Vanna, Van och jag

Det bådade inte gott när Vanna satte sig på röven och gäspade långt innan vi kommit fram till motionsspåret – å andra sidan sätter hon sig femton gånger under varje koppelpromenad och har gjort så de senaste två månaderna. Det var en slö och skendräktig tik som sprang tio meter bakom mig. Men springer gör hon. Flockkänslan förbjuder henne att stanna när hon är okopplad. Springer matte, springer flatte.

För ovanlighetens skull hade jag mobilen med mig och musik i lurarna. Jag körde Jackie Wilson Said (I’m in Heaven When You Smile) och Whenever God Shines His Light.

Så fort vi har gått i mål lägger vi oss platt på gräsmattan. Då lyssnade jag på Brown Eyed Girl och kände mig för en stund sjukt lycklig.

So hard to find my way
Now that I’m all on my own.
I saw you just the other day,
My, how you have grown!
Cast my memory back there, Lord,
Sometime I’m overcome thinking about
Making love in the green grass
Behind the stadium
With you, my brown-eyed girl,
You, my brown-eyed girl.

Den 30 september kommer Vans 36:e studioalbum. Den här låten hade han glömt bort att han skrivit, han råkade bara få syn på den och lade den på den nya plattan.

De kan inte spå väder

brukar min mor säga och det stämmer nog. Igår skulle det enligt SMHI regna i Göteborg hela dagen. I förmiddags skulle det inte börja regna förrän klockan 18. Vanna och jag hade bara gått några hundra meter vid halvettiden när de första dropparna kom. Regnandet upphörde under joggingen för att återkomma efter den. I vanliga fall lunkar jag bara runt men idag tog jag i – både på raksträckan och i backarna.

7,2 kilometer har vi skrapat ihop den här veckan eftersom vi sprungit två (!) gånger.

När vi möter människor i spåret viftar jag lite slött med handen vid sidan för att Vanna ska hålla sig där. Det hade aldrig funkat med Inka.

Efter att ha stretchat henne utanför porten flög djävulen i mig och jag gick upp och hämtade hopprepet. Jag läste en intervju med Anders Gärderud där han sa att man skulle hoppa mycket hopprep. Det måste ha varit en intressant syn; jag i ösregnet, hoppande hopprep på asfalten. Vanna låg i gräset med bollen i käften, behagligt avslappnad.

På mitt förra jobb var det någon som hade hört att man inte ska jogga efter 40. Vilken otur att jag började jogga efter 40 och vilken tur att jag joggar så sällan!

Nu ska jag dricka Pepsi Max och bläddra i tre gamla nummer av Populär Historia.

Tungt att jogga

Det var lite tungt att jogga idag, det kanske beror på att det var sju veckor sen sist? Färre kan det knappast ha varit. Under tiden jag joggade funderade jag på det faktum att jag aldrig någonsin skulle kunna jogga regelbundet flera gånger i veckan, inte ens regelbundet en gång i veckan (vilket var min våldsamt överdrivna förhoppning). Jag har helt enkelt ingen sådan energi och ingen möjlighet att uppbåda en sådan energi. Men det var mest i början det var tungt, lagom tills vi skulle gå i mål hade jag fått upp ångan.

Årets första löptur

avklarades igår. Det gick lekande lätt! Nån nytta måste det ha gjort trots att jag springer så lite och sällan för det var klart tyngre när jag började 2013. Vanna hade ovanligt mycket annat för sig och fick springa tillbaka och hämta sin boll med jämna mellanrum vilket bara var bra eftersom hon då galopperade som en galning. Kom ihåg: galopp bygger muskler, trav ger kondition. Enda nackdelen var att det var så många hundar i spåret. Varje gång Vanna såg en hund stannade hon och blev stående. Det var stört omöjligt att få henne att ta ett steg framåt om man inte höll en godisbit mitt framför nosen på henne.

Efteråt blir jag alltid sittande apatisk i soffan.

Vi har börjat intervallträna

Det lät nåt, va?

Min löprunda är bara 3,6 km och då jag inte har den mentala styrka som krävs för att vända och springa tillbaka eller gå bort till startpunkten och börja om igen har jag funderat på att utöka träningen med att lägga in små springa-fort-pass mitt i joggandet/lufsandet. För att använda hundarnas terminologi: växla mellan trav och galopp.

