Jag har snart läst ut Mannen som slutade ljuga : berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Först tänkte jag: jag orkar inte… men sen när författaren berättade om ursprunget till Sätermodellen – som går tillbaka till Freud och hans ”förförelseteori” som han ersatte med ”driftsteorin” – blev jag intresserad.
Det mest fantastiska i hela Quickhistorien måste väl ändå vara när Sture Bergwall två decennier efter mordet på Johan Asplund rekonstruerar hur han stod på ett kalhygge och kastade huvudet från en kulle. Likhunden Zampo gör två markeringar nedanför kullen med elva meters mellanrum. Enligt Seppo Penttinen skulle det kunna tolkas som att den första platsen är där huvudet studsat och den andra där huvudet landat. ”Att inget huvud hittats kunde förklaras av att något djur burit iväg med det.” Historiens bästa likhund hade återigen förevisat sin skicklighet. Hahaha…
Slutsats: gör aldrig en narkotikaspanare till mordutredare.
Själv har man en hund som ibland inte ens kan hitta en boll hon slarvat bort fem minuter tidigare, men Zampo, han kunde markera var ett människohuvud studsat för tjugo år sen. Där du, Vanna, har du något att lära. 😉
Det är mycket sorglig läsning men man kan periodvis inte låta bli att gapskratta åt dessa mänskliga dårar som spelar med i en tragisk fars utan att begripa det själva.
Allra värst (rent moraliskt) är det med försvarsadvokat Claes Borgström. Synd på en så rar ärta! Jag är övertygad om att han var övertygad om Bergwalls/Quicks skuld men just därför gjorde han också ett så uselt jobb. Alternativet är att han bara gjorde det lätt för sig. Han orkade inte ifrågasätta uppgifterna och försvara sin klient när denne inte ville bli försvarad. Han brukar försvara sig själv med att en annan försvarare hade gjort likadant; att det inte finns en advokat som hade handlat annorlunda: klienten erkänner och det finns stödbevisning. Men stödbevisningen var ju ett dåligt skämt och det hade Claes Borgström sett om inte klienten hade erkänt. I normala fall hade han gjort allt som stod i hans makt för att slå sönder bevisningen (och det hade varit en enkel uppgift). Nu fanns inget att slå sönder. Alla gick i symbios med varandra: poliser, terapeuter, åklagare, försvarare och den s.k. seriemördaren själv. Alla var överens.
Vid ett tillfälle försöker en av de få tvivlarna, en polis som senare hoppade av utredningen, diskutera med Borgström, såg han inte hur tunt och ohållbart det var? Men Borgström bara hummade och pratade om sin nya segelbåt. Han hade bestämt sig: hans klient var skyldig och det var i hans klients intresse att bli dömd.
Nåväl. Nu dröjer det inte länge innan Bergwallkommissionen ska säga sitt.
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 