Vanna, Van och jag

Det bådade inte gott när Vanna satte sig på röven och gäspade långt innan vi kommit fram till motionsspåret – å andra sidan sätter hon sig femton gånger under varje koppelpromenad och har gjort så de senaste två månaderna. Det var en slö och skendräktig tik som sprang tio meter bakom mig. Men springer gör hon. Flockkänslan förbjuder henne att stanna när hon är okopplad. Springer matte, springer flatte.

För ovanlighetens skull hade jag mobilen med mig och musik i lurarna. Jag körde Jackie Wilson Said (I’m in Heaven When You Smile) och Whenever God Shines His Light.

Så fort vi har gått i mål lägger vi oss platt på gräsmattan. Då lyssnade jag på Brown Eyed Girl och kände mig för en stund sjukt lycklig.

So hard to find my way
Now that I’m all on my own.
I saw you just the other day,
My, how you have grown!
Cast my memory back there, Lord,
Sometime I’m overcome thinking about
Making love in the green grass
Behind the stadium
With you, my brown-eyed girl,
You, my brown-eyed girl.

Den 30 september kommer Vans 36:e studioalbum. Den här låten hade han glömt bort att han skrivit, han råkade bara få syn på den och lade den på den nya plattan.

Annonser

De kan inte spå väder

brukar min mor säga och det stämmer nog. Igår skulle det enligt SMHI regna i Göteborg hela dagen. I förmiddags skulle det inte börja regna förrän klockan 18. Vanna och jag hade bara gått några hundra meter vid halvettiden när de första dropparna kom. Regnandet upphörde under joggingen för att återkomma efter den. I vanliga fall lunkar jag bara runt men idag tog jag i – både på raksträckan och i backarna.

7,2 kilometer har vi skrapat ihop den här veckan eftersom vi sprungit två (!) gånger.

När vi möter människor i spåret viftar jag lite slött med handen vid sidan för att Vanna ska hålla sig där. Det hade aldrig funkat med Inka.

Efter att ha stretchat henne utanför porten flög djävulen i mig och jag gick upp och hämtade hopprepet. Jag läste en intervju med Anders Gärderud där han sa att man skulle hoppa mycket hopprep. Det måste ha varit en intressant syn; jag i ösregnet, hoppande hopprep på asfalten. Vanna låg i gräset med bollen i käften, behagligt avslappnad.

På mitt förra jobb var det någon som hade hört att man inte ska jogga efter 40. Vilken otur att jag började jogga efter 40 och vilken tur att jag joggar så sällan!

Nu ska jag dricka Pepsi Max och bläddra i tre gamla nummer av Populär Historia.

Tungt att jogga

Det var lite tungt att jogga idag, det kanske beror på att det var sju veckor sen sist? Färre kan det knappast ha varit. Under tiden jag joggade funderade jag på det faktum att jag aldrig någonsin skulle kunna jogga regelbundet flera gånger i veckan, inte ens regelbundet en gång i veckan (vilket var min våldsamt överdrivna förhoppning). Jag har helt enkelt ingen sådan energi och ingen möjlighet att uppbåda en sådan energi. Men det var mest i början det var tungt, lagom tills vi skulle gå i mål hade jag fått upp ångan.

Årets första löptur

avklarades igår. Det gick lekande lätt! Nån nytta måste det ha gjort trots att jag springer så lite och sällan för det var klart tyngre när jag började 2013. Vanna hade ovanligt mycket annat för sig och fick springa tillbaka och hämta sin boll med jämna mellanrum vilket bara var bra eftersom hon då galopperade som en galning. Kom ihåg: galopp bygger muskler, trav ger kondition. Enda nackdelen var att det var så många hundar i spåret. Varje gång Vanna såg en hund stannade hon och blev stående. Det var stört omöjligt att få henne att ta ett steg framåt om man inte höll en godisbit mitt framför nosen på henne.

20140404_16460311

Efteråt blir jag alltid sittande apatisk i soffan.

Vi har börjat intervallträna

Det lät nåt, va?

