Strövtåg i hembygden

Och det är, som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.



Gustaf Fröding - Strövtåg i hembygden

Åh pappa,

jag kan inte låta bli att tycka att det hade varit hundrafemtioelva gånger bättre om jag hade dött. Jag kommer aldrig att få något jobb – i alla fall inget vettigt jobb – och jag har ingen jätteglädje av livet. Jag är en klassisk loser.

Om jag hade dött hade ni fått ha en liten intim begravning. ”Jordfästningen äger rum i stillhet.” Endast de närmast sörjande: du, mamma, M, P, S och barnen.

Det gör för ont att tänka på din sista tid. Alldeles för ont.

I helgen är det Allhelgona. Varje gång jag besökt dig på kyrkogården har jag brutit ihop. Du har inte ens en sten än. Men de har lovat att den ska vara uppe senast fredag. De har så mycket att göra. Det är så många som dör!

Innan sjukdomen tog all glädje ifrån dig hade du ett litet hopp om bättring. Då ringde du – eller om det var jag som ringde – och sa: ”Jag har mycket ogjort.” Och så försökte du gjuta mod i mig, få mig att tycka att livet var värt att leva.

Du var så bra på det, att leva. Sen visade det sig också att du var bra på att dö. Jag var så orolig för det; att du skulle ha ångest inför döden, att du skulle skaka av skräck. Men du blev tvärtom lugn. När livet inte gav dig något hopp längre vände du det ryggen och drömde bara om döden. ”Jag vill bort”, sa du för dig själv, ”när ska jag få komma bort.” Det sa du näst sista dagen – innan du förlorade medvetandet. Det sista du sa till mig på natten när jag låg bredvid dig var ”Nej” på frågan om du hade ont. På kvällen hade du yrat och sagt: ”Imorgon ska det ske.” Och det gjorde det. Du dog.

Inte bara du dog. Allting som vi känt det dog, jag också. 

Och nu när smärtan och den fruktansvärda saknaden kommer över mig önskar jag återigen att det hade varit jag. Herregud så bra mitt liv hade varit om jag hade varit död! Inga fler misslyckade försök, inga ständiga: ”Tjänsten har tillsatts med annan sökande.”

Jag vet att det är dumt, man ska/får inte tänka så.

Men jag är så ensam utan dig. Du var den enda som hjälpte mig igenom – utan dig hade jag inte stått ut. Nu måste jag stå ut utan dig. Jag är en stor flicka nu. ”Pappes tös.” (Du talade alltid dialektalt och hade egna uttryck och begrepp.)

Varför skulle du dö så tidigt? Kunde du inte ha blivit som farfar åtminstone?

Mamma verkar klara sig bra och P är ok. Jag visste att jag skulle sakna dig mest, jag älskade dig ju mest. Det vet alla. Det är ingenting att hymla med.

Du ville att jag skulle vara hos dig. När jag en gång under sjukdomstiden sa – som jag alltid sa – ”Jag kommer imorgon” – sa du: ”Det måste du nog göra.” Inte som ett krav utan som ett konstaterande. Du behövde mig. Som jag behövt dig. 

Herregud vad jag älskar dig. Som ung sa jag till P att ”jag kommer att dö när pappa dör”. Det var så jag kände. Så jag upplevde det. Jag älskade dig för mycket.

När man upplever sig älskad bara av en förälder blir den föräldern väldigt viktig. Livsviktig.

Jag ska släcka lampan snart. Jag ska tänka på dig som du var när jag var liten. Som du var i trädgården. När det var evig sommar.

Dubbel bestraffning

Som straff för att man säger upp sig själv blir man avstängd i över tio veckor från A-kassan, så jag har inte haft någon inkomst (haft lite semesterersättning som tur var). Igår gick det upp för mig att jag kommer att få ut ca 10 000 efter skatt. (Jämfört med 16 000 när jag jobbade). Det blir rätt svårt att leva på, men det ska väl gå. På nåt sätt. Jag trodde i min enfald att jag skulle få 80 procent i A-kassa men det får man bara om man har tillgång till fackets inkomstförsäkring och den blev jag också av med = dubbelt bestraffad. Det framgick inte när jag sökte information om vad som händer om man säger upp sig själv, jag visste bara att det skulle bli en (lång) period utan A-kassa. Första utbetalningen får jag 29/11. Sa upp mig 1/8.

