Tre dagar i veckan

Tre dagar i veckan går Vanna och jag går nerför trapporna vid halvtiotiden på morgonen och där väntar antingen bara Charlotte eller Charlotte och Lilly. Charlotte passar Lilly när matte är utomlands. Sen travar de iväg till hunddagiset. En ny dansk-svensk gårdshund som bara väger sex kilo har börjat klättra på de stora hundarnas ryggar. Även på Vanna! Som morrar lätt. 😉

IMG_7136

Idag hade C & L gått ända från Majorna – istället för att ta vagnen.

Soyas kommunikativa förmåga

Som sagt är Soya väldigt pratsam. Idag tyckte jag att hon pratade misstänkt: Fattades henne något? så jag följde med henne ut i köket och mycket riktigt; vattnet var slut.

Notera hennes sublima sätt – inga yviga gester. Bara ett långsamt närmande mot vattenskålen, man rusar inte dit, man går i halvcirklar. Man talar artigt om att vattnet torkat bort. (Ja, de har gemensam vattenskål.)

Det ligger i sakens natur att jag aldrig lyckas fånga hennes mest hysteriska läten på film, som nu när jag gick ut i hallen: *hysteriskt läte* som betydde jag-vet-inte-vad. Kanske: ”Det hade varit roligt att gå ut nu efter över en månads fångenskap!” Lite svårt att tro att hon är i den mänskliga 80-årsåldern när hon leker.

Inatt läste jag Gubbe och katt – en kärlekshistoria. Om en pensionerad psykiater i Lund som blivit kattägare på äldre dar. Katten sökte upp dem och de blev inte av med den.

En dag råkar han trampa Kissen på svansen.

”Själv hoppas jag att hon inte ska vara långsint. En del hundar kan vara det, men jag har aldrig märkt några sådana tendenser hos Kissen. Nej, katter är nog för asociala för att kunna bära långvarigt agg till andra varelser. Darwin påstår att en hund kan känna skillnad på om man oavsiktligt snubblar på den eller ger den en avsiktlig spark. Det är möjligt att han har rätt, men jag är inte lika säker på att en katt kan göra samma distinktion. Katter tänker, om nu katter överhuvudtaget tänker, inte socialt.”

Det enda som stör mig är de ständiga jämförelserna mellan hund och katt, inte just ovanstående exempel, men det gamla vanliga som han i och för sig bara redogör för: att hunden lyder minsta vink medan katten går sina egna vägar.

Piet Hein skrev sin berömda kattvers under den tyska ockupationen. Det var ingen tillfällighet! Danmark är katten som ”är sin egen”.

«Lille kat, lille kat, lille kat på vejen! Hvis er du, hvis er du? – Jeg er sgu min egen.»

Någon sa att retrieverns berömda will to please inte är så mycket will to please (husse och matte) utan will to eat (t.ex. kycklingkorv). 

Som hundägare har jag aldrig kunnat identifiera mig med denna stereotypa bild av hunden. Jag förstår ju att det är en stereotyp och därmed inte går att applicera på varje enskild individ, men om varje enskild individ avviker, vad är då stereotypen värd? Jag förstår också att det ställs i motsats till katten: i jämförelse med katten är hunden en obrottsligt lojal typ, det är sant. Men det stör mig lik förbannat. Om hunden vore så änglalik, om dess slavnatur var så utpräglad som icke-hundägarna påstår, för det brukar vara de som talar i dessa termer, särskilt kattägare älskar att göra det, varför är hundar så ”olydiga”? Varför finns det hundpsykologer? Varför är det inte bara att säga nej och så tittar hunden tindrande på en? – Ja, matte, ja, jag ska uppfylla din minsta önskan!

Det där fattar aldrig kattägarna. Precis som hundägarna inte fattar att katten är ett extremt socialt djur – mitt i all sin asocialitet. Psykiatern vill inte kalla dem antisociala. Bara asociala. Och, får man tillägga, sociala!

Soya är nästan socialare än Vanna. Hon gör inte annat än pratar med mig om dagarna. (På nätterna ligger hund vid fötterna och katt vid huvudet.)

Boken avslutas lakoniskt med resonemanget att Kissen kanske överlever dem båda två och att det inte vore så dumt att dö hemma i sin egen säng med katten som sällskap.

”Det fanns en katt på det äldreboende där mamma tillbringade sina sista dagar. Hon uppskattade det mycket.”

Hade jag inte haft hund hade jag inte haft bil

Så är det nog. När jag skaffade min första hund hade jag ingen bil och fick ta bussen till valpkursen och släpa 15-kilossäckar på densamma. Det var inte roligt.

Med bilen kom en helt annan frihet och jag har numera väldigt svårt att tänka mig en hundtillvaro utan bil. Man kan inte påstå att jag använder den särskilt mycket. Till jobbet åkte jag kollektivt. Jag handlar en gång i veckan, då är bilen bra att ha, jag har den när jag åker ”hem” (annars kunde jag lika gärna tagit tåget) och det gläder mig att kunna göra små utflykter med hunden vart jag vill, utan att alltid vara beroende av andra transportmedel.

För mig hör hund och bil ihop. Jag vill inte återgå till att släpa 15-kilossäckar på bussen – den tiden är förbi. Samtidigt är bil ohyggligt dyrt, särskilt i större städer. Min bilförsäkring steg drastiskt när jag flyttade hit. Sålde man bilen skulle man få loss lite stålar dessutom.

Som av en händelse såg jag en artikel om bilpooler och bilkooperativ i Göteborg. När jag läste om bilpoolen grusades dessvärre mina förhoppningar omedelbart. Hund ej tillåtet.

Av hänsyn till allergiker och för att hålla bilarna rena är det inte tillåtet med djur i Move About’s bilar.

Där föll det. Räknar man på kostnaderna om året hade bilpoolen vunnit stort – det hade blivit betydligt billigare. Man slipper skatt och försäkring och betalar ingenting för ”bränslet” (elen). Man slipper den månatliga parkeringsavgiften på 220 kr och betalar istället en månadsavgift på 124 kr.

Men som sagt. Det sket sig. Bilkooperativ har jag inte kollat, jag antar att de har liknande regler. Återstår att hyra bil på vanligt sätt. Det tror jag skulle bli rätt dyrt. Får man ha hund i hyrbil? Äh, det är hur som helst inte aktuellt.

Gud var god

IMG_7033 

Idag var Gud god och lät solen skina på oss.

IMG_7041 

Liksom på krematoriet.

   IMG_7073

Får man ta hästen med sig in i himlen?

  IMG_7088

Jag fattade aldrig vad detta var.

Welsh corgi pembroke

I min ungdom var jag av någon anledning intresserad av welsh corgi cardigan. Det kan jag inte påstå att jag varit de senaste femton-tjugo åren.

Idag när jag surfade runt råkade jag snubbla över rasen igen och då snubblade jag snart över dess nära släkting, welsh corgi pembroke, som inte är lika extrem. Mindre storlek, mindre öron etc. Och nu blev jag smått förälskad, måste jag medge. Jag som inte är någon vallhunds- eller spetsmänniska… Men hur motstå?

Jag trodde alla var röda som drottning Elizabeths hundar!

hämta (1) hämta

Va?

”Numera hålls båda raserna oftare som sällskaps- och gårdshundar än som boskapshundar och de är mycket trevliga, livliga familjehundar. Welsh corgi pembroke har också använts som apporterande fågelhund.”

Finns det hopp? Kan jag köpa en pembroke och använda den som en retriever?