Min löprunda är bara 3,6 km och då jag inte har den mentala styrka som krävs för att vända och springa tillbaka eller gå bort till startpunkten och börja om igen har jag funderat på att utöka träningen med att lägga in små springa-fort-pass mitt i joggandet/lufsandet. För att använda hundarnas terminologi: växla mellan trav och galopp.

Jag fick en ingående förklaring av friskvårdskonsulenten på varför hundar inte bygger muskler när de travar. Det hade med fascian att göra. I mina öron låter fascia som en blomma, men det är en bindvävshinna. Inte för att jag minns vad hon sa. Bara att den spelar en olycksbådande roll i travet. Dock inte i simmet. Vilket förklarar att hundar bygger muskler när de simmar och inte när de travar, för att vara övertydlig.

Galoppen är däremot muskelbyggande. Man kan låta hunden galoppera mellan två personer. Jag som inte är två personer får låta Vanna galoppera mellan sig själv och mig själv. ”Var noga med att underlaget är jämnt och fritt från hål.” På det sättet slår man två flugor i en smäll, man får öva på sin inkallningssignal. Vanna har tidigare haft en tendens att sticka så fort jag sträcker ut jaktarmarna (som en fågelskrämma) men nu har jag lärt henne att det är signalen hon ska gå på. Tror jag, hon var i alla fall väldigt tålmodig när jag stod på långt håll och viftade med armarna. Jag tar ut dem och jag tar in dem. Rätt som det är när jag har armarna ute visslar jag – och Vanna kommer i raketfart, byggandes muskler.

Tre gånger gjorde vi dessa släta inkallningar som det heter i lydnadssammanhang, fast där syftar det nog inte på att man springer på plan mark (eller har en flat/slät retriever) utan att man inte skriker ”Stå!” med hysterisk stämma mitt i inkallningen. Antar jag.

Men nu skulle även jag galoppera. Då satte jag Vanna, gick trettio meter ut och lade bollen, gick tillbaka tjugo meter och vände mig om och sa: ”Ja!” till Vanna och började galoppera. Detta gjorde vi också tre gånger och Vanna vann – varje gång.

Men det var på håret. Hundhåret.

Vill man få hunden att öka farten när den simmar kan man göra på samma sätt – simma själv efter bollen. Den lägger alltid in en extra växel då.

Jag måste säga att jag var lite mör efter dessa tre galoppövningar. Jag kände mig inte lika stark i travet som jag brukar. Men jag joggade hela vägen, jag fuskade inte.

Sjönk ner lite vid ett träd bara och tog igen mig.

3,6. Varken mer eller mindre.

Sprang vi idag. Det är vad vi ”brukar” springa. Vi har inte sprungit sen april.

Det är en ständig kamp mellan att springa långsamt och springa fort(are); springer man långsamt är risken mindre att man blir ett fullständigt vrak, springer man fort(are) blir pinan kortare. Jag sprang ganska fort för att vara jag och var följaktligen ett vrak när jag kom i mål. Sjönk ner vid närmsta träd –

 Jag springer med kopplet i handen…

DSC_0525

…och Vanna springer med bollen i munnen.

DSC_0533

Frambensstretching à la Freddy

Vi sprang inte milen idag heller

Det är tveksamt om vi någonsin kommer att springa längre än 3,6 kilometer.

Vanna låg konstant tio skendräktiga meter efter mig, men vad som var så fascinerande var att det såg så lätt ut: som om hon var ute och åkte bil, man fick visionen av drottning Elizabeth av England när hon nådigt vinkar till folket från sin gyllene droska. Ungefär så lite ansträngande är det för Vanna att jogga. Intrycket av total avslappning förstärks av att hon har bollen med sig hela tiden. ”Jag och min boll”, liksom. ”Vi har det så bra!”

För henne är det nog mindfulness, men inte för mig. Jag längtade hem till soffan och skyllde på gårdagens allergichock, att den hade gjort mig klen. Jag vet inte hur många näsdukar jag förbrukade igår.

I sista backen satsade jag stort och galopperade nerför. Det gjorde inte Vanna. Hon ökade bara travet en knappt urskiljbar aning. Men det såg fjäderlätt ut.

20140404_164603[1]

SELFIE

vtg

VANNA TOG GOLVET