Men det är inte det värsta, det värsta är att veta att man är så värdelös på arbetsmarknaden. Det är ingen som vill ha en. Det är inte första gången jag försöker hitta ett jobb. Nu trillar mejlen in igen: Tack för visat intresse.

Jag tror att jag har fått tusentals såna svar genom åren. När jag intensifierade mitt jobbsökande förra året (jag stod inte ut på jobbet) fick jag gå på tre intervjuer. Naturligtvis fick jag inget av de jobben, jag har aldrig fått ett jobb efter en intervju. Då hade min lycka varit gjord. (Nåja, ett av dem hade jag kunnat vara utan. Men de två andra hade betytt meningsfull/are sysselsättning.)

Så även om jag kommer igenom nålsögat kan jag inte förvänta mig någonting.

Det fyller mig med en fet känsla av hopplöshet. Det är som om man aldrig kan komma igen, har man inte lyckats få en vettig anställning före 30 års ålder är man körd. Det går inte att komma vid 40 och tro att man ska få ett intressant jobb om man inte haft det förut.

Min bästa jobberfarenhet är fem år som statligt anställd. Vad är det mot folk som varit statligt anställda i tjugo år?

Utbildningen jag har kan jag slänga i papperskorgen, den gav mig bara höga studieskulder. Jag ska försöka få beloppet nedsatt, det kanske går med tanke på att jag i praktiken inte har jobbat sedan slutet av mars i år.

Vad ska det bli av dig? som Laleh säger. Men Laleh var och är ung. Och har sitt på det torra – you are on dry land, you made it there somehow, you’re a big girl now.

Jag har inte gjort något vettigt på hela dagen. Jag har bara haft ångest. Ångest över att min far är död, ångest över att jag själv lever.

Läste ut Stefan Gurts bok igår. Tänkte att det är samma med cancervården som med åldringsvården – den palliativa såväl som den geriatriska. Det handlar inte om att få en fin sista tid, som han skriver, det är bara förvaring i väntan på döden.

Flattar och skottar

Det är för roligt att läsa de där fjantiga översättningarna som Pedigree ägnar sig åt. ”Förenlighet med andra husdjur” och dylikt.

Varje flatcoated retriever har nytta av en promenad eller en sim- eller springtur varje dag, men den klarar sig om den bara kommer ut cirka tre gånger i veckan.

Så bra!

Konstigt nog bör den inte lämnas ensam dygnet runt:

En flatcoated retriever kan inte vara helt lycklig utan mänskligt sällskap.

Så sant.

P.S. ”En skotsk terrier inte behöver de höga staket som vissa andra raser kräver, men för sin egen skull måste den fortfarande ha en säker inhägnad – framför allt i närheten av simbassänger.” (Skotten är känd för att vara en dålig simmare.)

Vi gick och vägde oss

Vanna vägde sig. Jag vägde mig inte. Jag vet av erfarenhet…

…att jag väger ca dubbelt så mycket.

Vanna har stelnat (Djurplågare, moi?)

”…offret reagerar med det som i forskningen kallas frozen fright, att man blir så rädd att man blir helt passiv.”

Eftersom hon flydde in i vardagsrummet satte jag på henne täcket där och där blev hon stående. Utan några större planer på att ta sig därifrån. Som en staty. En svansviftande staty. Det finns hopp, det förstår man; så länge en hund viftar lite på svansen är den inte helt död. T.o.m. min mycket sjuka (dödssjuka) hund lyckades vifta lite på svansen när vi kom för att hälsa på henne på djursjukhuset. Det var också det sista hon orkade.

Man kan nog säga att Vanna hatar sitt regntäcke – tills hon kommer utomhus.

