför är bollen där ute när jag är här inne? Varför sticker jag inte ut och hämtar den? Jo, för då måste jag simma och det vill jag inte. Det är så långt.” Det kan även hända om avståndet är (alltför) kort:
Vi fick henne inte att simma alls första gången vi tog henne till en sjö. Uppfödaren sa att hon simmade, men att hon inte tillhörde de största entusiasterna i flocken. Efter några gånger kom hon över tröskeln och jag tänkte att det var med henne som med Inka, att det löser sig. Inka var tveksam varje vår/sommar innan hon tog de första simtagen. Men det var liksom i en minut. Så fort hon kommit över den första tröskeln (efter vinteruppehållet) slutade hon aldrig simma. Jag kunde stå hur länge som helst och kasta åt henne. Jag tror att hon skulle ha simmat i åtta timmar. Hon var extremt målmedveten.
Men med Vanna, som är en mycket mer utpräglad apportör och mycket mer arbetsvillig, som har apporteringen i kroppen på ett helt annat sätt, uppstår denna tröskel under varje session. Helt plötsligt vågar hon inte längre. Det är ju inte det att hon inte vill.
Jag hade hoppats att hon skulle bli säkrare av att simma i bassäng, men det gjorde ingen nytta. Jag tror snarare i så fall att det hade motsatt effekt. Hon ville ofta upp och visade det genom att sätta tassarna mot kanten.
Samtidigt är vatten, och därmed även simning, oemotståndligt lockande för en retriever. Det är en paradox att Vanna som älskar vatten mer än Inka inte kan simma som hon.
Så tragiskt på något sätt eftersom jag verkligen vill träna. Man kan inte starta på jaktprov med en hund som vägrar simma. Eller simmar först efter lång tvekan.
Det är detta jag inte förstår; hur det kan finnas hundar som inte har problem med nånting, där allting bara faller på plats. Annars blir man inte jaktchampion eller lydnadschampion eller agilitychampion. Man blir inte service- eller ledarhund heller. Hunden måste vara perfekt för att lyckas. Mina hundar har aldrig varit perfekta, de har alltid haft något avgörande fel som gör dem omöjliga i olika sammanhang. (Vanna skulle t.ex. aldrig kunna passera som vårdhund, hon är varken tillräckligt social eller tillräckligt stabil.) Och hur skulle jag kunna träna bort det? Jag kan inte säga till Vanna: ”Du måste simma!” Det finns ingenting som heter tvångsvattenapportering, vad jag vet.
Då börjar man tveka att ta nya [sim]tag Ensam i värmen vattnet Vem är jag? Är jag stark eller svag?
Det närmaste jag kommit Per Gessle är hans bror Bengt, han jobbar som advokat och hade varit notarie i Halmstad så han ploppade upp när min chef gick i pension. Vi skakade tass.
Det var en DP-labrador (Dual Purpose), en jaktlabrador och en flatcoat (=jag /Vanna). DP-ägaren tänkte skicka DP:n till slakt, hon var för dagen helt ointresserad.
Jag hade motsatt problem med Vanna: hon var överintresserad. Men hellre det!
Vi har inte tränat dirigering sen förrförra året, i början förstod hon inte att jag pekade ut henne åt sidorna utan trodde hon skulle komma till mig, men det lärde hon sig snart. Hon imponerade när det gällde linjetagen den här gången, till skillnad från förra.
Men fotgåendet är ”svajigt” och hon låter sig inte (alltid) kallas in. Det är ju fan… Hur får man en ovillkorlig inkallning i jaktsammanhang?
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 