Jag fick en ingående förklaring av friskvårdskonsulenten på varför hundar inte bygger muskler när de travar. Det hade med fascian att göra. I mina öron låter fascia som en blomma, men det är en bindvävshinna. Inte för att jag minns vad hon sa. Bara att den spelar en olycksbådande roll i travet. Dock inte i simmet. Vilket förklarar att hundar bygger muskler när de simmar och inte när de travar, för att vara övertydlig.

Galoppen är däremot muskelbyggande. Man kan låta hunden galoppera mellan två personer. Jag som inte är två personer får låta Vanna galoppera mellan sig själv och mig själv. ”Var noga med att underlaget är jämnt och fritt från hål.” På det sättet slår man två flugor i en smäll, man får öva på sin inkallningssignal. Vanna har tidigare haft en tendens att sticka så fort jag sträcker ut jaktarmarna (som en fågelskrämma) men nu har jag lärt henne att det är signalen hon ska gå på. Tror jag, hon var i alla fall väldigt tålmodig när jag stod på långt håll och viftade med armarna. Jag tar ut dem och jag tar in dem. Rätt som det är när jag har armarna ute visslar jag – och Vanna kommer i raketfart, byggandes muskler.

Tre gånger gjorde vi dessa släta inkallningar som det heter i lydnadssammanhang, fast där syftar det nog inte på att man springer på plan mark (eller har en flat/slät retriever) utan att man inte skriker ”Stå!” med hysterisk stämma mitt i inkallningen. Antar jag.

Men nu skulle även jag galoppera. Då satte jag Vanna, gick trettio meter ut och lade bollen, gick tillbaka tjugo meter och vände mig om och sa: ”Ja!” till Vanna och började galoppera. Detta gjorde vi också tre gånger och Vanna vann – varje gång.

Men det var på håret. Hundhåret.

Vill man få hunden att öka farten när den simmar kan man göra på samma sätt – simma själv efter bollen. Den lägger alltid in en extra växel då.

Jag måste säga att jag var lite mör efter dessa tre galoppövningar. Jag kände mig inte lika stark i travet som jag brukar. Men jag joggade hela vägen, jag fuskade inte.

Sjönk ner lite vid ett träd bara och tog igen mig.

3,6. Varken mer eller mindre.

Sprang vi idag. Det är vad vi ”brukar” springa. Vi har inte sprungit sen april.

Det är en ständig kamp mellan att springa långsamt och springa fort(are); springer man långsamt är risken mindre att man blir ett fullständigt vrak, springer man fort(are) blir pinan kortare. Jag sprang ganska fort för att vara jag och var följaktligen ett vrak när jag kom i mål. Sjönk ner vid närmsta träd –

 Jag springer med kopplet i handen…

…och Vanna springer med bollen i munnen.

Frambensstretching à la Freddy

Vi sprang inte milen idag heller

Det är tveksamt om vi någonsin kommer att springa längre än 3,6 kilometer.

Vanna låg konstant tio skendräktiga meter efter mig, men vad som var så fascinerande var att det såg så lätt ut: som om hon var ute och åkte bil, man fick visionen av drottning Elizabeth av England när hon nådigt vinkar till folket från sin gyllene droska. Ungefär så lite ansträngande är det för Vanna att jogga. Intrycket av total avslappning förstärks av att hon har bollen med sig hela tiden. ”Jag och min boll”, liksom. ”Vi har det så bra!”

För henne är det nog mindfulness, men inte för mig. Jag längtade hem till soffan och skyllde på gårdagens allergichock, att den hade gjort mig klen. Jag vet inte hur många näsdukar jag förbrukade igår.

I sista backen satsade jag stort och galopperade nerför. Det gjorde inte Vanna. Hon ökade bara travet en knappt urskiljbar aning. Men det såg fjäderlätt ut.

SELFIE

VANNA TOG GOLVET

Vi joggar

De ojade sig på kursen över att de inte hade några ställen som lämpade sig för långa linjetag där de bor. Well, det har jag. Jag har mina fotbollsplaner. Det är där man spelar Partille Cup och Gothia Cup. Och det är där hundarna springer lösa.