Insnöad på vitt

Igår snubblade jag in på en vit blogg. Allting, så gott som, var vitt. Bloggerskan gillade ”den lantliga vita stilen”. Även hennes hund, som hette Spöket :), gick i vitt. Det var en vit spets. Hon blev väldigt glad när hon hittade ett vitt retrieverkoppel. Jag undrade bara hur länge det skulle förbli vitt.

En dag låg hunden på en vit matta. Då försvann den nästan.

Om jag hade varit lika förtjust i svart som hon i vitt… men nu är jag inte det. Jag har lite svarta kläder, inte så få heller, men jag har aldrig varit en människa som går omkring helt klädd i svart. Vanna har svart retrieverkoppel, ja.

Det finns ingen färg som jag älskar så högt att den står över alla andra. När jag var barn var jag väldigt förtjust i blått, blåa kläder, det är jag absolut inte längre. Jag tycker heller inte att en brunett klär överdrivet bra i blått. Det gör däremot Agnetha Fältskog.

(Jag färgade hår igår.)

En arbetskamrat med en boxer och en border collie var lika insnöad på rosa som den vita bloggerskan på vitt. Hon släpade med en rosa filt till jobbet, hade rosa radio osv. Hon blev lycklig när hon hittade rosa koner till hundträningen. Jag stötte på henne på My Dog i vintras, då hade hon köpt rosa dummy. Du har väl ingen retriever, sa jag.

Det hade varit skönt att vara en sån där ensidig färgmänniska. Som det nu är står jag och velar i timmar för att jag inte vet vilken färg jag ska ta. Det är alltid likadant. Jag hatar mig själv. Allting hade varit så mycket enklare om jag bara haft en favoritfärg.

Då hade jag bara valt vitt i Swedish Grace-serien istället för att tramsa mig med olika färger. Nu har jag gröna tallrikar och blå bringare och sandfärgade koppar.

Dessa bekymmer har inte de enfärgade. 

”Så här års
Är Cyklamen en favorit
Så jag har dom både ute och inne
Och dom är givetvis vita”

Jag valde länge mellan en röd och en orange Begonia på Willys häromdagen.

Stackars Jack

Jag gick hela vintern och väntade på att träden skulle få tillbaka sina löv och nu har de tappat dem igen. Våren och sommaren (sjukdom och död) fanns ingenting att glädjas åt och nu är det vinter i paradiset*. Eller sommar i helvetet.

*Titeln på Ulf Lundells tredje roman.

Mannen som spelade Jack har dött. Rapport sa att det var ”efter en längre tids sjukdom” – han insjuknade i januari. Nog för att alla svåra sjukdomar upplevs som en lång tid, men bortsett från det har jag alltid undrat var gränserna går för längre respektive kortare tids sjukdom. Jag tycker nog att januari – oktober är ganska kort ändå.

Stackars Jack
vad ska du göra med drömmen som sprack

En strålande vacker höstdag

Det var en strålande vacker höstdag.

Matte & flatte gick Stockholmsgatan fram.

O.s.v.

Vanna blev lite närgången

Men det var kanske inte så konstigt

*evig väntan på grönt*

Vi träffade Gunnar Gren

Han hade också torrfoder

Haga:

Linné:

Slottsskogen:

Vintertid

Varför har vi inte sommartid året runt? Hur kan någon enda människa tycka att det är vettigt att det blir mörkt en timme tidigare på eftermiddagen? Som om det inte blev tillräckligt mörkt tillräckligt tidigt? Vad är det för idioter som vill ha det så? Är det de morgonpigga galningarna som har bestämt detta? Hur kan de njuta av ljus på morgonen? Då vill man ju ha det så mörkt som möjligt? För mig får det gärna vara mörkt fram till klockan tolv på dagen, jag ligger ändå och sover (om jag får). Och vem vill ha ljust när de går till jobbet? Vad spelar det för roll, man ska ju ändå bara gå till jobbet? Nej, det är på eftermiddagen man vill ha ljuset. Inte så underligt att depression är en folksjukdom – vi lever ju i ett kompakt mörker halva året. Och måste äta D-vitamin av brist på solljus.

Sommartid slutar den 28 oktober 2012 klockan 03:00 😦

Inte ens glädjen över att få sova en timme till uppväger eländet!