hade jag fotat hundar. Inte en enda hund hade min bror lyckats fånga på bild, om man inte räknar den här fyrbenta typen på några berömda hällristningar som han å arbetets vägnar tvingades uppsöka. Fast det gjorde han så hjärtans gärna. #Arizona
Jag syftar på den till vänster om hjortarna. Men det kanske är ett får.
Nu frågar jag er vad som som är så underligt med denna bild och svarar själv: H2O
Jag tror att detta var någon slags motsvarighet till våra landskapsblommor. Precis som Halland har ginst, har Arizona ”kaktus”. Very big kaktus.
Vad äter våra amerikanska vänner,
på detta sunkiga hak, om inte pommes frites?
Det gjorde min bror. Han åkte till San Francisco.
Den var väl inte så märkvärdig, sa min bror om duvan i San Franciscos hamn. Men det tyckte jag. Det är inte var dag man träffar amerikanska duvor.
Eller sjölejon. Han påstod att man hade skapat dessa bryggor att ligga och sola sig på enbart för sjölejonens skull.
Därefter åkte han till Phoenix och släktingarna. De bor i en öken. Mannen är mycket trädgårdsintresserad och måste vattna varje dag för att få liv i blommorna. Det regnar ca en gång om året. Som tack för sin gästfrihet ska de få Vilhelm Moberg i engelsk översättning, vilket säkert kommer att passa dem utmärkt med tanke på deras svenska rötter. Serien finns på Bokus.
En dag var det 30 grader varmt. Alla gator var tomma. Ingen är ute. Om det är så öde när det är 30 på våren kan ni föreställa er hur öde det är när det är 50 på sommaren. Alla ligger avsvimmade.
Och solen gick ner över Grand Canyon.
Han poserade även med sitt värdpar, deras son, dennes fru och deras (barnens) åtta barn. Själva har de bara sju barn. De är mormoner – ett talrikt släkte.
På söndag ska bilarna tvättas för satan, som Thåström sjöng. Vi bytte däck först. Nu när man har inte har något (barndoms)hus längre måste man dammsuga bilen på Shell också. F.d. husse tvättade, matte dammsög, flatte tittade på. När hon inte blundade av tristess.
Veterinären ringde idag. Hon hade pratat med labbet, de kommer inte att vara färdiga förrän nästa vecka. De ”karvar ur” tån. Normalt skulle vi ha fått svaret på en vecka, men nu tar det väl två och en halv. Eller tre.
”Även om man tagit cellprover och undersökt dessa ska varje tumör som opereras bort skickas för en histopatologisk undersökning, det vill säga en undersökning där förändringarna i vävnaden undersöks med hjälp av mikroskop. Tre laboratorier i Sverige gör analyser av biopsier. Om det är möjligt så skickas hela tumören för undersökning. Den kan då bedömas och man undersöker också om man fått bort hela tumören vid operationen.”
sa jag till Vanna innan vi åkte iväg till djursjukhuset. Men det hade hon nog ändå inte kunnat få. De gjorde klart för mig att de skulle hålla på tills stygnen var tagna – hur mycket hunden än stretade emot – och undrade om de skulle sätta på munkorg. Det bedömer jag inte är nödvändigt. Som jag tolkar Vanna gör hon fredligt motstånd.
Om Vanna ska bita människor krävs det betydligt mer än om hon ska bita hundar.
”Men om ni vill…”, sa jag. Ynglingen som först skulle försöka ta stygnen hade kallat på förstärkning. Jag tänkte på deras arbetssituation, om det kändes tryggare för dem. De gick på mitt ord. Efter ett tag blev hon stilla. Tittade mig i ögonen när jag höll fast huvudet, jag tittade tillbaka och talade om hur duktig hon var. Hur jätteduktig hon var!
Självklart fick de problem med att ta bort stygnen även om det såg bra ut. De fattade inte hur det var sytt. Den äldre, mer erfarna kvinnan kom till slut på att det var sytt med langettstygn. Det hade jag ingen aning om vad det var. Det borde alla känna till, tyckte hon, som haft syslöjd. Jag har gjort mitt bästa för att förtränga min syslöjd.
När de äntligen fått bort stygnen sa kvinnan att jag (dvs. Vanna) måste ha tratt. Va? sa jag. Jag trodde i min enfald att när stygnen är borta är tratten också ett minne blott. Nej, nu är det sårskorpor och skit som kan vara intressant för hunden att slicka på och dessutom har de grävt lite i huden vilket gör att det blöder för tillfället. Och så tog hon ett strålande exempel: Hennes egen hund hade sjutton dagar efter att hans stygn var borttagna lyckats förstöra alltihop. (Sjutton dagar, lägg det på minnet.) Alltså skulle jag inte tro att min hund inte skulle kunna göra detsamma. Alltså tratt. När jag suckade över tratten föreslog hon bandage. (Men jag måste ha tratt på henne när hon är ensam hemma så att hon inte sliter sönder bandaget.) Hon satte på nån special med kompress och sa att jag kunde köpa barnstrumpor på loppis – hur billigt som helst. Det kanske det är men jag har inte för vana att uppsöka loppisar i jakt på barnstrumpor. Man måste då bara se upp så att inte hunden slickar på sockan. Och inget lösspringande de närmsta dagarna.
Sen får jag släppa henne, men hon bör inte gå i vatten och i vilka skogar finns det inte vatten(pölar)? Jag spyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyr.