Vanna var dock kopplad, vi var på väg till joggingen och då går vi alltid i koppel hela vägen till motionsspåret som uppvärmning. En av hundarna lösgjorde sig ur klungan…

 – Vilken kennel kommer du ifrån då?

Han såg bekant ut på något sätt.

Huvudsaken är att man hänger med.

Vanna springer när jag springer och går när jag går

Av någon anledning sammanfaller alltid mina joggingdagar med mina chipsdagar, joggar jag på eftermiddagen äter jag chips på kvällen. Men nu tog jag en morot. Duktig kvinna!

Vi är väldigt traditionsbundna i joggingsammanhang, Vanna och jag. Vi har arbetat in en procedur som vi båda känner oss trygga med. Det är viktigt att känna sig trygg när man joggar eftersom man ständigt måste kämpa emot impulsen att låta bli. Man = jag. Har man en väl in/utarbetad rutin går allting – förhoppningsvis – som på räls. (Jag låter medvetet som en självhjälpsguru.) Man sadlar sin häst, dvs. kopplar sin hund och marscherar i rask takt ut till joggingspåret. Detta tjänar som uppvärmning. Vid tavlan där spåret börjar släpper man hunden lös. Hon springer ändå när man springer och går när man går och har inget intresse av omvärlden. Vi mötte inte en käft (jo, en). Tidigare har vi gått den första biten för att slippa jogga i backen som snart dyker upp. Den här gången hade jag bestämt mig för att jag skulle springa hela vägen, ej heller stanna och gå på den lilla asfaltsbiten där vi alltid brukar ta igen oss, inte ens i den sista mördarbacken. Vi skulle springa utan avbrott! Lycka till, sa vi till oss själva.

Nå, Vanna bröt överenskommelsen genom att stanna en gång för att kissa och en gång för att bajsa. När hon kissade sprang jag vidare, när hon bajsade blev jag tvungen att stanna och plocka upp. Vanna bröt också mot spring- och gåprincipen i mördarbacken. Medan jag joggade i princip stillastående sprang Vanna framför mig, varför jag inte kunde undgå att se att hon fuskade, hon gick de sista stegen innan hon nådde toppen, jag däremot förblev joggande (i slow motion). Men upp kom vi och sen var det bara att gasa nerför, jag gasar alltid i nerförsbackarna då jag en gång läste att det var det rytmiska stötandet (inte stönandet) som var så jävla bra för skelettet. Dunk, dunk!

Vanna väljer position efter behov, ibland är hon bakom mig, för det mesta är hon framför mig, då och då springer vi helt parallellt.

Fördelen med att bara jogga i ett och samma spår är att man slipper obehagliga överraskningar, man vet vad man orkar osv. Nu vet jag att jag orkar hela vägen också, det visste jag inte förut. Efter att jag kopplat Vanna tar vi en annan väg hem än vi tar dit.

Förra gången kunde jag inte låta bli att springa på fotbollsplanens konstgräs, jag vet att man inte får rasta hund där, men vad är Rastning av hundar förbjudet egentligen? En välvillig tolkning kan ju vara att hunden inte får utföra sina behov. Så vi genade rätt över och underlaget var underbart. Mjukare än vanlig gräsmatta! Bara för det gjorde jag om det ikväll. Underlaget var lika underbart.

Man får inte glömma att stretcha hunden, helst inte sig själv heller, det gör jag innan vi går in genom porten. Vanna har ingenting emot att jag stretchar bakbenen, hon är inte fullt lika förtjust i att jag stretchar frambenen.

Det dumma var att jag hade långbrallorna på mig, trots att jag svurit på att inte ha dem mer. Det är ju sommar. Inte vinter. Ja, men det har regnat, det verkade otrevligt. (Sa det ena jaget till det andra.) Ja, men man blir liksom varm. (Svarade det andra jaget som nu återigen gjort denna erfarenhet.) Man ska aldrig jogga i något annat än shorts oavsett hur vädret verkar under månaderna juni, juli och augusti! Hör jag det!

Joggat, simmat och bakat

scones. Det är vad vi har gjort idag. Vanna hittade en boll och det var inte en tennisboll.

 Det måste vara en baseball.

Hon påbörjade omedelbart Operation Förstörelse

Where have you gone, Joe DiMaggio?

Idag simmade hon hela femton minuter. (5+5+5)