Vi blir aldrig av med tratten, vi blir aldrig av med bandaget och vi får aldrig besked.
Bandage är hundra gånger bättre än tratt men det är inte bra. Och jag är så trött på det – sjätte veckan nu med tratt och/eller bandage. Snart är det inte bara vecka ut och vecka in, det är månad ut och månad in!
Varför just jag? som Bob Dylan klagade. Why me, Lord?
”Some of the music critics say I can’t sing. I croak. Sound like a frog. … Why me, Lord?”
Anledningen till att jag trodde att man inte skulle behöva skydda såret mot slickande efter stygnborttagning är att så har det varit med både Inka och Vanna när de kastrerat sig. Inkas stygn tog vi själva och Vannas löstes upp i tomma intet, men ingen av dem gick en dag med tratt efter det. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att vi hade fjorton (eller sjutton eller trettiotvå!) dagar till av ständigt bandagerande och trattande.
”Jag ska gå hel ur det här…”
Jag var bokhundsfigurant hela dagen igår. Dessvärre har vi nån sorts sekretess runt utbildningen (som är under framväxt i projektform) och får inte tala alltför detaljerat om vad vi håller på med, men vi bedömde fem hundar av skilda raser.
Det var mycket intressant, både att studera hundarna och att studera förarna.
De gick igenom samma lämplighetstest som Vanna och jag gjorde i januari – med vissa justeringar och tillägg.
Det är bara att konstatera att hundar är ungefär lika olika som människor. Men flera av förarna var väldigt lika, dels var de av kvinnligt kön och dels hade de ungefär samma förhållningssätt till sina hundar (fjärran mitt).
En skilde sig sig från mängden i form av sitt manliga kön och sin unga ålder, han kom hela vägen från Trosa med sin spets. De hade åkt tåg och buss.
Jag skötte hanteringen och hälsade ingående på alla hundar. Sen hade jag två töntiga (förlåt) uppgifter till. Men jag är glad att jag slapp den hemskaste uppgiften. Då hade jag fått lämna walkover!
Elsa agerade statist. Det gjorde henne trött. (I kombination med vädret.)
Rut var också statist. Men hon är trött hela tiden. Hon kan somna sittande. Nu ljög jag, hon är pigg som fan mellan varven. Men hon kan sova i vilken ställning som helst.
Här får hon en föreläsning om Astrid Lindgren och Pippi Långstrump.
Bild tagen sommaren 1924, tredje barnet i magen, mormor är 20 år gammal.
när vi hade gökotta på Bengtesgårds äng. (Men vad spelar det för roll / att man sitter här och gråter / och tänker sig till gårdagen / som aldrig kommer åter)
I lördags när jag anlände till Varberg satt Mikael Wiehe på teaterns trappa och lät sig intervjuas, det var bara han och intervjuaren och en snubbe till. Jag passerade mitt framför näsan på dem. Sen satt jag och häckade sju meter ifrån dem.
Ordföranden i Myrdalsällskapet kom fram och hälsade på honom. Han ursäktade sig för att han förblev sittande (hade bra ursäkt men jag hörde inte riktigt vilken).
Det var trevligt att sitta där med Mikael Wiehe. Om än på sju meters håll.
Biblioteket i Varberg har genomgått en plastikoperation och ser inte alls ut som på den gamla trista tiden. Nu är det nytt och fräscht och konstigt.
Till min glädje hittade jag en hundrelaterad tidning. I denna hundrelaterade tidning läste jag att man inte måste ta milslånga promenader och träna varje vecka. Det tycker inte ens Eva Bodfäldt. Det kan räcka med att slänga ut lite godis bakom ryggen.
Det var ju väldigt bra för oss som är väldigt inaktiva.
Jag känner mig stärkt nu när Eva Bodfäldt har sagt detta. Prata och kela lite, det räcker gott! Och så kanske nån liten promenad då och då. Det blir så bra så.
Hasse Andersson uttalade sig i samma tidning och sa att man självklart får ta hunden med sig in i himlen. ”En himmel utan hundar vore inget paradis.”
Därefter trängdes jag med Mikael Wiehe i ingången till Varbergs teater – förbunden med biblioteket. Man kunde komma dit både utifrån och inifrån så att säga. Mikael fotograferades ihop med Sara Beischer vars bok Jag ska egentligen inte jobba här jag läste för några år sen. När hon höll sitt tacktal avbröt hon sig och sa: ”Nu gråter min mamma.” Föräldrarna satt i publiken.
Mikael skulle för omväxlings skull tala istället för sjunga. Men han har ju en ljuv skånska så det gick bra det med. (Ingen kan uttala: ”Och tack för pengarna!” så schvungfullt som han.) 100 000 fick han att slita med hälsan. Jag funderar på att skriva tiggarbrev.
En 30-åring på jobbet lider av magkatarr. ”När jag var i din ålder”, sa jag, ”hade jag mycket magkatarr.” Det slog mig att det är en av de saker som försvunnit genom åren. Jag vet inte när jag hade magkatarr sist men det måste vara om inte tio så sju år sen.
Några kvällar i förra veckan kom känslan av illamående tillbaka – ungefär som det brukade kännas när jag hade (början till) magkatarr. (En gång var det så illa att jag inte kunde äta eller ens dricka, det är den värsta magkatarr jag någonsin haft.)
Det blir väl så när man går och väntar på om ens hund ska dö eller ej.
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 